Verkligheten tränger sig på

I dag har jag varit ledsen nästan hela dagen. Ni vet den där sortens oförklarliga nedstämdhet som man inte riktigt vet var man skall göra av. Ingenting känns inspirerande, inte ens att umgås med nära vänner eller vandra längsmed kullerstensgator omgivna av imponerande vackra hus. Inte ens att läsa Najadens Sång. Inte ens... någonting. Jag tror att det delvis är en form av hemlängtan och delvis att Verkligheten knackar på mitt medvetande igen. Måste försöka få rätsida på allt och jag vill inte. Jag hatar rätsidor. Jag vill bara läsa, skriva, skapa och vara. Jag vill inte behöva tänka och reagera på verkligheten också.
I morgon vet jag inte vad jag skall hitta på riktigt och det börjar bli dags att dra sig hemåt. Konstigt nog känns inte det heller lockande fast jag saknar hemma. Det är bara dumt och rörigt alltihop. Känner mest av allt för att kura ihop mig framför en halvbra TV-serie med en kopp varm choklad och en katt i famnen. Tyvärr har jag inte möjligheten att göra något av det just nu.

Jag saknar overkligheten, det är problemet. Den brukar alltid gå hand i hand med mig här nere i Lund, men just nu har den skuttat iväg någon annanstans. Opålitlig, som allting annat.

Ja, jag längtar nog hem, trots allt. Vill krypa ned med Oscar och Murkla på nätterna och somna med konstigt surr i hörlurarna jag stulit från Oscars huvud när han redan slumrat in. Vill brygga te och sitta och prata rollspel med Nina. Vill leda mina spelgrupper till fler källare som blivit rikt försedda med tentakelmonster. Vill åka ut till mamma, dricka glögg och arbeta på mitt vampyrjägarkit. Vill... vill... vill.

Overkligheten reste nog före mig hem. Har ni i Nerike sett till den?