En del undrar varför jag avslutat kontakten med psykiatrin och börjat ställa in mig på att klara mig själv i februari när sjukskrivningen går ut, när jag så uppenbart fortfarande har problem. Hah, ja, mina vänner är mycket öppenhjärtliga av sig. Nåja, här kommer förklaringen, tidigare postad och borttagen, noga rensad från alla namn och de värsta svordomarna:Fredagen den 5:e januari 2007Jag har aktivitetsersättning. Sådan ges ut från försäkringskassan till folk som är sjuka, och den ges ut årsvis. Således måste man bli sjukskriven ett helt år för att få sådan. Min ordinarie läkare kunde hux flux inte skriva ut något intyg till försäkringskassan när det var dags, utan fallet skickades vidare till den förra kommunen jag bodde i och den skickade tillbaka en akutremiss till kommunen där jag bor. Akutremissen gav mig tid hos en ny läkare efter TRE månader. Oj så akut.
Lyckligtvis hade snäll försäkringskassa tagit ett tillfälligt beslut så att jag får pengar några extra månader eftersom de vet att sjukvården i Sverige mestadels bara är sjuk.
Hur som helst. Doktorn visade sig vara en komplett idiot. För det första är han en psykläkare som knappt pratar svenska. Bara det är ju skrattretande. Dessutom så var det första han tog upp faktumet att jag aldrig varit ordentligt ute på arbetsmarknaden, och att vi var tvugna att göra något åt det. Inte ett ord om att jag skulle bli frisk eller må bättre, utan att jag var tvungen att komma ut i arbetslivet. Eller som han uttryckte sig:
"Du måste ju få en utbildning, ett jobb, en social status..."En SOCIAL STATUS? Det HAR jag redan... och för övrigt, vad i helvete har han med min sociala status att göra? Vad har han med min arbetsförhet att göra? Inte ett jävla dugg. Hans jobb är att bekräfta om jag är sjuk och att jag har den vård jag behöver för att bli frisk, inte att skriva ut tabletter till mig så att jag skall kunna arbeta så snart som möjligt.
Han skall se till att jag blir frisk. Om jag sedan vill använda min nyvunna frihet till att ge FAN i att jobba och luffa runt i världen samt arbeta svart som hora är faktiskt MIN ensak och inte hans. Är han någon slags dålig korsning mellan arbetsförmedlare, socialkärring och läkare, kanske?
Hur som helst, sedan bläddrade han i papprena, hummade lite och kommenterade anklagande att det i papprena stod att jag "ställde mig negativ till medicinering".
Få se nu. Först fick jag theralentabletter som gjorde mig kräkfärdig och att jag inte fungerade på dagarna, sedan paroxetin som gjorde att mitt ena ben svullnade upp och efter det tackade jag nej till soloft. Jag berättade det. Han skrev då ut tabletter som inte ens finns med på listan över rekommenderade läkemedel och sedan sa han att han kunde sjukskriva mig i fem veckor och sedan skulle jag på återbesök! Är han helt stöpt i koskit, eller vad är det frågan om? VET han inte ens vad aktivitetsersättning innebär? Under de fem veckorna ville han att jag skulle gå på sjukhusets rehabiliteringsavdelning också. VA? Jag klarar inte av ett jobb för att jag inte KAN komma upp på morgnarna, för att jag somliga dagar är fången i min egen lägenhet och får panikanfall. Så det låter ju som en bra plan att jag skall kunna gå på rehabiliteringsskit bara jag får en tablett. Jag frågade vad man gjorde där och han förklarade att man kunde laga mat eller syssla med datorer.
Men jag har ju faktiskt en spis och en dator hemma!
Och när jag kritiserade honom och hans undermåliga kunskap så har han faktiskt MAGE att säga följande:
"Du kan avsluta kontakten med psykiatrin när som helst. Det var ju faktiskt du som tog kontakt med psykiatrin i första hand och det är ju du som säger att du är psykiskt sjuk."JAG som säger att jag är psykiskt sjuk? Aha. Så alla dessa sjukskrivningar och intyg från diverse läkare genom åren är alltså bara fragment av min fantasi? Har jag förfalskat dem eller drömt dem?
Jag vägrade genomgå någon rehabilitering så nu står det nog "motvillig till vård" i mina papper också med rött bläck över halva sidan.
Men visst, fem veckor med den käre doktorns mirakeltinktur så är jag säkert frisk. Jag som varit sjuk i över tio år nu (har jag någonsin varit frisk?).
Och hela inställningen när han frågade ut mig om utbildningar och jobb. Sådant han faktiskt inte har det minsta att göra med. Inte ett jävla dugg. Hela den där attityden om att jag bara är någon lat samhällsparasit.
Under hela samtalet yttrade han ingenting om att jag skulle bli frisk eller må bättre, bara att jag skulle få social status och kunna arbeta och äta tabletter.
Visstja. För övrigt hade han inte ens PRATAT med min kurator, eller visste ens att jag hade en...
och jag skall dit på provtagning för att de måste se om jag knarkar eller inte. Så jävla förnedrande.
Tisdagen den 23:e januariJa, läkarna behöver också vård, men det var inte vad inlägget skulle handla om. Inlägget handlar i stället om att det enda sättet att få tag i en psykläkare på är att skära upp hela armarna och åka in akut.
Jag har ingen lust att skära mig och jag vill inte det heller, men om det är priset jag måste betala för att få någon som helst vård så antar jag att jag blir tvungen att betala det.
Tänk om de lägger in mig, de är ju rätt förstjusta i det här i stan? Då antar jag att det är ännu ett pris jag måste betala.
Sverige är ett underbart land! Hejja Sverige!
Måndagen den 19:e februariNu har jag varit på återbesök hos doktorn. Här följer godbitar ur besöket.
-
"Din läkare har ringt till min chef, men du skall veta att min chef håller med mig."Tolkning: Min mamma säger att jag har rätt, minsann, så det är ingen idé att du klagar.
-
"Du säga jag prata dålig svenskat. Jag har minsann varit i Sverige i över fyrtio år. Jag prata bra svenskat och har utbildat mig här."Tolkning: Du måste förstå att jag pratar jättebra svenska. Det sker automatiskt genom att jag bott här länge.
Kommentar överflödig.
-
"Du kan ju inte uttrycka dina symptom.?"Kommentar: Och alla har alltid sagt att jag är bra på att uttrycka mina symptom. Kan det vara så att han INTE KAN LYSSNA för att han delvis är ignorant och delvis inte ens förstår hälften av språket?
-
"Då sjukskriver jag dig två månader genom sjukintyg till försäkringskassan."-
"Eh, jag behöver sjukintyg för aktivitetsersättning."-
"Du vill ha sjukpenningen, ja."-
"Aktivitetsersättning."-
"Du kan kalla det vad du vill." *avfärdande*
Kommentar: Det är OLIKA saker. Man kan inte alls kalla det vad fan man vill. Ingen koll på NÅGONTING är tydligen meriterande för en läkare.
-
"Jag skulle vilja bli satt i kontakt med en läkare som utreder ADHD hos vuxna."-
"Du måste förstå att man inte får ADHD som vuxen, det har man från när man är barn."(Min mor inflikar att jag ju kan ha haft det utan att det har blivit uppmärksammat. Han frågar om någon misstänkt det när jag var barn, men jag gick ju inte till någon läkare särskilt ofta när jag var barn.
Sedan säger han att han skall prata med sin chef (minns också då att hon håller med honom och är på hans sida, vilket han ju var så noga med att påpeka) och de skall se om det finns skäl nog att ställa mig i kö för utredning.... en kö som är TRE ÅR LÅNG. Vårdgarantin är ett skämt.
Dessutom stavade han mitt namn fel på receptet. Hur svårt är det egentligen att stava till ett vanligt efternamn, särskilt när man har namnet svart på vitt på pappret FRAMFÖR SIG?
Efter besöket fick jag gå och kissa i en mugg inför publik så att de skall veta att jag inte knarkar.
Förtroendeingivande värre.
Nu skall jag ringa min kontaktperson på patientnämnden.
Tjipp.
Min patientnämndperson är på semester. Min kurator är på semester. Försäkringskassan har för första gången skitit blankt i att ge mig några som helst pengar. Alla tecken hopar sig mot faktum.
Onsdagen den 28:e februari
I dag fick jag en underbar nyhet. Min kurator på, som för övrigt är den enda vettiga sådana jag träffat på år och dag... och den enda jag någonsin sett fram emot att träffa i sådana sammanhang är härmed förbjuden att träffa mig mer. Jepp, hör och häpna, men kärringen till överläkare på psyk (samma kärring som håller med doktorn) ringde till vårdcentralens överläkare och gav order om att deras kontakt med mig gällande psyket skulle avslutas.
För trots att dokton inte tror på att jag är sjuk så är jag ändå för sjuk för att få gå till den enda kurator som faktiskt fått mig att må lite bättre under tio års tid. I stället skall jag gå till den doktorn som inte talar språket ordentligt, inte lyssnar på vad man säger, inte fattar någonting, inte kan några som helst regler och som jag dessutom anmält till patientnämnden - och det vet han om! Han är nu den som är huvudansvarig för min fortsatta vård!
För övrigt var det också min kurator som tog hand om jobbiga kontakter såsom den med försäkringskassan och konstiga överläkare åt mig... och nu skall jag plötsligt göra det själv... för att... det mår jag... bättre av?
När min kurator berättade att överläkaren på psyket hade ringt överläkaren på vårdcentralen där kuratorn arbetar och sagt att de inte fick ha någon kontakt med mig längre gällande psyket, när jag fick reda på att den enda vettiga kurator jag känner till inte fick hjälpa mig längre, då föll jag.
Jag kände igen känslan. Det var samma känsla som när jag som barn fick beskedet av min bästa vän att hennes mamma inte ville att vi skulle leka med varandra längre.
Den där känslan av genuin hopplöshet.
Då man inser att man bara är patrask, skit under nageln. Någon som inte förtjänar någonting alls.
Onsdagen den 14:e mars
Nu skall ni få veta de senaste händelserna i mitt äventyrliga liv som sjuk.
Damen från försäkringskassan ringde. Hon hade pratat med min läkare och lät lite fundersam över en sak. Hon berättade att läkaren ville att hon skulle skicka det förra läkarutlåtandet till honom. Varför hade hon ingen aning om och det hade inte jag heller, särskilt som det redan FINNS i journalen!
Sedan så berättade också damen att han frågat om en annan sak som verkligen förvirrade henne. Han hade bett att få papper på min tillfälliga förlängning av aktivitetsersstödet.
VAD?
Ingen av oss förstod varför han skulle ha dessa papper, så jag bad henne att inte skicka dem till honom. Han har inte ett dugg med det att göra... vilket hon också höll med om.
Pratade med mamma om saken. Hon antog att läkaren åter igen inte trott på vad jag sa när jag berättade om tillfällig förlängning och ville se det med egna ögon.
Så vad får vi då? Vi får en läkare som inte orkar titta i sin patiens journaler, en läkare som jobbar på psyk och tvingar mig sluta hos min kurator trots att han själv inte ens är psykutbildad utan är en allmänläkare, en läkare som inte tror på ett jota av vad jag säger utan måste ha allting bekräftat och en läkare som tror att sjukskrivning, aktivitetsersättning och sjukpenning är precis samma sak.
Och överläkaren är på hans sida.
Brrrrr....
Ibland verkar det så mycket enklare att blåsa skallen av sig.
Torsdagen den 5:e april
Nu har jag varit hos läkaren igen. Han sade följande:
- Att han skall skriva svar på min anmälan till patientnämnden innan den åttonde och rätta alla mina sakfel eftersom jag tydligen ljuger om ungefär allt han har sagt.
- Att försäkringskassan ljuger när de säger att han försökte få papper på mitt förlängda aktivitetsstöd från dem.
- Att min kurator ljuger när hon säger att hans chef ringde hennes chef och sa att hon inte får träffa mig mer utan att jag enbart skall omhändertas av psykiatrin på sjukhuset.
- Att jag inte alls har ADHD, för det vet han eftersom han träffat mig tre gånger a tio minuter och inte förstått ett ord jag sagt, så därför blir jag inte satt i kö för utredning.
- Att han pratat med de andra läkarna om ifall jag skall byta läkare, men att jag inte får göra det trots att jag anmält honom och han uppenbarligen tar det personligt som fan.
- Att det skall bli avstämningsmöte med honom, någon från försäkringskassan och min nya kurator som träffat mig EN gång för att diskutera jobb och utbildning för mig.
- Att samtidigt som jag är för sjuk för att gå hos min kurator och så sjuk att han dessutom kan "skriva en remiss så att jag blir inlagd när som helst" skall börja plugga och arbeta.
Och DEN är man fast med? Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre.
Jag orkar inte mer.
Onsdagen den 25:e april
Läkaren började prata om avstämningsmöte med försäkringskassan och allt möjligt. Jag förstod ingenting. Sådana möten har man nämligen i huvudsak när föreningskassan gjort en utredning om huruvida man är arbetsför eller inte.
Min kontaktperson på försäkringskassan var lika förvirrad hon, men ordnade med ett möte för att se vad läkaren ville.
Han ville förstöra ännu mer än vad han redan gjort. Han skriver inget intyg. Här är några mer godbitar:
ADHD
Läkaren påstod ju att jag inte hade några av symptomen för ADHD. Det är komplett bullshit. Jag frågade honom därmed hur många vuxna med ADHD han behandlat eller ens träffat. Han vägrade svara på frågan och sa att det minsann inte stod några symptom på det i min journal.
Andra åsikt
"Man har alltid rätt till en andra åsikt" heter det så fint. Det är inte sant. Jag bad om en annan läkare och en andra åsikt (om inte annat för att jag för fan inte kan gå hos en läkare jag anmält!). Gissa vad, jag fick ingen annan läkare, eftersom Doktorn hade minsann pratat med sina kollegor och de hade läst min journal och tyckte inte någon annan läkare behövdes och höll med honom.
Så alltså är det där med en andra åsikt bluff och båg. Man behöver tydligen bara öga igenom någons journal på kafferasten och säga "Jag hålla med du, mannen" till den ordinarie läkaren och sedan är saken biff? Yay.
Medicinering
Han kallade mig ovillig till medicinering. Jag har mottagit medicinen som han skrev ut vid vårt första besök. Lergigan. Mot ångest. En medicin som är mot nervösa besvär, åksjuka och allergi. Alltså inte ångest. I dag skrek jag åt honom blandat med fulare ord: "Jag tog en jävla lergigan innan det här besöket, se så förbannat samlad jag är!!!"
Felmedicinering, någon?
All hjälp
Jag är ju dessutom dum som nekat "all hjälp de erbjudit mig". De har erbjudit att jag skall gå på deras rehabilitering. Det är allt. För att genom att laga mat med andra psykfall så skulle jag nämligen "bygga upp ett självförtroende och sedan kunna slussas vidare ut i arbetslivet". Av att baka bullar??
Nejdå, inte alls
Åter igen drog han också upp att ingen sagt till min ordinarie vårdcentral att de inte fick ha kontakt med mig längre. I morgon ringer jag min gamla kurator och reder upp saken en gång för alla.
Intressant
När försäkringskassan och den andra närvarande personen dock började tala om att försäkringskassan kanske borde göra en utredning om huruvida jag är kapabel att arbeta eller inte så blev doktorn väldigt, väldigt tyst. Självklart, det skulle ju sätta honom i dålig dager om försäkringskassan bevisar honom fel.
Särskrivarna har vunnit. Det heter inte längre "sjukvård" utan "SJUK VÅRD".
Ett och ett halvt år senareEfter att ha postat den ovanstående texten, då med namn på läkaren och alla instanser så fick jag ett brev från sjukhuset om att de anmält mig för olaga hot, förtal och brott mot PUL. Det stod också att besöket jag bokat in för att få läsa min journal hade ställts in och att jag "inom kort skulle bli kallad till en specialist". Det var det sista jag hörde av dem. Ingen sådan kontakt upprättades. Jag har dessutom inte hört något av polisen, så jag antar att de ljög om saken. Det brukar ju skickas ut papper om att man är anmäld i alla fall.
Gjorde ett sista försök och blev av min gamla kurator satt i kontakt med en psykolog. Denne var förutom halvdöv också dåligt svensktalande. Han genomförde en rad med ADHD-tester på mig och sade efteråt att det var troligt att jag skulle få en utredning. Sedan gjordes ett intelligenstest. Ett test där bland annat ordförståelse var en del av det hela. Sorgligt nog kunde inte psykologen i fråga ens uttala orden, utan han fick hålla fram pappret så jag kunde läsa själv. Jag vet inte vad utgången blev annat än att när det var klart så meddelade han välvilligt att jag inte alls har ADHD eller något annat tidigare diagnostiserat heller för den delen. "Du bara arg! Du inte ha ångest, du bara arg! Grr! Arg!"
Sedan ville han sätta mig på gruppterapi för aggressionshantering.
Det var min sista kontakt med sjukvården. Nu har jag accepterat att det här är mitt liv och ingen hjälp finns att få, inga nödlinor, inget skyddsnät. Det är bara att bita ihop tills käkarna värker.
