Hjärtat skaver så tungt i bröstkorgen. Hela verkligheten är som ett svart klet jag inte kan få bort från huden hur fort jag än springer eller ofta jag än badar. Människor är främmande djur. Jag vet ärligt talat inte om jag kan ta mig ur det här igen. Jag tror att vissa av oss helt enkelt inte är byggda för att vara nära andra, men ironiskt sett är det också det enda vi längtar efter. Att vara förstådd. Att vara sedd. Att någon lyssnar. Men det fungerar inte så. Ingenting fungerar som det borde göra. Varje gång man greppar efter klippkanten efter språnget så halkar man. Nej, inte varje gång. Ibland får man grepp med yttersta delen av fingrarna och då kommer det alltid någon och stampar till. "Oj, jag såg dig inte där."
Så fort man öppnar käften kommer det något överlägsen självförhärligande dåre och skrockar i all sin självrättfärdighet, ivrig att missförstå bara för att verka bättre.
Hjärtat skaver, själen skaver, jag vet inte varför jag försökte bli en bättre människa. Jag vet inte varför jag slog in på den vägen, för den suger. Den är värdelös. Det är en jävla skitväg fylld av träck och kretiner. Jag tänker inte gå på någon jävla väg mer. Jag tänker gå i gräset mellan vägarna och ge fingret åt de som färdas på dessa. För jag har älskat för mycket, så kvar finns bara hat.
Så fort man öppnar käften kommer det något överlägsen självförhärligande dåre och skrockar i all sin självrättfärdighet, ivrig att missförstå bara för att verka bättre.
Hjärtat skaver, själen skaver, jag vet inte varför jag försökte bli en bättre människa. Jag vet inte varför jag slog in på den vägen, för den suger. Den är värdelös. Det är en jävla skitväg fylld av träck och kretiner. Jag tänker inte gå på någon jävla väg mer. Jag tänker gå i gräset mellan vägarna och ge fingret åt de som färdas på dessa. För jag har älskat för mycket, så kvar finns bara hat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar