Tid för reflektion

Allt blir bättre på hösten. Jag känner den i luften nu. Natten blir svartare, dagen blir lättare att andas. På hösten har jag ännu en chans att hitta tillbaka till den där personen jag egentligen är. Den där personen jag tycker om och brukar träffa ibland, men som jag har så svårt att komma ihåg adressen till.
En rökelsedrake som andas ut kaneldoft. En kopp fruktte. Doftljus. Höstvindar. Kyla. Sjalar. Allt det som leder mig hem till mig. Det har börjat.

Året jag fyllde trettio dog jag

Året jag fyllde trettio dog jag. Jag vet exakt i vilken sekund som döendet påbörjades. Det var en långdragen process. Jag fick inte dö snabbt eller enkelt. Jag fick dö ratad, avskydd, bortkastad, smutskastad, förrådd.
Jag vet inte ens om jag har andats sedan dess. Döda behöver ju inte andas, eller hur?
Ibland skrattar jag, ibland ler jag, ibland gråter jag, ibland skriker jag, men jag andas inte. Jag känner inte lika djupt längre. Jag har spärrat av. Jag är ju död.
Och sår har läkt och plåster har plåstrats och dagar har gått och vatten har runnit, men jag är ändå död. Och jag älskar min son och min man och mina vänner, men inte mig själv, och jag litar inte på någon. Utom mig själv.
För året jag fyllde trettio dog jag, och det är ingenting man egentligen kommer över.

Tiden bor i hjärtat

På senare tid har jag varit väldigt stressad. Väldigt, väldigt, väldigt stressad. Så när min yeti bad mig skaffa mig själv något fint fann jag snart den här. En sköldpadda. Som bär på ens tid. Givetvis fick det mig genast att tänka på Kassiopeja från Momo eller Kampen om tiden. Jag kan knappt vänta tills jag har den nära hjärtat.

God morgon, söndag

Eller kanske snarare "god förmiddag". Vad har du att bjuda på nu då? Spännande filmer? Naturäventyr? Ett fiskafänge? Någonting annat intressant?
Jaha. Studier av samiska gudar. Nåväl, det är ju inte så illa pinkat ändå. Tack, söndag!

På ett helt annat tema så är min son inte intresserad av ost. Det gör mig orolig. Ost är ju det närmaste en enhetlig religion vi kommer i det här hemmet och jag är rädd att han kommer att känna sig utanför.

Borgholm

I går var jag i Borgholm med min bror och min käre vän som vi för anonymitetens skull kan kalla för "DragonloverXXX". För er som vet vem jag menar är det nämligen inte ett dugg anonymt då. Perfekt. Konstigt det där med att folk undviker vanliga namn i bloggar. Det tycktes gå en period då alla skrev vanliga namn, sedan gick de över till påhittade namn igen. Varför? Är det för att de blev nostalgiska över nätets tidigare dagar med alla dessa nätnamn? Är det för att de egentligen önskar att de vore Bellman? Ja, fan vet. Hur som haver. Borgholm.
Det är egentligen märkligt hur man kan ta en dagsutflykt till en håla som jag är ganska säker på är befolkningsmässigt mindre än Hallsberg och som dessutom ligger på norra Öland, vilket i sin tur brukar tangera till banjo-musik (inte den bra sorten) och felavlade, inskränkta bönder som tror att afrikaner kommer till Sverige i hemliga u-båtar för att sprida homosexualitet (true story) blandat med konstnärer som aldrig blev konstnärer utan var tvungna att flytta till Öland och bygga om en lada till galleri för att bevisa sig.
De mindre behagliga elementen höll sig dock borta. Bland annat vandrade vi genom en park med det synnerligen förtjusande namnet "Societetsparken". Där sträckte vi på oss och satte näsan i vädret och började genast använda ord som "alldenstund" och tilltala varandra med "kära du". Vi åt även hemgjord glass som jag tror skulle vara italiensk, men som då torde ha hunnit blivit dålig på resan så jag antar att den bara var lagad efter italienskt recept. Där drack jag också en espresso och förundrades ännu en gång över meningslösheten i detta. Jag menar, man får en kopp från en dockservis som har en liten skvätt kaffe i botten. Denna är stark som tjära och smakar som att slicka i en gammal askkopp när man är gravt påverkad av rökig whiskey. Sedan tar den slut. För tjugo spänn. Väldigt märkligt.
Efter trehundra affärer fann vi något så märkligt som en pizzeria som serverade plankstek, och dessutom en av de godaste plankstekar jag ätit i hela mitt liv. Fullträff och jackpot. Man skall inte förkasta pizzerior på skumma bakgator placerade i små turistälskade hålor på Öland. Ja, det var nog sensmoralen av hela besöket.
Det fanns dessutom fina hus överallt, misstänkt ickemugglarlika, glömde jag att nämna det?

Nåväl. Det blev en mycket lyckad och trevlig dag där min bror bara berättade några få etymologiska anekdoter och DragonloverXXX inte gjorde några otillbörliga saker mot drakar (vi hittade inga).

Sedan bar det av hem och då fick jag tacos och tittade på en sjukt meningslös japansk film. Vips så var dagen slut.

Persona non grata

Hur länge orkar man kämpa mot omöjliga odds? Hur länge? Jag vet inte längre. Det börjar kännas så hopplöst. Situationen är hopplös. Då och då finns det en ljusning i horisonten, men den släcks nästan lika fort igen. För man skall inte tro att man är någonting. Man skall inte tro att man har rätt till en plats på den här jävla planeten.
Världen har aldrig tillhört mig.
Verkligheten har inte gjort mig några tjänster.
Och här sitter jag. Osäker på om jag kommer att stiga upp i morgon. Osäker på om jag kommer orka existera länge till. Med en trötthet så obändlig att jag bara vill lägga mig ned och tyna bort. Försvinna. Gömma mig i mitt eget huvud. Försvinna.
För någon som jag har ingen plats i den här verkligheten.
Jag är persona non grata var jag än vänder mig.
Jag orkar inte.

Hjärtat skaver

Hjärtat skaver så tungt i bröstkorgen. Hela verkligheten är som ett svart klet jag inte kan få bort från huden hur fort jag än springer eller ofta jag än badar. Människor är främmande djur. Jag vet ärligt talat inte om jag kan ta mig ur det här igen. Jag tror att vissa av oss helt enkelt inte är byggda för att vara nära andra, men ironiskt sett är det också det enda vi längtar efter. Att vara förstådd. Att vara sedd. Att någon lyssnar. Men det fungerar inte så. Ingenting fungerar som det borde göra. Varje gång man greppar efter klippkanten efter språnget så halkar man. Nej, inte varje gång. Ibland får man grepp med yttersta delen av fingrarna och då kommer det alltid någon och stampar till. "Oj, jag såg dig inte där."
Så fort man öppnar käften kommer det något överlägsen självförhärligande dåre och skrockar i all sin självrättfärdighet, ivrig att missförstå bara för att verka bättre.
Hjärtat skaver, själen skaver, jag vet inte varför jag försökte bli en bättre människa. Jag vet inte varför jag slog in på den vägen, för den suger. Den är värdelös. Det är en jävla skitväg fylld av träck och kretiner. Jag tänker inte gå på någon jävla väg mer. Jag tänker gå i gräset mellan vägarna och ge fingret åt de som färdas på dessa. För jag har älskat för mycket, så kvar finns bara hat.

Bitter

En gång i tiden sade jag att jag litade på vem som helst, men aldrig blev förvånad när de svek mig. Cyniskt, ja, men hellre cynisk än bitter som jag är nu.

Jag saknar någon

Jag saknar någon. En person som tyckte om att ta långa promenader och hitta nya stigar. En person som skrattade högt åt olämpliga saker. En person som älskade att bada. En person som kunde sitta och meta i timmar på bryggan även om hon inte fick något. En person som lyssnade på musik som om den vore Gud. En person som skrev dikter och bar glitter och sjöng och kurade ihop sig med en kopp choklad och läste läste läste och skrev skrev skrev och drömde och sket i hela världen om det knep.

Hon var en person som klädde sig i vad som helst och sminkade sig hur som helst. En person som inte fick ångest av brevbäraren hur illa ställt det än var. En person som brydde sig om sina vänner och avskydde alla andra. En person som hittade på fantastiska historier. En person som kunde hitta så många fina saker i så många fula. En person som alltid reste sig igen. En person... En person...

En person som var jag.

Alla är unika så ingen får sticka ut

Jag råkade springa på ett inslag om ännu en kvinna som testat att gå i slöja för att se hur omvärlden behandlar en då.

"Efter tre timmar i niqab bultade det i journalisten Valeria Helanders huvud. Detta efter att människa efter människa påpekat hennes klädsel, undvikit henne och skrikit. Massoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet förklarar varför det är så provocerande för svenskar med slöja, burka och niqab."

Det är intressant egentligen. På sätt och vis blir offermentaliteten större och det eldar på att rasismen är så hemsk och anti-islamismen så stor. Faktum är att javisst, det är den, men det handlar inte bara om det. Det handlar om att människor i vårt samhälle i dag fortfarande inte kan hantera att någon rör sig utanför deras lilla fyrkantiga värld.

"Åh, individualism är så viktigt! Det är så viktigt att vara stark som person och hitta sig själv!" säger folk, men så är inte den allmänna inställningen om man skrapar lite på ytan.
Var är jag på väg med det här inlägget? Jo. Det skulle vara spännande om en journalist för en gångs skull kunde klä sig i en alternativ klädstil av något slag. För vet ni, jag har aldrig burit slöja, men lik förbannat så undviker folk mig, påpekar min klädsel och skriker saker efter mig. På grund av min stil. På grund av att jag har kläder, smink och frisyrer som andra människor inte tycker om. Haha. Om jag skulle göra samma sak tillbaka skulle jag få skrika mig hes dagligen, men själv anser jag att folk får klä sig hur sjutton de vill. Det är deras liv.

Det sägs att hatet mot slöjor vittnar om ett kvinnoförakt. Det är inte heller sant. Vilken annan gothare eller punkare som helst av manligt kön har också upplevt exakt samma sak - och upplever det varje dag.

Så det handlar inte om avsky mot vare sig kvinnor eller islam. Det handlar om avsky och oförståelse för alla som inte vill klä sig som alla andra och som därmed är "konstiga". På något sätt är klädsel inte något privat, utan något som är väldigt provocerande för många människor. Precis som man inte får måla sitt hus i ett villaområde i vilken färg man vill så får man enligt de sociala reglerna inte se ut hur man vill heller.

I artikeln jag inledde med så pratas det också om att man får kommentarer om att klädseln är "kvinnoförnedrande" och att det är en av anledningarna till att den blir så avskydd. Fast jag får också kommentarer om att jag klär mig kvinnoförnedrande. Jag minns tydligt hur jag på en fest hade en ganska väl tilltagen urringning och genast blev uppsökt av en man som påstod sig vara feminist och som förklarade mycket noga att jag "inte behövde" ha så djup urringning för att jag "var fin ändå". Han menade väl, men jag blev jävligt irriterad över att han skulle lägga sig i hur jag klädde mig. Med andra ord gör man fel om man skyler sig och fel om man inte gör det. I landet Lagom skall man nämligen vara lagom slampig. Lagom snygg. Lagom sminkad. Lagom utstickande. Lagom. Lagom. Lagom. Alla är unika, så ingen får sticka ut.

Sedan kan man påstå att valet att bära slöja inte kan jämföras med valet att bära alternativa kläder, men det går jag inte med på. Båda valen vittnar om vem man själv är inombords och att man vill matcha sin insida. Vilket man då tydligen inte får göra i vårt öppensinnade avlånga land.

Ännu ett ovälkommet möte med Verkligheten

- Det har kommit till vår kännedom, sade han svalt, att du försökt må bättre igen. Försökt komma undan... Oss.
- "Er kännedom"? "Oss"?! Lägg av med dina härskartekniker. Vi vet ju båda att det bara är du, svarade jag ilsket.
Han log överseende och rättade till slipsen samt lyfte upp sin mapp för att åter igen placera den exakt lika precist på bordet framför sig.
- Vi tog oss friheten att rätta till några saker, fortsatte han. Ingenting världsomvälvande, bara några detaljer som var fel.
Jag vägde på stolen. Kunde inte låta bli. Någonting hos honom tog alltid fram tonåringen i mig igen. Någonstans ifrån fick jag den näst intill okuvliga lusten att tugga på en hårslinga, men jag lyckades trycka undan den.
- Varför kunde inte bara saker få vara bra? Det såg ut att vara bra, bättre än någonsin. En ljusning vid horisonten. Varför i helvete kan du inte bara lämna mig i fred?
Åter igen det avmätta småleendet.
- Men, gumman, det förstår du väl att jag inte kan göra. Vi är hoplänkade. För alltid.

Bara ögon

Jag bor i en värld där man sätter saker som "chock-" och "attack-" framför rapporter om mina favoritväder. Där vädret alla tycks sukta efter gör mig sjuk och dysfunktionell. Där tidningarna skriver lyckligt att "Nu kommer medelhavsvärmen!" och jag bara vill gråta och gå och dö, för jag vet att helvetet väntar.
Jag bor i en märklig värld människor säger att "ögonen är själens spegel" och beter sig som om man kan se något i bara ögon. Jag ser ingenting i ögon. De är bara ögon. Cirklar och prickar, ingenting mer.
Jag bor i en värld där människor är sjukligt intresserade av andra människors könsdelar och vad de känner för att göra med dem, även om de inte vill göra något med den sjukligt intresserade människan i fråga.
Jag bor i en så konstig, konstig värld. Det är inte konstigt att jag känner mig malplacerad.

Coop - en nedgångssaga

Sedan jag flyttade hit har den närbelägna butiken kraftigt försämrats. Jag tar det självklart personligt.

Exempel:
- Det finns ingen våg bland frukten och grönsakerna. Den "är beställd" sedan något år tillbaka om man frågar.
- De tog bort lightläsken på glasflaska, trots att den alltid var slutsåld och därmed populär.
- De tog bort klövermjölken och ersatte den med Coops egna, vilken är särskriven och inte alls lika god.
- De började fint med många medlemserbjudande varje vecka. Nu har de gått ned till max tre erbjudanden på värdelöst skit ingen vill ha - eller ibland inga erbjudanden alls.
- Först fick man bonus på tobaksvaror, men det tog de bort eftersom människor inte själva får bestämma vad de vill köpa. Det kan i och för sig bero på någon av alla dessa beskyddarsamhälls-lagar som gör mig galen och inte vara butikens fel.
- De har tagit bort den goda Stockmos-cidern av vilken det fanns massor av sorter. Nu finns bara päron- och äppelcider. Tidigare fanns även sockerfri, men den är borta.
- Det färdiggrillade köttet är väck.
- De har slutat med all hårfärg utom blond och brun. Kom igen. Brun? Rött sålde dessutom väldigt bra har de själva sagt. När jag frågade först så skyllde de på att det blivit fel i de automatiska beställningarna, men färgen kom aldrig tillbaka igen.
- Förut kunde man köpa en stor burk med goda och billiga oliver, men den sorten är så klart borttagen nu.
- Det är alltid urplockat och tomt i hyllorna. Det påstås att det är en automatisk beställningsservice som beställer nya saker så fort de gamla är slut, men det måste antingen vara världens mest ineffektiva leverans på varorna i fråga eller en ren lögn.

Jag önskar att jag en enda gång i mitt liv kunde få bo bredvid en bra butik, utan halvruttna färskvaror och med ett varierat utbud.

Tur att personalen är trevlig i alla fall. Alltid något, som man säger.