Och jag vet att i vissa samtal låter jag bitter, till och med hatisk. Det måste jag. Precis som i alla uppbrott som gör så ont att hjärtat vänder sig ut och in så måste man vid något tillfälle börja avsky för att kunna sluta gråta. Det är en försvarsmekanism. Ju mer kärlek, desto mer avsky. De väger upp varandra, tar ut varandra, balanserar. Det är väl bara det att jag balanserar nu, medan den andra parten balanserade under flera decennium utan att nämna det. Utan att visa det. Utan att avslöja den stora lögnen som gick under en vackert handtextad etikett för att beteckna relationen.
Och jag måste. Jag måste hitta fel. Jag måste haka upp mig. Jag måste hitta förklaringar. Någonting som berättar, någonting som visar vägen. Jag måste hitta det för att överleva den näst största förlusten i mitt liv.
Jag antar att hand i hand med avskyn kommer tårarna att sina och sedan kommer acceptansen och igelkottstaggarna och skalet och bitterheten och förmågan att gömma sig under täcket och krama på en gammal tygkatt som blir mer nött för varje år som går, men som är kvar. Som alltid finns kvar.
Som är det enda beständiga.
För de bästa vännerna är de som aldrig funnits på riktigt.
Och jag måste. Jag måste hitta fel. Jag måste haka upp mig. Jag måste hitta förklaringar. Någonting som berättar, någonting som visar vägen. Jag måste hitta det för att överleva den näst största förlusten i mitt liv.
Jag antar att hand i hand med avskyn kommer tårarna att sina och sedan kommer acceptansen och igelkottstaggarna och skalet och bitterheten och förmågan att gömma sig under täcket och krama på en gammal tygkatt som blir mer nött för varje år som går, men som är kvar. Som alltid finns kvar.
Som är det enda beständiga.
För de bästa vännerna är de som aldrig funnits på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar