Det börjar alltid direkt när hon somnat, som om drömmen inte en vill ge henne ett ögonblicks respit. I samma ögonblick som sömnen fångar henne i sitt garn förflyttas hon till mörkret, det kalla, råa mörker som råder i en fängelsehåla. Lukten av exkrementer, av något ruttet och det är nästan som om även kylan utvecklat en egen lukt, inte lika framträdande som de andra, men allnärvarande. Smutsig halm på golvet och den fuktiga råkylan som letar sig igenom de tunna kläderna hon bär för att göra kroppen stel och värkande. Hennes händer är bundna och trots att hon försökt så ihärdigt så kan hon inte rubba dem en tum och ta sig loss. Fingrarna sticker på ett underligt vis och det har de gjort i flera dagar nu, som om de inte får det blod de behöver och håller på att vissna där de sitter.
I morse hittade hon något som såg ut som insektsägg i såret på benet och det finns ingenting hon kan göra åt saken. Magen skriker och värker av hunger och ibland häller någon in vatten genom gluggen som hon får i sig några droppar av. Läpparna är spruckna och ögonen rödkantade och grusiga.
Genom en gallerförsedd glugg långt uppe på väggen skiner aningen solljus in, men till och med det känns blekt och smutsigt. Om hon ställer sig på tå kan hon precis se ut, men det gör hon inte. Hon vet redan vad som finns där ute. Där ute finns ett torg. Ett torg med exakt tjugonio välfyllda galgsnaror. Hennes manskap, hennes vänner, hennes familj. Allt hon har kvar hänger där ute som mat åt måsarna. Måsarna vars skrin ständigt hemsöker henne.
Hon minns med knivskarp skärpa skriken och klaganden, svordomarna och alla osande eder som fick ett tvärt slut när snarorna drogs åt. De hade haft henne i kedjor på första parkett och hon kunde inte se bort, för när hon försökte så kom genast ett nytt slag.
Marko hade stått tyst på pallen och store, starke Valen som brukade gunga henne på sitt knä när hon var liten hade gråtit öppet. Råttan var nästan halvdöd när de fick upp honom och innan det var dags hade hans gamla ben givit vika och han hade fallit ned från pallen och blivit den första att möta döden. Sedan föll de en efter en när guvernörens bödel sparkade undan stödet från under deras fötter.
Folkets ljubel ringde fortfarande i hennes öron.
Ibland kan hon höra knarrandet från repen när vinden tar i och gungar alla hon kände i livet till ro. Då lägger hon kinden mot väggen som känns fuktig av mögel och slipprig mossa och undrar när det är hennes tur. Måtte det bli snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar