Efteråt kom Ylva ihåg det som att det varit knäpptyst i lägenheten förutom hennes egna andetag. När skottet genljöd så räknade hon dem - ett, två, tre, fyra - och sedan skar barnets gråt genom tystnaden. Det var ett hjärtskärande ljud, men först kunde Ylva inte förmå sig att göra någonting alls. Kroppen var fortfarande tung och rusigt avslappnad, men hon knöt händerna hårt, hårt om täcket. På något sätt visste hon vad som hade hänt, men det var som en slags kortslutning. Hjärtat accepterade inte slutledningarna som hjärnan producerade.Hur länge hon låg där var oklart. Alldeles stilla låg hon, som om det kunde hindra tiden från att gå, som om det skulle kunna förändra något. Ömsom kalla och varma vågor kom över henne i den förlamande skräcken.
När hon väl reste sig upp från sängen var det som om någon annan var den som rörde sig. Ylva själv såg allting utifrån, avskuren från sin egen kropp, distansierad från verkligheten.
"Jag måste ha strumpor också." tänkte hon när hon fått på sig de andra kläderna. Sedan ägnade hon omsorgsfullt flera minuter åt att hitta ett par rena strumpor och ta på sig dem. De hade mönster med blå stjärnor.
I samma frånvarande tillstånd tog hon så stegen ut i vardagsrummet.
Barnet skrek fortfarande.
Rött. Ett mönster över golvet. En pöl som en bestialisk gloria kring hans hubud. Ylva märkte inte att hon rört sig, men plötsligt föll hon på knä bredvid kroppen. Knäna träffade golvet, men inuti fortsatte hon falla.
Vid hennes högra knä låg hans vänstra hand slappt med krökta fingrar. Mappen han hållit hade glidit ur hans grepp. Ringen satt märkligt löst, som om förlusten av blod minskat fingrets omkrets. Hon tog hans hand och höll den ett tag. Sedan lirkade hon av honom ringen, tätt följd av hennes egen. De båda metallstyckena halkade ur hennes hand, ned på golvet, men hon märkte det inte. Barnet skrek. Hon märkte det inte. Ljudet hade blivit en del av bakgrunden.
Kallsvetten bröt fram, men ögonen var torra. Han hade lämnat henne igen.
Ylva kände sig för bedövad för att känna något alls. Hon bara satt där. Till slut tystnade barnet. Natten kom och gick. Med gryningen kom slutligen tårarna. Smärtan träffade henne som en stöt mot bröstkorgen, och den var olidlig. Det gjorde fysiskt ont. Allt gjorde så fruktansvärt ont. Blodet på golvet hade börjat torka och hon var fortfarande täckt med hans fingeravtryck. Hennes mun öppnades i ett ljudlöst skri som ändå kom lungorna att värka och sedan grät hon hejdlöst emedan hennes hjärta brast igen och igen.
Inte förrän ett dygn nästan hade förflutit hade hon hämtat sig nog för att ringa polisen. Med kroppen full av tabletter och dimma såg hon åt andra hållet när de bar bort honom. Barnet sov i hennes famn.
Senare skulle Ylva komma att förbanna hans namn, hon skulle skrika och rasa och slutligen fortsätta att gå sönder, men just då kände hon åter ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar