När limfogarna blir synliga

Jag har alltid trott på någon form av Den Stora Kärleken. Jag har alltid varit en anhängare av romantik i olika former. Jag har alltid envist fortsatt att tro på kärleken hur många gånger jag än blivit tvingad att plocka fram epoxy-tuben och pussla ihop ett sargat hjärta. Även om jag skrikit, rasat och förbannat så har tron i alla fall funnits där inne någonstans.

I dag satt jag och surfade omkring på en hemsida och plötsligt slog det mig att jag satt och smålog sorgset överseende.
"Lilla vän, 'alltid' är ett för stort och onödigt ord, dessutom så skulle du bara veta vad han säger bakom din rygg. Tro aldrig på kärleken, den tror inte på dig. Kärleken är bara en myt, en godnattsaga man berättar för att stå ut med verkligheten."

När blev jag så bitter? När började limfogarna synas så väl? Jag tror inte längre på Den Stora Kärleken. Jag har gått långt förbi den gränsen av ljuvlig naivitet.
Visst, jag älskar. Jag har ett förhållande. Det är inte dåligt. Det är bra. Men vad spelar det för roll? Jag vet inte om jag kan ge bort hela mitt hjärta längre. Jag kan bara gnaga av en pyttekant och tveksamt lämna över den, ofta med snören fastknutna kring den så att jag kan dra tillbaka den om det verkar som om mottagaren inte vill ha den längre.

Efter ett visst antal svek, bedrägerier, lögner och dramer så förstår man hur visan går. Man har hört den förut.

För sanningen som ingen vill höra är att Den Stora Kärleken bara finns i folks huvuden.
Självbedrägeri är den enda vägen till sann lycka.

Om man levt ut sitt liv till fullo och är en tänkande människa kan man inte behålla den naivitet som det innebär att tro på kärleken. Då vet man att killen som står där och betygar sin kärlek för evigt betygade samma kärlek lika evigt för en annan tjej bara några veckor tidigare. Då vet man att "evigt" bara är ett tomt ord folk säger för att de är rädda att bli ensamma och bortglömda (eller för att inte få sex). Då vet man att de där som så lyckligt pratar om hela sitt liv samman snart kommer att kasta ringar åt höger och vänster i sedvanligt tonårsdramatik.

Kärleken hör nämligen tonåren och de saktmodiga till.
Jag avundas dem.

Fel

I dag vet jag att något är fel, men jag vet inte vad. Hela dagen känns det som om jag bara suttit på internet eller framför TV:n och ständigt känns det som om jag blivit jagad. Kan inte slappna av. Mår illa. Oroar mig tills jag faller sönder, men det är oklart vad jag oroar mig för. En vän jag blev osams med på festen var väldigt reserverad efteråt och svarar nu inte på några meddelanden.

Självklart överreagerar jag.
Nuförtiden (har jag alltid gjort det?) överreagerar jag ständigt. Var gruskorn blir ett berg och var vattenpöl en sjö. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. För det mesta är det bara fruktansvärt energikrävande, vilket resulterar i att jag för det mesta går omkring i en slags halvsovande dimma. Jag har ingenting inbokat och tanken på att hela veckan ligger fri framför mig, samman med nästa vecka och veckan därpå skrämmer skiten ur mig. I morgon blir det till att dra tag i kontaktnätet och skaka fram lite saker att göra.

Eller jo, jag har saker att göra, men ingenting som jag tror att jag kommer få gjort. Jag måste i och för sig sammanställa papper inför Drakontias åter igen försenade årsmöte. Jag måste skicka in lite papper till CSN innan de skriker åt mig, men de två sakerna går ju egentligen på ett kick bara man får ändan ur vagnen.

Ordbajs. Javisst, nu ordbajsar jag igen. Egentligen kunde inlägget ha tagit slut för länge sedan, men lik förbannat så skriver, skriver, skriver jag och kan inte sluta. Jag är rädd för att sluta. Jag är rädd för allt.
Jag är rädd för att något är fel.

Ont i nos och festernas fest

I helgen var det fest. Inte vilken fest som helst, utan festernas fest. Min födelsedagsfest. En fest för att fira att jag nu börjar om och fyller sexton igen. En fest som är väl dokumenterad i Alvs bilddagbok och på Jocke Lavetts hemsida. Jag tror inte att jag orkar ta med mer än en sammanfattning, för som vanligt är en hel helgs festande med runt femtio personer lite för mycket för att blogga om. Det var eldshow, filosofisnack, teologi, en välfylld bardisk, absurt mycket alkohol, grillning, tältande, ett sovhus, glada människor, ledsna människor, tokiga människor, släktingar, främlingar, vänner, självvalda släktingar och allt möjligt mer i ett absurt gytter. Precis som det skall vara.
Det enda smolket i glädjebägaren var väl folk som inte dök upp och inte heller hörde av sig. Särskilt folk som sagt att de skulle komma bara några timmar tidigare och sedan skiter fullkomligt i det. Dålig stil, men egentligen inte oväntat.

Men nu skulle inte det här vara ett bittert och gnälligt inlägg, för det kom givetvis en massa människor som jag inte ens drömt om att de skulle dyka upp.

Det viktigaste att nämna just nu är att jag har ont i nosen. Varför? Jo, i tio års tid har jag planerat att skaffa mig en septumpiercing. Tror ni att jag vågat? Nej, givetvis inte. Min smärttröskel är lägre än Glocalnet och dessutom är jag både snål och nålrädd. Nu hade jag bett en nära vän att ta med sig sina pryttlar för att slå hål på mig en gång för alla, en annan vän tog med sig ett smycke och saken var biff. Inte så lämpligt precis innan en helgs supande, men vad skall man göra?
Hur som helst. Smärtan var ingenting. Ingenting alls. Det riktigt, riktigt jobbiga var chocken som kom efteråt. Illamående och livrädd och ville både kräkas och svimma på samma gång. Dock gick det ganska snart över och nu sitter den där den sitter.
Tack, Valle. Ingen annan hade fått göra det, även om jag betackar mig dina sadistiska små ramsor innan om det blir en nästa gång.

Men fick jag några bra presenter då? Självklart fick jag fantastiska presenter. Jag får alltid det. Piratskepp, böcker, en kossa, pirater, te, sprit, smycken, husgeråd, DS-spel, de obligatoriska kinderäggen och massor med annat. Jag orkar inte ens räkna upp allt. Ni får helt enkelt ta mitt ord på att det var utmärkt.
Nu sitter jag i alla fall äntligen hemma, fortfarande med baksmälla och med en nos som kliar som vanvettig. Tack för i år. Vi ses nästa år på min andra sjuttonårsfest, gott folk!

P.S. Har du festbilder som inte nått fram till Alv? Ge mig!

I'm running! I'm running!

I dag (eller tekniskt sett i går) har en god vän missat meningen med sitt liv - att se Den Tjockaste Fiskmåsen I Världen. Han råkade titta åt ett annat håll. Nu får han leta efter Den Tjockaste Fiskmåsen I Världen till den dagen då han dör. För man måste ha mål.

Ett annat mål som är bra är mellanmål. Just nu känner jag mig lite sugen på ett sådant. Åter igen lagade jag så stark mat att folk med plågade miner petade i sig den. Varför umgås jag bara med mesproppar som inte tål lite krydda?
Sedan när jag sex timmar senare försökte ta av mig linserna tvättade jag först händerna med diskmedel fyra gånger, varav två innehöll skrubbanden med svamp. Sedan tvättade jag händerna med tvål två gånger och skrubbade mellan naglarna med nagelborsten. Aj aj. Sedan tog jag ut linserna och lik förbannat var det krydda kvar och lik förbannat brinner nu mina ögon som resultat. Det är hopplöst.

Hur som helst så har klockan blivit över tolv och alltså är det officiellt min födelsedag. På fredag blir det fest! Över sextio anmälda, få återbud och jag känner mig glad.

I natt såg jag också Velvet Goldmine. En av de fjolligaste fjollor jag känner är här och hade inte sett den, vilket kändes ofattbart. Jag var tvungen att direkt rätta till problemet. Som vanligt blev jag fånigt inspirerad och i morgon skall jag leta efter ströglitter. Allt blir bra med glitter. Allt.

Jag *hjärta* igelkottar

I dag skall vi prata om igelkottar. Varför just igelkottar? Ja, det hoppas jag att ni kommer att förstå i och med mitt inlägg. Jag älskar igelkottar.
Har ni sett avsnittet av Simpsons när Homer blir portad från sin favoritbar och en snubbe kommer in på baren och ser ut som en utklädd Homer? Sedan blir han utkastad och när han ligger på gatan kommer den riktige Homer förbi och tycker "Wow, han ser precis ut som mig!!" och sedan ser han upp och får syn på en liten hund "Wow, vilken konstig liten hund!!" och sedan börjar han springa efter hunden i stället och glömmer allt om sin dubbelgångare.
Precis så är jag med igelkottar.

En gång i Lund när jag var utanför CCs lägenhet (mitt tredje hem) så fick jag syn på en igelkott. Jag förföljde den så långt att jag nästan gick vilse och inte hittade tillbaka, men jag var glad resten av kvällen. Igelkottar har den effekten på mig.

Igelkottar har den effekten på min hund också. Han har inga jaktinstinkter alls, förutom när det gäller chocklad, ost och igelkottar. Ibland undrar jag om han och jag inte är mer lika än vad folk brukar tro när de möter denna positiva, vita fluffboll.

Vad är det då som är så fängslande med igelkottar? Jag vet inte. De är liksom små och roliga och går lite vaggande, som marsvin. De finns lite överallt och låter hur skoj som helst. Det är väl egentligen det enda däggdjur som man kan få syn på mitt i stan på nära håll som inte hör till tamboskapen. Jag gillar när man kan få se en bit rörlig natur knalla omkring på gräsmattorna och kryssa mellan parkbänkar och lyktstolpar.

Nu kommer nog alla sluta läsa min blogg, men eftersom det är sommar spelar det ingen roll. När jag insett att jag inte har några läsare mer kan jag alltid gå ut och förfölja igelkottar!

Solburk - ren magi

I dag blev jag förälskad i någon människa som arbetar på coolstuff.se. Se ovan. Det är en solburk. Här nedan kommer jag att citera den underbara texten som stod om produkten:

"Att samla på sol och ha den i en för ändamålet avsedd burk har hittills varit galna vetenskapsmän och invaderade styrkor från rymden förunnat, men nu kan du själv låsa in en bit av solen i ditt hem. Men oroa dig inte. Solen kommer inte att ta slut. Det finns så mycket sol att det räcker åt alla.

CoolStuffs agenter har styrt upp denna enormt mysiga teknologi så att du, dina barn och dina barns barn (även om jag inte tycker att barn ska ha barn) kan njuta av solens mysiga ljus utan att behöva deala med, du det, själva solen. Detta ekologiska underverk fungerar på följande sätt: Du ställer din solburk på ett ljust ställe, när solen gått ner stänger du locket och - vips - har du en liten burk full av sol som sprider ljus, värme och mys. Det finns de som säger att detta beror på solceller och batterier men vi föredrar att kalla det magi.

Och dessutom, solburk, smaka på ordet. Det är klart att du ska ha en sån."

Även fast jag inte har råd med en solburk så kommer jag ändå då och då att återvända till sidan glana lite på den här. För den är fin... och jag föredrar också att kalla det magi.

Slut

Nu har jag läst ut Bläckmagi av Cornelia Funke och det känns så tomt. Det måste komma en fortsättning och den måste komma snart, annars kommer jag att krypa ur skinnet. Jag står inte ut! Är det någon som har en aning om när det kommer en tredje bok, om det kommer en tredje bok? Alla upplysningar gör mig evigt tacksam.

There is no place like home

"There's no place like home, there's no place like home, there's no place like home."
Jag slår ihop mina klackar och kniper ihop ögonen hårt, hårt, men ingenting händer.

För jag vet hur det är att längta sig vettlös till en annan värld, in i en bok eller en film. Jag vet hur det är att leva i sitt huvud tusen gånger starkare än i världen utanför och hur det är att bli uppslukad så till den milda grad av en annan värld att du nästan lämnar den ordinarie. Jag trevar sakta utefter väggen som skiljer mig från den världen, den plats där jag verkligen hör hemma. Narnia, Fantasien, Aldriglandet. Jag känner att väggen sviktar, men av någon anledning kan jag aldrig, aldrig bryta igenom. Den där sista knuffen, de där sista orden, den där sista känslan som krävs för en faktiskt övergång saknas alltid.

Jag har vänner som är mer verkliga för mig än de flesta riktiga människor omkring mig. Jag gråter mer strida tårar över böcker än över krig eller svält eller naturkatastrofer. Jag har upplevt äventyr mer fantastiska än ni kan föreställa er. De flesta har skett precis här. Exakt här. Innanför mitt eget skallben.

"Glöm Bläckvärlden, Meggie, sa de. "Låt oss tillsammans glömma den, åtminstone för ett tag. För pappas skull... och för din egen. Annars blir du så småningom blind för det vackra, som omger dig här." - Bläckmagi, Cornelia Funke

Var dag som jag ser mig omkring försöker jag finna vackra detaljer, saker som skall hålla kvar mitt hjärta i verkligheten, saker som kan spinna en väv kring min själ så att den inte förirrar sig. Somliga dagar lyckas jag, andra inte. Det finns så mycket fult i världen. Det finns så mycket skapat av människohand som inte kan tilltala några sinnen över huvud taget. Hur svårt är det då att förstå hur jag längtar ut, längtar hem.

Men jag kan längta mig sjuk, för det mesta längtar jag mig sjuk. Mina ögon ser långt bortom verkligheten och stannar kvar, vilandes på syner inuti min hjärna och över boksidor. När jag sedan höjer blicken och fastnar vid betongen krossas mitt hjärta gång på gång.

Jag är fången.

Han gör alltid så här

- Jag kanske måste stanna här ett tag, sa han beklagande och sparkade av sig sina leriga, fula skor på mitt rena (nåja) golv. Våra blickar möttes och han fortsatte:
- Jag tycker inte mer om det än du, så se för fan inte på mig sådär!
Mina axlar ryckte på sig, nästan helt automatiskt och jag insåg att han var för stor och tung för att knuffa genom dörren och nedför trappan, så jag stod där jag stod och tittade på medans han började infektera mitt hem.
Snart kunde jag finna spår efter hans leriga fötter överallt. Smutsiga saker låg överallt och dammet spred sig som om han vore dess pesthärd. En unken lukt av något ruttet och instängt började hänga i varje rum... och det fanns ingenting jag kunde göra. Verkligheten hade flyttat in till synes för gott.

Que Sera Sera

I går satt jag först större delen av dagen och hade panik inför anmälan mot min person angående min förra blogg och dess innehåll. Efter att ha samtalat med en vän så fick jag dock en ganska skön "Que Sera Sera"-stämning eftersom han påpekade att jag ändå inte kunde göra ett dugg åt saken just nu. Det ordnar sig. På något sätt.

Resten av dagen gick till att jaga runt efter lajvare. Sista anmälningsdatum är på söndag, och självklart hade jag i går vid ungefär den här tiden inte fått in en enda roll. Nu ser det dock ut att ordna sig, eftersom jag fått tag i nästan alla i gruppen. Det kommer att bli underbart och jag ser verkligen fram emot att få ge mig ut i en skog någonstans östan om sol och västan om verkligheten.

På kvällen lullade jag över till min kära granne Mirri och fick snart sällskap av Malkav. Där fick Mirri en snabbkurs i lajv medans hon (lika målmedveten som alltid) fyllde mig med vin. När Oscar senare dök upp och hämtade mig var jag redigt ostadig, men vid förvånansvärt gott mod. Det goda humöret har till och med hållit i sig.

Snart är det dags för fest också, mindre än en vecka kvar. Det verkar som om det kommer en hel hög med underbart folk som jag saknat och längtar efter att rumla omkring med. Självklart blir det ju alltid en del som inte kommer och som man blir ledsen för, men det är inget att oroa sig för i dag. I dag skall jag bara gotta mig åt att det är några få dagar kvar till årets bästa fest. Varför kommer du inte dit, du också?

Vadå ställföreträdande?

Som de flesta vet är det här inte min ordinarie blogg. Min slika har blivit nedstängd på grund av att det blivit en del problem som jag väntar på skall lösas. Tydligen hade någon tagit illa upp över en del saker jag skrivit, vilket är tråkigt och jag beklagar det verkligen. Ingenting skrivet på min förra blogg var menat att personligen svartmåla någon, utan jag beskrev enbart situationer jag upplevt som frustrerande och reflekterade över dem på en plats där jag hoppades att mina vänner kunde läsa om det.

Hur som helst, nog om det. Det här blir min ställföreträdande blogg. Dels för att jag fortfarande vill skriva en massa och dels för att jag är nyfiken på hur den här sidan fungerar då ett antal av mina mer nördiga vänner tycks ha en förkärlek för den.

Hoppas att folk hittar hit, kommentera gärna och välkomna.

Alea iacta est.