Det var inte hållbart längre, jag var tvungen att låta dem få varandra till sist. Tack för alla de här (nästan tio!) åren jag spelat Ylva. Tack för alla som spelat mot henne och tack för alla som var med och sade adjö.
(02:09:33) Ylva Svensson: *Det är med tunga steg hon kommer gående mellan hamnens höga lagerhus. En mild natt är det, ja faktiskt skulle det lika gärna kunna varit vår som vinter och bara en svag vind frammanar en viss kyla. Snön ligger inte kvar annat än där det förut var särskilt höga och tätt packade drivor och himmelen ovanför henne är mulen. Det svarta håret med sina röda slingor är slarvigt uppsatt och de flesta slingor har redan lösgjort sig ur frisyren. Händerna är nedkörda djupt i den svarta jackans fickor och blicken är stint riktad rakt fram, ändå går hon med lätta steg trots att tankarna som rör sig i hennes huvud är tyngre än livet självt.*
(02:14:36) Ylva Svensson: *Stegen bär henne ut på piren där vinden tilltar en aning i styrka och låter håret dansa kring det välsminkade ansiktet med dess svartsotade ögon. Väl där ute stannar hon upp, längst ut, i mitten av piren. Någon minut står hon bara där och det känns som om hon är lätt av någon slags lycka, som om den tyngsta bördan i världen redan lyfts från hennes axlar i och med hennes digra beslut. Ett paket prince tar hon upp från ena fickan och sedan en stormtändare ur den andra. En sista cigarett brukar man väl röka i alla fall? Ja, självklart. Det handlar inte så mycket om att hon ändrat sig och vill förhala alltihop, utan snarare att hon vill njuta av den frid och det lugn som sänker sig över henne och avspeglar sig tydligt i hennes anlete. Cigaretten placeras mellan läpparna och tänds. Röken dras ned i lungorna och får sedan sippra ut och spridas med den milda vintervinden. I natt var det äntligen över.*
(02:23:24) Ylva Svensson: *Skulle Han finnas där och vänta på henne på andra sidan? Fanns det en andra sida? Ja, hon var säker på det, övertygad. Allt annat vore för hemskt, eller inte riktigt allt. Bara mörker skulle vara skönt också. Ett till djupt bloss och hon känner hur det raspar en aning i halsen. Den Sista Cigaretten. Möjligtvis är det konstigt nog den enda sak som ger henne en aning ångest, men känslan drar snabbt förbi från hennes privata och rofyllda sfär. Ur halslinningen tar hon upp kedjan med ringen på och kramar den lätt innan hon släpper den och låter den hänga utanpå kläderna i stället. Ännu ett bloss och sedan låter hon en vindpust ta det som är kvar av cigaretten och föra bort den. Det var dags. Hon tar stegen ut mot kanten och stannar där. Blicken går ut över vattnet, inte ned i svärtan, men ut över det man kan se i mörkret.*
(02:25:14) Johan Anderson: *In i mörkret i hamnen vandrade en ensam svart kläd gestalt. Det raslade om honom från kedjor som hängde i den långa svara rocken. Det gick inte att ta miste på honom. Han hade svart axel långt hår. Och en svart snus näsduk över halva ansiktet. Han vandrade sakta där med en cigarett i mungipan som sakta glödde. Han fick syn på kvinnan han vandrade mot henne. Han ställde sig bredvid henne och såg lite på henne. Vände synen ut över vattnet och såg sedan på månen.* Hur mår du?* Sa han med en frågande röst.*
(02:27:36) Ylva Svensson: *Hon ser inte åt sidan, det är nästan som om hon inte riktigt märkte att hon fått sällskap, men sedan svarar hon mannen med ett leende och ett enda kort ord.* Fantastiskt. *Sedan en kort sekunds tvekan i samma stund som hon tar steget ut. Det är för sent att tveka och en hisnande känsla tar gestalt i hennes maggrop när hon inser att hon börjar falla. Hon skriker inte, hon stelnar inte till, hon slappnar av i stället. Vattnet är iskallt, men hon välkomnar det när det sluter sig om henne. Att kämpa emot ligger inte längre för henne och när hon sjunker bryter månen fram genom molntäcket och färgar världen i silver.*
(02:43:06) Ylva Svensson: *När hon kom under vattenytan släppte hon ut all luft ur lungorna och kylan förlamar henne medan farten får henne att sjunka snabbt, samtidigt tar hon ett sista desperat andetag och lungorna fylls sakta med det vattnet som låter iskylan sprida sig innifrån såväl som utifrån och in. Döden sluter sin hand om hennes hjärta och hon inte märker någonting mer av vad som händer med hennes kropp. Hon finns inte längre kvar. Hon är borta.*
(02:51:15) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *en bris för med sig något mer än bara kyla. Dår står han nu. Ett kall som han intet önskat sig har återfört honom från efterlivet. Han står likt en siluett mot månens sken och ser på mannen som simmar med Ylvas kropp mot hamnen. Det var ett tappert försök till att återbärga en förlorad. Men Ylvas själ var inte längre hos det fysiska skal som hållt den fånge så länge. han går med bestämda steg över vattenytan. inte en rippla formas från honom. Han böjer sig ner vid den plats där kroppen sjönk och förlorade sitt liv. En spegelbild över vattenytan och han möter sin egen blick.* Du var inte väntat än lilla korp...*han lägger handen mot vattnets yta och de små ripplor mannen orsakat med sitt simmande försvinner. Handen sjunker igenom och greppar tag. Han ställer sig upp och för med sig Ylva till ytan. Han står nu där, framför den enda människa han älskat mer än sig själv, den enda han inte kunde ge ett liv åt och den som gett honom ett liv en gång värt att leva.* Lilla korp... *blicken naglar hennes och hans hand styker över hennes kind. han har ringen på sig...*
(03:00:02) Ylva Svensson: säger till D'anclaude: *I några årslånga sekunder svävar hennes själ ensam kvar i mörkret medan kroppen försvinner bort från henne. Hon känner sig vilsen och förvirrad innan en hand greppar om hennes axel och mjukt glider hon upp till ytan, bryter igenom den och möter så åter igen D'anclaude i en sfär som bara döda kan finna och se klart. En skarp lycka rusar igenom henne, nästan smärtsam i sin tydlighet och faktiskt sprider sig ett leende på hennes anlete. Det är ett försiktigt och tveksamt leende dock, som om hon inte vågar tro att det är sant.* Dani... *Säger hon andlöst när han rör vid hennes ansikte.* Du kom.
(03:05:33) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *D'anclaudes anlete har ett lugn och en trygghet i sig som aldrig funnits där innan, vad än demoner som jagade honom över jorden är borta och allt som finns kvar är det essense som bortom all tid och rum hyser den kärlek till Ylva som hans blick bär på. handen glider ner över halsen för att ett par sekunder vila över hennes bröstkorg.* Jag har kommit för att hämta dej... till den plats som väntar oss... *hans blick sjunker för sekunden.* Det är inget vackert efterliv för de våra... *sedan ser han upp. Blicken glöder med en eld som tycks kunna värma världen. han sliter loss kedjan om hennes hals och tar ringen från den.* Men med dej vid min sida blev den genast lite vackrare...*han tar hennes hand och för ringen över hennes finger. hans hand sluter sig kring hennes och han tar steget närmare.* Jag älskar dej Ylva... Genom livet och allt därefter...
(03:19:22) Ylva Svensson: säger till D'anclaude: *Hon känner en vag oro som fladdrar till vid hans upplysning, men det spelar ingen roll. Allt som har någon sorts betydelse är att de äntligen är tillsammans igen, att hon hittade honom till sist och att han väntade på henne. Han mötte henne verkligen på Den Andra Sidan. Ringen känns rätt på hennes finger och kedjan faller och löses upp i ett glitter till ingenting innan den når vattenytan.* Genom livet och allt därefter... *Ekar hon och tar det sista steget som skiljer dem åt. Hennes armar sluter sig om honom och hon känner i djupet av sitt väsen den känsla hon jagat under hela sitt liv - att hon har kommit hem. Vad som än följer är hon redo att möta det, så länge de möter det tillsammans.*
(03:25:21) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *han sluter sina armar om henne och möter hennes kropp i sin. Den glädje som sprids inom honom har han väntat på sedan den dagen han föddes. han var inte död. han var vid liv, han kände, älskade outgrundligt den kvinna han omslöt. om det var döden skulle han vilja dö tusen gånger om, så länge det innebar att han vaknade upp i hennes famn.* Älskade korp... *han skjuter henne från sig och ser henne i ögonen. hans händer greppar om hennes axlar med en beröring av ömhet.* Nu far vi mot nästa stora äventyr... men den här gången lämnar vi aldrig varandra... *han kysser henne och deras essense glittrar likt dagdropparna på ett grässtrå. Deras hela väsen förenas och omsluter varandra i kärlekens renaste form ´tills döden skiljer er åt´. nej inte ens döden skulle skilja dom åt. Aldrig igen. Deras siluetter försvinner i månens sken och allt som blir kvar är en droppe vatten som faller ner och ripplar den lugna ytan. ett sista farväl till de älskande och ett lycka till på vägen mot vart hän det bär.*
(02:09:33) Ylva Svensson: *Det är med tunga steg hon kommer gående mellan hamnens höga lagerhus. En mild natt är det, ja faktiskt skulle det lika gärna kunna varit vår som vinter och bara en svag vind frammanar en viss kyla. Snön ligger inte kvar annat än där det förut var särskilt höga och tätt packade drivor och himmelen ovanför henne är mulen. Det svarta håret med sina röda slingor är slarvigt uppsatt och de flesta slingor har redan lösgjort sig ur frisyren. Händerna är nedkörda djupt i den svarta jackans fickor och blicken är stint riktad rakt fram, ändå går hon med lätta steg trots att tankarna som rör sig i hennes huvud är tyngre än livet självt.*
(02:14:36) Ylva Svensson: *Stegen bär henne ut på piren där vinden tilltar en aning i styrka och låter håret dansa kring det välsminkade ansiktet med dess svartsotade ögon. Väl där ute stannar hon upp, längst ut, i mitten av piren. Någon minut står hon bara där och det känns som om hon är lätt av någon slags lycka, som om den tyngsta bördan i världen redan lyfts från hennes axlar i och med hennes digra beslut. Ett paket prince tar hon upp från ena fickan och sedan en stormtändare ur den andra. En sista cigarett brukar man väl röka i alla fall? Ja, självklart. Det handlar inte så mycket om att hon ändrat sig och vill förhala alltihop, utan snarare att hon vill njuta av den frid och det lugn som sänker sig över henne och avspeglar sig tydligt i hennes anlete. Cigaretten placeras mellan läpparna och tänds. Röken dras ned i lungorna och får sedan sippra ut och spridas med den milda vintervinden. I natt var det äntligen över.*
(02:23:24) Ylva Svensson: *Skulle Han finnas där och vänta på henne på andra sidan? Fanns det en andra sida? Ja, hon var säker på det, övertygad. Allt annat vore för hemskt, eller inte riktigt allt. Bara mörker skulle vara skönt också. Ett till djupt bloss och hon känner hur det raspar en aning i halsen. Den Sista Cigaretten. Möjligtvis är det konstigt nog den enda sak som ger henne en aning ångest, men känslan drar snabbt förbi från hennes privata och rofyllda sfär. Ur halslinningen tar hon upp kedjan med ringen på och kramar den lätt innan hon släpper den och låter den hänga utanpå kläderna i stället. Ännu ett bloss och sedan låter hon en vindpust ta det som är kvar av cigaretten och föra bort den. Det var dags. Hon tar stegen ut mot kanten och stannar där. Blicken går ut över vattnet, inte ned i svärtan, men ut över det man kan se i mörkret.*
(02:25:14) Johan Anderson: *In i mörkret i hamnen vandrade en ensam svart kläd gestalt. Det raslade om honom från kedjor som hängde i den långa svara rocken. Det gick inte att ta miste på honom. Han hade svart axel långt hår. Och en svart snus näsduk över halva ansiktet. Han vandrade sakta där med en cigarett i mungipan som sakta glödde. Han fick syn på kvinnan han vandrade mot henne. Han ställde sig bredvid henne och såg lite på henne. Vände synen ut över vattnet och såg sedan på månen.* Hur mår du?* Sa han med en frågande röst.*
(02:27:36) Ylva Svensson: *Hon ser inte åt sidan, det är nästan som om hon inte riktigt märkte att hon fått sällskap, men sedan svarar hon mannen med ett leende och ett enda kort ord.* Fantastiskt. *Sedan en kort sekunds tvekan i samma stund som hon tar steget ut. Det är för sent att tveka och en hisnande känsla tar gestalt i hennes maggrop när hon inser att hon börjar falla. Hon skriker inte, hon stelnar inte till, hon slappnar av i stället. Vattnet är iskallt, men hon välkomnar det när det sluter sig om henne. Att kämpa emot ligger inte längre för henne och när hon sjunker bryter månen fram genom molntäcket och färgar världen i silver.*
(02:43:06) Ylva Svensson: *När hon kom under vattenytan släppte hon ut all luft ur lungorna och kylan förlamar henne medan farten får henne att sjunka snabbt, samtidigt tar hon ett sista desperat andetag och lungorna fylls sakta med det vattnet som låter iskylan sprida sig innifrån såväl som utifrån och in. Döden sluter sin hand om hennes hjärta och hon inte märker någonting mer av vad som händer med hennes kropp. Hon finns inte längre kvar. Hon är borta.*
(02:51:15) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *en bris för med sig något mer än bara kyla. Dår står han nu. Ett kall som han intet önskat sig har återfört honom från efterlivet. Han står likt en siluett mot månens sken och ser på mannen som simmar med Ylvas kropp mot hamnen. Det var ett tappert försök till att återbärga en förlorad. Men Ylvas själ var inte längre hos det fysiska skal som hållt den fånge så länge. han går med bestämda steg över vattenytan. inte en rippla formas från honom. Han böjer sig ner vid den plats där kroppen sjönk och förlorade sitt liv. En spegelbild över vattenytan och han möter sin egen blick.* Du var inte väntat än lilla korp...*han lägger handen mot vattnets yta och de små ripplor mannen orsakat med sitt simmande försvinner. Handen sjunker igenom och greppar tag. Han ställer sig upp och för med sig Ylva till ytan. Han står nu där, framför den enda människa han älskat mer än sig själv, den enda han inte kunde ge ett liv åt och den som gett honom ett liv en gång värt att leva.* Lilla korp... *blicken naglar hennes och hans hand styker över hennes kind. han har ringen på sig...*
(03:00:02) Ylva Svensson: säger till D'anclaude: *I några årslånga sekunder svävar hennes själ ensam kvar i mörkret medan kroppen försvinner bort från henne. Hon känner sig vilsen och förvirrad innan en hand greppar om hennes axel och mjukt glider hon upp till ytan, bryter igenom den och möter så åter igen D'anclaude i en sfär som bara döda kan finna och se klart. En skarp lycka rusar igenom henne, nästan smärtsam i sin tydlighet och faktiskt sprider sig ett leende på hennes anlete. Det är ett försiktigt och tveksamt leende dock, som om hon inte vågar tro att det är sant.* Dani... *Säger hon andlöst när han rör vid hennes ansikte.* Du kom.
(03:05:33) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *D'anclaudes anlete har ett lugn och en trygghet i sig som aldrig funnits där innan, vad än demoner som jagade honom över jorden är borta och allt som finns kvar är det essense som bortom all tid och rum hyser den kärlek till Ylva som hans blick bär på. handen glider ner över halsen för att ett par sekunder vila över hennes bröstkorg.* Jag har kommit för att hämta dej... till den plats som väntar oss... *hans blick sjunker för sekunden.* Det är inget vackert efterliv för de våra... *sedan ser han upp. Blicken glöder med en eld som tycks kunna värma världen. han sliter loss kedjan om hennes hals och tar ringen från den.* Men med dej vid min sida blev den genast lite vackrare...*han tar hennes hand och för ringen över hennes finger. hans hand sluter sig kring hennes och han tar steget närmare.* Jag älskar dej Ylva... Genom livet och allt därefter...
(03:19:22) Ylva Svensson: säger till D'anclaude: *Hon känner en vag oro som fladdrar till vid hans upplysning, men det spelar ingen roll. Allt som har någon sorts betydelse är att de äntligen är tillsammans igen, att hon hittade honom till sist och att han väntade på henne. Han mötte henne verkligen på Den Andra Sidan. Ringen känns rätt på hennes finger och kedjan faller och löses upp i ett glitter till ingenting innan den når vattenytan.* Genom livet och allt därefter... *Ekar hon och tar det sista steget som skiljer dem åt. Hennes armar sluter sig om honom och hon känner i djupet av sitt väsen den känsla hon jagat under hela sitt liv - att hon har kommit hem. Vad som än följer är hon redo att möta det, så länge de möter det tillsammans.*
(03:25:21) D'anclaude: säger till Ylva Svensson: *han sluter sina armar om henne och möter hennes kropp i sin. Den glädje som sprids inom honom har han väntat på sedan den dagen han föddes. han var inte död. han var vid liv, han kände, älskade outgrundligt den kvinna han omslöt. om det var döden skulle han vilja dö tusen gånger om, så länge det innebar att han vaknade upp i hennes famn.* Älskade korp... *han skjuter henne från sig och ser henne i ögonen. hans händer greppar om hennes axlar med en beröring av ömhet.* Nu far vi mot nästa stora äventyr... men den här gången lämnar vi aldrig varandra... *han kysser henne och deras essense glittrar likt dagdropparna på ett grässtrå. Deras hela väsen förenas och omsluter varandra i kärlekens renaste form ´tills döden skiljer er åt´. nej inte ens döden skulle skilja dom åt. Aldrig igen. Deras siluetter försvinner i månens sken och allt som blir kvar är en droppe vatten som faller ner och ripplar den lugna ytan. ett sista farväl till de älskande och ett lycka till på vägen mot vart hän det bär.*
Naaaw.... Det enda som störde läsningen var särskrivningen däremot men det var väldigt sött. Jag gissar på att du satt och storgrinade vid datorn under tiden, eller?
SvaraRaderaAw! Sorgligt!
SvaraRaderaHåller med Alv om att det stördes av särskrivningen och diverse stavfel.
Men det var ett bra slut för en karaktär som varit med länge! Lyckan fann henne med tillslut.