Katjas sida - del IV

Leendet på hennes läppar är som åt ett privat skämt som hon inte riktigt kan få grepp om. Någonting är det som är så lustigt, men hon vet inte vad. Hon bär en skräddarsydd kostymdräkt i propert grått. Håret är kortklippt, sminkningen städad. Skrivbordet framför henne är minutiöst organiserat. Inkorg, utkorg, laptop, telefon. Listor över marknaden och diagram som visar vilka aktier som stigit eller fallit.
Plötsligt känner hon sig vilsen. Handfallen. Var det här verkligen hennes plats i världen? Ja, vad skulle annars vara det? Ibland var det som om någonting skavde mot hennes medvetande, men hon var osäker på vad det kunde vara.
Lojt lutar hon sig tillbaka i kontorsstolen. I natt kanske hon skulle jaga. Umgås lite med de andra i klanen på Elysium. Planera veckan som skulle komma. Kanske bara ta det lugnt. Det har hon förtjänat.

Nu har Katja varit i Stockholm i nästan tio månader. Hennes prank mot sig själv har fungerat perfekt, kanske lite för perfekt. Hon har inga minnen av sitt tidigare liv. Det hon lever nu är sanningen, den enda sanningen. Fast kanske inte den kompletta sanningen. Det är som det där ordet man vet att man kan, men inte kan få fram ur hjärnan för tillfället.

De accepterar henne här. De har inte ställt så många frågor. Hon har legat ganska lågt, varit artig, undflyende, sköter sitt arbete utan anmärkningar. Visst händer det att några ur klanen, Ventrue, ser på henne med en underlig glimt i ögonen, men då de märker att hon ser dem så vänder de alltid bort blicken. Konstigt.

Kanske borde hon gå igenom posten som kommit under dagen? Ja, det borde hon nog verkligen. Ett tjockt, vadderat kuvert är det som först drar hennes intresse till sig. Hon lirkar upp den överdrivna mängden tejp och häller ut innehållet på skrivbordet. Ett mindre kuvert. Några fotografier. Papper. Hon sprättar upp kuvertet med pekfingret och vecklar ut brevet. "Läs det här högt" står det och utan att tänka på det lyder hon uppmaningen.

"Jag heter Katja Svensson. Jag är av klan Malkav. Jag har utsatt mig själv för det här sprattet. Här följer alla detaljer..."

Och Katja läser. Hon läser om sig själv. Hon läser om blodet och Sam och Abbah. Hon läser om Mjölby och Örebro och Kalmar. Hon läser om Belinda. Hon läser om offret och rösterna och andarna. Hon läser, och allt hon läser högt blir till odiskutabla sanningar.

Brevet är inte undertecknat. Fotografierna föreställer henne själv från tidigare. Lägenheten. Tobbe. De flesta föreställer Tobbe. Var är han nu? Vad gör han nu? Hon gav sig av från Kalmar i samma ögonblick som Ventruen Maria Svensson blev en självklarhet och Katja försvann. Hennes livs bästa prank och ingen som bevittnat det förutom hon själv.

Tobbe. Hon måste få tag i Tobbe. Men hur gjorde man? Tveksamt lyfter hon telefonluren och slår välbekanta siffror. Signalerna går fram och hjärtat börjar slå fast det inte är nödvändigt. Klick.

- Tobbe...? Tobbe, det är jag. Var är du?

Oförklarligt förbannad

Känner mig oförklarligt förbannad i dag, fast jag inte vet varför. Kylen full av mat, har ett nytt flashspel att avnjuta, vädret är fantastiskt och inget av djuren är jobbigare än vanligt.

Yetin jobbar natt, så jag är ensam hemma och kan således spela lite Fable om jag känner för det eller sitta och surfa hela natten om jag känner för det.

Och lik förbannat så är jag bara arg. Arg och sned och det är som om jag inte bara vaknat på fel sida, utan också stigit upp på fel sida och vandrat omkring helt snedvriden hela dagen.

Kan ha att göra med att jag fått tillbaka sömnproblem och mardrömmar igen. Vaknade badande i svett och hade drömt att jag dog under förlossningen. Mysigt värre.

Det dåliga samvetet gnager också. Borde plugga. Borde städa. Borde diska. Borde jobba på odlingslotten. Borde. Borde. Borde.

Men hjärnan fungerar som vanligt inte, ryggen fungerar som vanligt inte och fötterna är uppsvullna bollar. Bläh.

Önskar att jag kunde ringa en vän.

Topp 6 fiktiva hunkar

När jag gjorde den där listan där man skulle skriva upp de sex snyggaste männen eller något sådant så dök det ideligen upp låtsaspersoner som jag tycker är heta. Jag valde just då att inte ta med dem, men nu får de en alldeles egen lista, utan någon särskild ordning.

1. Sabertooth - X-men
Ja, vad kan jag säga? Han påminner mig om Vincent i den gamla TV-serien Skönheten och Odjuret, men utan att vara någon slags mespropp som gömmer sig i kloakerna. Animaliskt het och jag upptäckte nu när jag googlade att skådisen till och med är snygg som sig själv också, vilket ju bara kan vara en bonus.

2. Shredder - Turtles
Kanske lite otippat, men för mig har behållningen i Turtles alltid stått att finna i Shredder. Jag vet inte riktigt varför han är het, kanske för att det är hett att vara ond? Kanske har jag någon slags fetish för maskerade män? Eller är det av samma anledning som att alla tycker att tönten Boba Fett är tuff, för att han har en cool hjälm? Ingen aning.

3. The Merchant - Resident Evil
Ännu en maskerad man, men denna gång kan jag väl lugnt tillstå att det främst är rösten jag går igång på. Det är något med raspiga och hesa röster som bara får gåshuden att infinna sig direkt. Att han har massor med lager kläder och maskering ökar ju bara spänningen - det vore helt klart intressant att se vad som gömmer sig under... Och gillar man inte vad man hittar så kan man ju bara blunda och lyssna.

4. Lurtz - Härskarringen
Fråga mig inte varför jag är så het på uruk-hai, men för min del så byter jag gärna alla alver i Lothlorien mot en endaste av dessa biffiga, råmaskulina hunkar. Monster är faktiskt sjukt inne i min värld... och kolla ögonen... Mmmm....

5. Zoot - The Tribe
Power and chaos! Behöver jag säga mer? Han är egentligen inte så snygg, men att han har storhetsvansinne och är fullkomligt propellertokig hjälper helt klart hans fall. Var hemskt såld på honom när jag såg The Tribe senast och är nu grymt sugen på att se om serien.

6. Nightwolf - Mortal Kombat
Det är något visst med män som kan åkalla blixtar och saker för att slå ned sina fiender. Hela indian-grejen är ju också så sjukt romantiserad att man inte kan låta bli att reagera. Jepp, vi är produkter av vår omvärld och min fascination för Nightwolf är vad som befäster att jag inte är ett dugg opåverkad av det faktumet.

P.S. Min man håller på med en lista över fiktiva babes på sin blogg, kika gärna förbi där!

Hur jag skall dö

Om allt går åt skogen så vet jag hur jag skall dö. Min flyktplan är redo, men något komplicerad. Det är ju en ganska stor sak det där med att dö, så då är det lika bra att göra det ordentligt om det kommer till den punkten.

Jag skall dö i strid med en drake. Allt annat är helt enkelt oacceptabelt.

Hur skall det då gå till, undrar ni kanske? Så här:
Jag skriver ett avskedsbrev och packar en syl och en giftampull. Sedan åker jag till Komodo och letar reda på första bästa varan. Den retar jag upp genom att hugga fast avskedsbrevet med sylen på den. När den börjar äta på mig så tar jag giftampullen. Då kommer varanen visserligen också att dö, men på så vis så får man möjlighet att hitta mina halvätna kvarlevor samt ett stämningsfullt avskedsbrev, kanske ett där jag citerar Mortal Kombat.

Nåja, nu är ju inte saker så illa, men det känns bra att ha en plan utifall att.

Det där hatet

Ni vet, jag har ju skrivit mycket om mitt stora hat tidigare, men inte så mycket på senaste. Det beror inte på att det har gått över, utan snarare på att jag måste koncentrera mig för att inte låta hatet sluka mig. Hatet, föraktet, avskyn biter sig fast och hänger kvar.
I natt drömde jag för andra gången på kort tid hur jag gjorde mitt bästa för att slå sönder och samman en tidigare vän. Att det finns så mycket hat där var jag nog inte ens medveten om, särskilt som det snart gått ett år sedan det stora sveket. En del saker är väl helt enkelt oförlåtliga.
Samtidigt finns osäkerheten också, vilket bara spär på avskyn, vässar taggarna, härdar skalet. När jag är osäker på min omvärld så hatar jag mer intensivt. Efter senaste årets händelseutveckling så finns det nog ingenting jag är helt säker på, eftersom det är universums (precis som Arkiv X) vanligaste meddelande till människan: Lita inte på någon.

Även drömmar utvecklas!

Även drömmar kan tydligen utvecklas. Jag har några återkommande teman i mina drömmar som jag haft under många år. Ett utav dem är att jag drömmer om stallet hemma hos mamma och att mina hästar finns kvar där och har stått bortglömda och misskötta under alla år. Det har alltid varit synnerligen tårdrypande att återse dem och försöka rädda dem från att svälta ihjäl eller liknande.
Men nu, efter över tio år med de drömmarna så har de förändrats. De senaste två gångerna har hästarna mått utmärkt och varit sålda och bara varit på besök i stallet. Det har funnits välskötta kossor som idisslat vägg i vägg med hästboxarna och utanför har det stått fyra kaninburar med glada och välfödda kaniner plus ett marsvin. Min bror har dessutom alltid varit med mig och hjälpt mig ta hand om djuren.
Det är så skönt att veta att någonting har vridits rätt, även om jag inte vet vad.

Närmar sig hemfärd

Torsdag, bestämde jag och meddelade min man. Det tog två minuter efter att vi lagt på innan biljetten anlände i mobilen. Sekunder senare kom ett SMS från yetin som frågade om biljetten nått fram. "Japp", skrev jag och fick genast tillbaka "Kanon! :) Jag får hem min fru!"

Jag får känslan av att jag är efterlängtad. Det är en skön känsla. Tillsammans med honom klarar jag av vad som helst.

Sjunger en sång

Sjunger tyst en sång om ingenting. Har läst högt ur en av mina gamla barnböcker för Beppo-Raiden. En underbar dag med massor av hundar och umgänge. Känner mig tillfreds. Det är skönt att längta hem hur mycket jag än trivs hos mamma.

Ibland måste man avsky oavsett vad man vill

Och jag vet att i vissa samtal låter jag bitter, till och med hatisk. Det måste jag. Precis som i alla uppbrott som gör så ont att hjärtat vänder sig ut och in så måste man vid något tillfälle börja avsky för att kunna sluta gråta. Det är en försvarsmekanism. Ju mer kärlek, desto mer avsky. De väger upp varandra, tar ut varandra, balanserar. Det är väl bara det att jag balanserar nu, medan den andra parten balanserade under flera decennium utan att nämna det. Utan att visa det. Utan att avslöja den stora lögnen som gick under en vackert handtextad etikett för att beteckna relationen.

Och jag måste. Jag måste hitta fel. Jag måste haka upp mig. Jag måste hitta förklaringar. Någonting som berättar, någonting som visar vägen. Jag måste hitta det för att överleva den näst största förlusten i mitt liv.

Jag antar att hand i hand med avskyn kommer tårarna att sina och sedan kommer acceptansen och igelkottstaggarna och skalet och bitterheten och förmågan att gömma sig under täcket och krama på en gammal tygkatt som blir mer nött för varje år som går, men som är kvar. Som alltid finns kvar.

Som är det enda beständiga.
För de bästa vännerna är de som aldrig funnits på riktigt.

Snart hemfärd

Snart bär det av hem till mamma. Om inte yetin varit så sjukt omtänksam och känt mig så väl så hade jag nog aldrig tagit mig iväg. Jag har blivit läskigt hemtam och folkskygg på senaste tiden, men han vet att jag mår bra av min mamma och tyckte att jag behöver semester från de dagliga rutinerna.

Det skall bli underbart att få träffa min mamma igen, det skall bli minst lika härligt att få träffa Malkav, Mirri och Malena igen. Fick dessutom reda på en fantastisk bonus och det är att jag äntligen, äntligen skall kunna få mig en bystig kram av min fantastiska vän Andrea igen! Det botar nästan alla problem i hela världen.