Nytt kapitel

Har skrivit ett nytt kapitel på boken jag håller på med. Som vanligt ber jag er dock hålla i åtanke att det bara är ett utkast och ingenting är renskrivet. Så, nu kan ni få gå och läsa om ni vill.

Frågestund

Eftersom jag bloggar så fingrarna blöder nuförtiden (det ÄR ett synnerligen effektivt sätt för att slippa undan plugget en stund) så tänkte jag börja med en sådan där grej som alla andra bloggare i heeeela världen gör utom jag. Tills nu då.

Frågestund! Fråga vad du vill och vad du känner för. Jag lovar att svara efter bästa förmåga. Kommer det inte in några frågor så tänker jag hitta på frågor, så oavsett slipper ni inte undan.

Så. Kör!

Vuxenlivets fällor

Min man satt med mina ben över sitt knä och började snart förfasa sig över alla sönderkliade myggbett. Detta ledde vidare till ännu en tirad om att jag tenderar att glömma bort det där med mathållning när han är på jobbet. Sedan föreslog han att vi skulle skaffa en barnflicka åt mig. Alltså, vi har inga barn, så bokstavligt talat en barnflicka åt mig.

"Bara om hon är snygg!" replikerade jag glatt och viftade med tårna.

"Så mycket tjänar jag inte. Nej, det blir nog en stadig, baltisk, barsk kvinna. Som heter Olga." min man såg fundersam ut ett tag. "...och jobbar för ett paket Level och en flaska vodka i månaden... och bor under en presenning!" sedan började han härma denna påstådda baltiska barn(hustru)vakt med grov, rysk brytning: "Du klia, jag skjuta med uzi."

"Och hon bor under en presenning?"

"Ja, eller... hon bor i det där skitsunkiga kolonilottsområdet som ser ut att vara hämtat ur Resident Evil 5. Där kvartar hon i ett litet skjul. Med en igelkott."

"Och halva skjulet har hon hyrt ut till en illegal invandrarfamilj från Lettland!" inflikade jag glatt.

"Och igelkotten är alkoholist."

Där någonstans tappade jag tråden och började i stället berätta om ett (enligt mig) superbra ordskämt jag kommit på under dagen. Det var så bra att jag hade svårt att få fram det mellan skrattsalvorna:

"Jo, Malkav skrev på Facebook "Man vet att man är uppskattad när man...?" och Alv svarade "Slipper att det viner shurikens om öronen på en när man går och handlar glass." och givetvis kunde jag då inte låta bli att svara med: "Fan, det händer mig hela tiden. Jag som trodde det var FÖR att folk uppskattar mig och liksom vill kunna skryta om att de... TRÄFFAT mig!"

Min man tittade mycket trött på mig och blev åter den imaginära barnflickan:
"För extra vodka, jag skjuta "humor" med uzi."

Verkligheten och hans resväska

Det plingade på dörren och jag var noga med att kasta en blick genom titthålet. En grå kostym, grå ögon, välkammat hår och ett ogillande drag kring munnen. I handen höll han en resväska. Jag dubbelkollade att dörren var låst och återvände till datorn.

Ja, nu börjar Verkligheten höra av sig igen. Det har varit skönt att inte umgås så mycket med honom på senaste tiden. Ärligt talat så har vi ju aldrig riktigt gillat varandra, så jag förstår inte varför han känner sig nödgad att envisas.

Senare fick jag ett SMS:
"Varför öppnade du inte? Jag vet att du är hemma."

Jag svarade:
"Du hade din resväska med dig. Du vet att du inte kan bo här."

Från Verkligheten:
"Vi måste verkligen ses snart. Är du hemma i kväll?"

Jag svarade okej. Han får dyka upp i kväll om han vill, så länge han inte stör mig just nu. Har han fortfarande med sig sin resväska så vägrar jag att öppna. Någon måtta får det faktiskt vara.

Klänningar

Jag har köpt inte mindre än TVÅ klänningar. Känner mig vansinnigt slösaktig. Notan slutade på några kronor över 200 spänn. Jag vet, det är inte mycket för två klänningar och bla bla bla, men det här med att slösa pengar på kläder är ett grymt känsligt kapitel för mig. Jag har ett något tudelat förhållningssätt till nya kläder. Kanske för att min man dels gnäller över att jag strör kläder överallt, förfasas över att jag har så mycket kläder och samtidigt uppmuntrar mig att köpa nya.

Hur som helst. Klänningar. Två stycken. Lyssna nu noga på det här: Ingen av dem är svart. Det finns inte ens några svarta detaljer. De är inte heller lila, blodröda eller gothiga på något sätt. Det är lite läskigt.

Den ena klänningen är brun med blå blommor. Japp, jag är seriös. Brun. Med. Blå. Blommor. Den är i övrigt knäkort, har korta och lite puffiga ärmar och en blå rosett i v-ringningen. Jag vet, jag vet.
Denna klänning refererar jag numera till "Klänningen som Lily från How I Met Your Mother förmodligen skulle gilla".

Den andra klänningen är hellång och milt grön. Den har tunna axelband och en svepande kjol. Den ger associationer till långt hår i flätor, blomsterkrans och sommarängar. Jepp, det är helt klart en hippieklänning. Min mamma kommer att älska den. Reservplan om jag får panik: Ge klänningen i fråga till mamma.

Sådärja. Ett inlägg om kläder titt och tätt var fjärde år. Jag tror att ni står ut.

Våndan med visitkort

Nu har jag fått för mig att jag behöver nya visitkort. På de gamla korten står det nämligen ett namn som jag inte ens bär längre, och det kan ju verka något ouppdaterat. Problemet är att jag inte vet vad jag skall skriva att jag pysslar med. Jag pysslar med vansinnigt många saker. Jag är skribent, student, föreläsare, kryptozoolog, lajvarrangör, konstnärinna, dockmakerska, skådespelerska och marknadsföringsansvarig, för att bara nämna några.

På mitt gamla visitkort är titeln "Overklighetskonsult" tätt följd av några av ovanstående epitet som avslutas med "och konservativ rebell". Jag funderade på om jag kunde komma på något annat som samlar större delen av mina talanger och områden och kom på att "kulturpersonlighet" nog är det enda som passar. Synd att jag brukar känna för att jaga kulturpersonligheter med skärbrännare lite titt som tätt. Jag känner inte för att jaga mig själv, även om lägenheten är som gjord för det (man kan liksom springa runt, runt, runt).

Så vad skall jag skriva egentligen? Skall det helt enkelt bara stå "ÅT HELVETE MED ALLTIHOP" som titel och så får det vara bra med det? Kan skippa namn och kontaktuppgifter också och bara ha ett svart kort med vit text. Minimalism är proffsigt, har jag hört.

Drömhunden

I dag fick vi hem vår nya hund. Det enda problemet var hur vi skulle få hundens ägare att lämna hunden här och åka hem utan den. Vi lyckades inte lösa problemet på något sätt, så nu har Talos och Andreas åkt hem igen. Attans också.

Nästa gång...

---------------------------------
P.S. Tydligen är inlägget här ovan lite otydligt. Det jag menade är alltså att vi hade besök av vår vän Andreas och han hade med sig sin finfina jycklo Talos. Jag har fått en liten förälskelse i Talos och brukar dagdrömma om att det är min hund. Det var alltså inte alls vår nya hund utan en hund som någon annan äger, men som jag gillar och det är lite vad inlägget går ut på. Ibland måste man tydligen förtydliga sig.

Vägen till himlen går förbi en tekanna

Te är kärlek. Det jag älskar mest med te är tillbehören, ritualen och det lugn den skänker. Själva drycken kommer tvåa på min lista. Det har tagit mig lång tid att börja gilla te igen. Efter att jag fick diabetes och jag var tvungen att lägga ned sockret så kändes nästan alla sorter plötsligt för beska, men med tiden hittade jag tillbaka.  Kaffe är ju egentligen inte min grej. Jag dricker det, men det är inte min grej.

Jag har just avslutat en kanna med Jenny Nyströms inköpt häromdagen från Gerdas Te och Kaffehandel här i Kalmar. Jag älskar den butiken. Det luktar fantastiskt av te, kaffe, kryddor och ostar. Inredningen är ålderdomlig, expediterna vänliga och trevliga. Man får så många olika sinnen tillfredställda av ett besök där.

Andra favoritsorter är (förutom nyponte) givetvis Psycho Lemon - en kryddig och lite stickig blandning med stark smak av citrongräs - som min syster introducerade mig för, eller Cowboydröm - med tydlig saltlakritssmak - som Alv gett mig. En kopp chai har nästan förlorat sin charm när man inte kan fylla den med socker, gräddig mjölk och kanel, men vissa dagar händer det att jag dricker det ändå, om inte annat för doftens skull.

Vad man dricker sitt te i och häller upp det ur är också viktigt. Min absoluta favoritmugg genom tiderna lyckades gå sönder för inte så länge sedan och det tycks inte finnas dess like att få tag i längre. Det var en underbar blå enhörningsmugg av märket Magic Forest från Nici. Inuti stod det "Magic Moments" och i botten kunde man genom teet skymta en trött enhörning som sov på en månskära. Väldigt kitchigt och alldeles, alldeles underbart.
Har en rosa också som bara är lite skadad i ena kanten, men det är helt enkelt inte samma sak. Jag vill ha mina magiska ögonblick och min slumrande, blå enhörning på månen. Det är faktiskt viktigt.

En tekanna har jag i alla fall som jag älskar. Jag fick den av Alv för en hög med år sedan och använder den flitigt. Försökte hitta en bra bild på den, men i stället får jag erbjuda en dålig. Den är i alla fall mattsvart med blått glaserat lock och räcker precis lagom för några morgonmuggar te. Till skillnad från många andra te-entusiaster så föredrar jag nämligen lite mindre muggar eller koppar i stället för de gigantiska, annars skulle jag ju inte ha någon som helst nytta för min tekanna, inte sant?

Sist men inte minst skall jag tala med er om en annan viktig del av tedrickandet, nämligen tekulan. Har nyligen införskaffat en sådan där tekula med fjäder från Indiska. Anledningen var givetvis att de är relativt snygga och sluter tätt. Jag är trött på tekulor som sprider flagor i halva kannan. När jag sökte runt på bilder till det här inlägget så hittade jag också det mest fantastiska jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag tryckte på "KÖP"-knappen med nästan manisk desperation, bara för att inse att själva frakten i sig gick på femtio spänn och det därmed inte längre var värt det. Fast det känns ändå som om det nästan vore värt det. Beskåda själva underverket:

Är den inte fantastisk?

Det är skillnad

Fastän en del folk gärna vill påstå motsatsen så finns där skillnader, skillnader som jag ställer mig mycket tveksam till är skapade av samhället. Låt oss ta några exempel ur det verkliga livet:

Män sover. De sover och sover och sover och sover och sover. Om jag går och lägger mig flera timmar senare så vaknar jag ändå ett par timmar tidigare. Så har det varit i alla förhållanden jag haft med män och så är det i mitt äktenskap. Män är väldigt, väldigt bra på att sova. Däremot tycks de också klara sig bättre på lite sömn om de verkligen måste.

Män diskar aldrig hela disken. Jag vet inte vad det är som gör det. "Att diska" betyder för mig att diska all disk, torka av alla bänkar, göra ren spisen, torka av kakelplattorna och gärna strukturera om ordningen i något skåp samt torka av skåpluckorna när jag ändå är i farten. "Att diska" för en man betyder att diska något mellan en tredjedel till hälften av disken.

Män hittar ingenting. Jag lovar. Jag är världens mest stökiga människa och ändock så har merparten av män mycket svårare att hitta saker. Det kan vara stora saker som tröjor eller små saker som tejprullar, men man kan ge sig tusan på att de inte har en minsta aning om var de finns. Jag har försökt vända på det hela genom att fråga om saker som jag inte hittar, men det är mycket sällan det ger något resultat.

Kvinnor fungerar inte i grupp. Det är sant. På en arbetsplats med enbart kvinnor blir det snart ett helvete. Det intrigeras, gnälls, snackas bakom ryggar och kacklas helt enkelt en jävla massa i hönsgården. Av någon anledning tycks kvinnor behöva någon slags tupp för att inte bete sig som idioter i grupp. Kanske är det för att pojkar tenderar att hänga i grupp redan som små, medan flickor sällan syns i större grupper än om tre. Varför tre? Jo, två "bästisar" och en stackars reserv.

Jag säger inte att något kön är bättre eller sämre, men det finns lik förbannat skillnader.

En del människor

Efter lite spionage på gamla synder kan jag konstatera följande:

En del människor behöver man aldrig hämnas på. En del människor är så jävla bra på själva att fucka upp sina liv att man helt enkelt bara kan luta sig tillbaka, ta fram en hink popcorn och njuta av showen.

Vackra brev

Jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar bokstäver. Jag älskar gamla saker. När jag tänker på att de flesta människor inte vet vad en läskvagga eller ett bläckhorn är numera så är det en liten tagg som sticker till i hjärtat.

I dag försökte jag hitta fint brevpapper. Att skriva brev är en omständlig procedur för mig. Det måste vara fint papper, bra bläck, rätt stift till pennan, vacker handstil, dekorerat kuvert. Det måste kännas själfullt på något sätt. Ett brev skall vara lika delikat visuellt som innehållsmässigt. Att hitta ett brevpapper utan Disneymotiv och utan blommor a la scrapbooking-kärring eller änglar är hopplöst. Totalt hopplöst. Man kan köpa dyra, enkla vita, linjerade blad som säljs som brevpapper, men ärligt talat - då kan man lika gärna använda ett papper ur ett vanligt collegeblock. En gång i vuxen ålder har jag hittat ett bra brevpapper. Det var vitt, tjockt och hade svarta, snirkliga mönster i hörnen, till och med de medföljande kuverten kändes lyxiga. Jag har aldrig lyckats hitta det igen. Numera gör jag egna brevpapper när jag väl kommer mig för att skriva. Jag dekorerar kuverten med egenhändiga frimärken och krumelurer. Jag skriver med bläck och penna. Jag njuter av det, för att skriva sådana brev är som en konst.

Jag önskar att jag hade ett riktigt bläckhorn. I stället har jag en pytteliten Nalle Puh-mugg från en automat utanför ICA. Inte särdeles elegant, eller hur? Jag önskar också att jag hade en läskvagga och en penna som inte bara är gjord i plast.

Det sista att göra innan man skickar ett brev är att försegla kuvertet med ett lacksigill. Det är synd att det skall vara så svårt att hitta en fin sigillstämpel, eller veta var man skall vända sig om man vill ha en personlig. Nu kör jag helt enkelt med en stjärna för det mesta, stundtals även en fransk lilja om jag är på det humöret.
Jag irriterar mig också på lackstängerna man köper i affärerna. Det bästa jag någonsin införskaffat mig i lackväg tycks vara omöjligt att hitta igen. Det var små fem eller åttkantiga, platta bitar av röd lack som man lade på en tillhörande liten metallsked med trähandtag och hällskåra. Sedan höll man skeden över ett ljus till lacket smält och hällde det på plats. Det var det bästa lack som någonsin funnits och om du som läser det här vet var man hittar mer så får du gärna hojta till. (JIPPIE! Napp direkt! Nu skall jag köpa nytt!)

Och nu, till sist, lite frossande i vackra skrivsaker... Säga vad man vill om datorer, men den här skönheten kan de inte uppnå!

Sigill gör allting vackrare!

Läskvaggor eller läskpressar är till för att ta bort överflödigt bläck. Vilka skönheter!

Blyertspennor - släng er i väggen!

Även brevknivar och brevställ ligger mig varmt om hjärtat. Hittade dock inget snyggt brevställ att visa bild på.

Ett rese-etui för bläckhornet. Så sjukt, otroligt, fantastiskt underbart. Jag önskar mig ett sådant här så mycket att jag knappt vet var jag skall ta vägen.

En av de vackraste stämplar jag sett. Från 1800-talets London.

Ingenting är awesome, allt är briljant!

Jag är trött på att mitt eget språk har blivit fullkomligt utarmat av ett enda litet ord. Det är ett ord som inte bor i svenska språket, men som har spridit sig som en löpeld i nördkretsarna. Jag har använt det frekvent och först nu insett hur otroligt många fler, bättre och mer passande ord jag samtidigt försummat. Dags att göra någonting åt det! Vårt språk är så nyanserat och mångfacetterat att det känns vanskligt att utarma det mer än idioterna redan lyckas med dagligen.
Jag lovar härmed, dyrt och heligt, att sluta säga "awesome" om saker och i stället använda något lämpligt substitut, förslagsvis något av följande:

Briljant! Lysande! Fantastiskt! Häpnadsväckande! Härligt! Strålande! Enastående! Genialt! Spektakulärt! Eminent! Otroligt! Sagolikt! Oerhört! Fenomenalt! Fabulöst! Toppen! Vidunderligt! Enormt! Ljuvligt! Mirakulöst! Hänförande! Förbluffande! Himmelskt! Snillrikt! Glänsande! Utomordentligt! Gloriöst! Mästerligt! Förstklassigt! Överdådigt! Storartat! Förträffligt! Praktfullt! Utsökt! Charmant! Magnifikt! Tufft! Häftigt! Fränt! Häftigt! Suveränt! Ypperligt! Prima!

Se där, det finns en hel hög med alternativ.

Massmördare

Jag har alltid haft ett intresse för seriemördare. Vem, när, hur och kanske framför allt varför. Först efter det som hänt i Norge har jag börjat läsa på om massmördare i stället. Det finns inte lika tydliga uppgifter som när det gäller seriemördare, det är svårt att få reda på en "topp tio värsta massmördare". Förmodligen är det inte bara jag som tycker att seriemördare är mer fascinerande.

Hur som haver, efter att ha surfat runt lite så inser jag att utöver extremfall som Petar Brzica som enligt uppgift skar halsen av 1360 människor på mindre än ett dygn i ett kroatiskt koncentrationsläger, så håller de flesta sitt antal dödsfall kring tiotalet. Det gör med andra ord Anders Behring Breivik till en av de värsta massmördarna genom tiderna.

Det är synd att Norge inte har dödsstraff.

Människans fria vilja

Prästens råd blev hennes död

En kvinna drar från sin svartsjuke make. När hon återvänder till honom så blir hon mördad. En väninna har tydligen sagt att det var prästen som kvinnan talade med som "övertalade" henne att dra tillbaka anmälan och flytta hem igen.

Och folk blir arga på prästen. Dumma, dumma präst. Men vänta lite här nu. Kvinnan valde att prata med en präst. Kvinnan valde att lyda hans råd. Kvinnan flyttade självmant hem igen.
Kvinnan dog och det var sorgligt, men det var knappast prästens fel.

Folk är så grymt snabba med att skylla saker och ting på någon annan, särskilt i vårt sekulariserade land blir folk till blodhundar så fort det gäller någonting som kan förknippas med religion.
Men vet ni, det var kvinnan som själv valde att prata med och lyssna till och lyda eventuella råd från en kyrkans man. Det var hennes val, hennes liv. Alla människor har egna val och lever efter konsekvenserna av dessa.

Jag förstår inte varför vi inte kan ha någon medelväg. Om folk vill ha organiserad religion, vad är problemet? Om folk vill vara ateister, vad är problemet? Man måste inte välja en ytterlighet. Låt folk ha kyrkor och präster och samtalsterapi med den senare om de önskar. De flesta präster är hyggligt folk som faktiskt vill göra - och gör - bra saker. De är inte några underliga fanatiska freak som de mer nitiska (fanatiska) ateisterna vill påskina. Fanatiska ateister är minst lika illa som fanatiskt religiösa. De är så långt ifrån varandra på ytterlighetskurvan att de ligger precis på samma linje.

Så, dags att sluta skylla på allt möjligt. Alla har egna val och borde börja stå för dem.

Någonting där ute

Min bror vet nog att det finns något där ute.

Det finns någonting där ute i vattenmassorna. Jag vet det och innerst inne vet du nog också det. Någonting som väntar, någonting som bidar sin tid. Någonting som en vacker dag kommer att vakna igen.
Havet har alltid kallat mig, kanske är det någonting som ligger i mitt blod. Jag läser lyckligt om delfiner och rapporter om späckhuggare i Östersjön. Jag läser mer om brugdar och plattfiskar och ålar. Jag drömmer om vatten de där sällsynta nätterna när drömmarna inte är av ondo.
Vill du se till att det kommer att finnas kvar någonting där ute även i framtiden? Kika in på projektet "Rädda Östersjön" och fyll i dina Östersjö-löften. Du får en gratis liten vimpel-pin, du hjälper en god sak och det tar dig bara några minuter.

Vända dålig dag

Hela dagen gick åt helvete. När den nästan var över bestämde jag mig för att vända på saken. Efter det lekte jag knölval bland isberg och sänkte onda ankor ända tills den globala uppvärmningen (förmodar jag) fick isbergen att smälta. Sedan sminkade jag mig med fina ögonskuggor från Alv. Sedan mötte jag upp min man vid bussen och efter det fick han valla mig ned till stranden. "Nu skall du ned och vattna din fru igen!" Om jag bara får en promenad till stranden och några minuter att vada i strandkanten och titta på intressanta stenar och döda fåglar och svära över att folk lämnar en massa skräp överallt så blir allt ganska bra.
Sedan diskade jag och lagade mat och gjorde matlåda. Nu har jag ätit mat och dagen slutar i alla fall med mindre huvudvärk och mer knölvalar än den började med. Alltid något.

En Alv är bra i alla lägen

Mitt i förra veckan ringde Alv och sa att hon tänkte komma ned över helgen. Då jag länge insett att min tillvaro inte riktigt har rätt nivå av livskvalitet utan min favoritdrog så avbokade jag allt (det var inte så mycket) som gick att avboka och kontrollerade spritmängden i hemmet.
Denna spritmängd kan inte längre beskrivas som en mängd, utan snarare som "en slurk rom i botten av en flaska". Allt annat är slut.
Så vi var fulla, drack vin på en brygga, kedjerökte, åt glass, spelade Magic, såg på Suburban Knights, mumsade mat, tog långpromenad, var redigt bakfulla, spelade Mortal Kombat, tittade på recensioner av konstiga porrfilmer, fnissade, pratade allvar, pratade om serier och katter och film och dansade lite grand för sakens skull. Det var precis som en helg skall vara och trots att jag fortfarande ligger efter i plugget och har en gigantisk disk att ta itu med, så ångrar jag mig inte en sekund.

Ett liv utan Alv är så otroligt mycket mer grått och dåligt.
DÅLIGT (precis som Aragorn skulle uttrycka det).
Jag tackar gudarna för att vi snart ses igen!

Lite ur fokus

Min fina jycklo. Du är lite ur fokus på den här bilden, lite som ett spöke. I mitt huvud är du fortfarande i fokus så otroligt ofta, även om du är ett spöke.
Jag har fortfarande svårt att förstå hur snabbt det gick. Från hundägare till ingenting på bara några minuter. Du var trött. Du somnade. Sagan var all.
Det är så tomt utan dig.
Jag saknar dig.

Kan inte rita längre

Ni kanske har lagt märke till att det inte längre uppdateras något på min webb-seriesida. Det beror inte på att jag har slut på idéer eller ingen tid, utan på att jag helt enkelt inte kan teckna längre. Jag har försökt och försökt och försökt, men det går inte. Allt ser ut som skräp. Totalt, jävla skräp. Det är vansinnigt irriterande, särskilt när man konstant har bra idéer till uppdateringar. Som den här som jag nu försökt med i en och en halv timme utan att lyckas producera en enda serieruta som duger:

Första rutan: Bild av absintflaska, ett paket socker och en lågande tändsticka.
Andra rutan: Jag, uppenbart aspackad och jättelycklig, vrålandes "YAAAAH! Absinthe Tuesday!!"
Tredje rutan: Jag, ser ut som om jag kommit på något, leendet falnar.
Fjärde rutan: Skålar ledset mot ett porträtt av Alv och texten: "It's just not the same without you."

Så, jag får förlita mig på er läsares fantasi i stället.

Girls with slingshots

För er (främst honor) som är förtjusta i webb-serier där ute så har jag ett tips i form av Girls With Slingshots. Den har än så länge hållit mig vaken flera timmar efter läggdags, skjutit upp mina studier ännu en dag (i går) och håller på att övertala mig om att Absint-race med mig själv medan maken nattjobbar vore MYCKET bättre än att skriva på ett arbete där jag måste jämföra Strindberg och Tjechov. Jag funderar på att börja med att kompromissa med mig själv och sedan skriva arbetet på fyllan. Det kan underlätta. Nu till något helt annat:

EFTERLYSNING
Till Emma, den Emma jag i mitt huvud kallar "Gryffindor-Emma":
Unga dam, när du var här för ett tag sedan tillsammans med en skäggig kompis och vinglade omkring och var sådär bedårande "salongsberusad" så lät du påskina att du läser min blogg. Kan du skicka mig ditt nummer (har tappat det), så tycker jag att vi går ut och tar ett par drinkar och snackar om Harry Potter, katter och annat trevligt när studiepengen trillar in på kontot om några veckor.

Mitt nummer är: 0739-637369

Och ja, det kanske inte är världens bästa idé att lägga ut sitt nummer på sin blogg, men ärligt talat så finns jag i telefonkatalogen - vilken man också hittar på internet - och den har ändå många fler besökare än den här sidan. Antar jag, i alla fall.

Jag gillar inte den jag är

Jag gillar inte den jag är längre. Jag gillar inte den jag är fysiskt, psykiskt eller socialt. Jag gillar inte min kropp, mitt ansikte, min hud, mitt hår eller mina naglar. Jag gillar inte hur otränad jag är. Jag gillar inte min kassa arbetsmoral eller bristande renlighet eller att jag är dålig på att ta itu med saker överlag. Jag gillar inte att jag har tappat bort så många människor som jag aldrig någonsin ville tappa bort. Jag gillar inte att jag blir konstig i sociala situationer. Jag gillar inte att ogilla mig och jag gillar absolut inte att ogilla alla andra längre.

Det är dags att göra någonting åt saken.

Varför får barn alltid allting?

- Jag funderar på om jag skall ha skolflicke-outfit en dag och den här andra en annan dag, fast jag har en annan snygg klänning som jag borde hinna ha också. Fast jag byter ju kläder när jag är full. Jag antar att jag kan ha den ena halva lördagen och sedan den andra andra halvan. Jag vill ju vara snygg på din fest! Vad skall du ha?

- Oh! Oh! Oh! Jag hittade den perfekta klädseln i en affär häromdagen! Den var så fin! Den hade varit perfekt!

- Okej, men varför var den inte perfekt då?

- Den fanns bara i barnstorlek. Jävla barn. Varför skall de få allt det roliga jämt? Om jag vill klä mig som en dinosaurie på min trettioårsfest så tycker jag att jag borde få göra det också.

Men det fick jag alltså inte. Dumma verklighet.

Slutet på stekpanne-DISKussionen

Hur man bäst bör diska en stekpanna är ett ämne som många har grymt starka åsikter om. Jepp, jepp, det har nått hit nu. Förr pratade vi om slagsmål mellan Fantomen och Läderlappen, men nu... Eller vänta. Vi pratar fortfarande om slagsmål mellan Fantomen och Läderlappen, så det var ingenting. Nu kör vi!

Hur som helst. Många påstår att man inte skall diska stekpannor med diskmedel. Andra säger att kallt vatten och diskmedel går bra. Några påstår att man aldrig skall diska stekpannor alls, utan bara torka ur dem med hushållspapper. Nu har jag tröttnat och gjort noggranna efterforskningar i ämnet. Så här ligger det till:

Teflonpannor kan man diska med hur mycket diskmedel som helst. Det enda man skall vara lite försiktig med är att inte hälla kallt vatten i dem direkt efter att de varit heta, eftersom de då lätt blir buckliga i botten och sämre lämpade för pannkakor - vilken självklart ingen vill uppleva.

Gjutjärnspannor skall man helst inte diska med diskmedel alls, påstår experterna. Snicksnack, tycker jag. Om man använder sin gjutjärnspanna ofta och till flottiga saker så går det bra att diska även den med diskmedel. Om man inte använder flottiga saker så ofta så kan man diska gjutjärnspannan i diskmedel och sedan smörja in den med exempelvis matolja så rostar den inte och håller sig hel och fin.

Sådärja. Nu har ni någonstans att hänvisa till nästa gång ni hamnar i den här diskussionen.

Top 11 fantasy books

Allright, folks. Since this one was requested by the lovely Ms. Coggins I will be polite and write it in English. This is the list of the ten best fantasy books (and series of books) I've ever read. It will include childrens fantasy, urban fantasy and pure fantasy.
It was supposed to be a top 10, but... uhm... well. "I like to go one step beyond" like Nostalgia Critic use to say.

1. The Neverending Story  
by Michael Ende

When people ask me about my favourite book of all time, this is it. It is a book you can read at every age and always find something new and fascinating.
The only real problem I can see with it (besides the very bad films that has come out of it) is that it is not neverending. I really wish it was.

2. The Hobbit 
by J.R.R. Tolkien

Yes, Tolkien really must be on this list. I love The Hobbit most, because it was the beginning. When reading it at nine years of age it opened my eyes to a whole new world and lead me to read the whole Lord of the rings trilogy at the age of ten... and re read it many times since then.
I was so lost in them, so consumed by them. I wrote poems about elves and felt so out of place in my everyday life. This was were I truly should be, not at a school in a modern day building in a modern day world.

 

3. The Chronicles of Narnia - series

by C.S. Lewis

And this is where it all actually began. I was eight years old and I read them all. I still cannot see a big old wardrobe without longing to take a peek inside. You never know, right? It could be the right wardrobe. Right? It could be. Now I will have to take a pause in making this list and go have a quick look in my husbands wardrobe. It is rather modern, but you never know.

4. Harry Potter - series 
by J.K. Rowling

I began to read Harry Potter pretty late. When the hype got to me I was already a grown up since several years. I think that is one of the clues to why the Harry Potter books are so great, it made no difference that I did not read them as a child. They are not influented by childhood memories like so many other books on this list. I was about 21 and I still wanted to get my letter and go to Hogwarts. I still do.

5. The Belgariad - series
by David Eddings

Some books are always great to return to. I use to read the whole Belgariad at least once every second year. It has this feeling around it, that comfy feeling of a warm blanket and hot chocolate while it is snowing outside the window.
I will easily admit that it is not original, not even spectacular, but it has two things that most fantasy lack theese days - humour and characters that feels like you really, really know them. I think also the fact that it is not original is a strength. As a reader you don't have to spend a lot of time trying to figure out the world it is set in, because it already feels familiar and at the same time new enough to be interesting.

6. Lords and Ladies
by Terry Pratchett

There are a lot of Pratchett novels out there, I guess you've noticed. A. Lot. Most of them (at least in the Discworld series) are good, some of them are really good and some of them are even great. Most people has at least one favourite and this is mine. I've read this so many times I know many quotes from it by heart. Witches, goths, evil fairys and a pretty strange kingdom - who could ask for more?

7. The Dark is Rising - series
by Susan Cooper

I loved theese books, and it feels like a shame that not that many people know them theese days, at least in Sweden - other than us fantasy nerds. The Dark is Rising combinds old folklore with legend and create pure urban fantasy for the reader to dwell in. The best book in the series, or the one I've read most times is The Grey King which takes place in Wales.

8. Valiant : A Modern Tale of Faerie
by Holly Black

This is actually a trilogy containing Tithe: A Modern Faerie Tale, Valiant: A Modern Tale of Faerie and Ironside: A Modern Faery's Tale, but I like the one above the best.
It is the wonderful blend between today and fantasy that form true urban fantasy. Fairies in the city? Who would have guessed? But it works, it works oh so well. The best is to read all three books, but this one can be read alone aswell.

9. Inkworld trilogy - series
by Cornelia Funke

Have you ever found yourself longing so much for the world inside a book that you almost cannot stand it? When that world is all you can think of and nothing else really seems to matter? Then you will understand this book, which is telling the story of that kind of enchantment.
(If you've never experienced this yourself, you may read it to understand us who has.)

10. The Chronicles of Prydain - series
by Lloyd Alexander 

1985 the first book The Black Cauldron became a Disney movie. It is an okay movie, but then again, Disney was better then. The books on the other hand - oh man - they are something special. Something I cannot describe, so I guess you will just have to read them.
I remember when I finished the last one for the first time. I went upstairs and threw myself in my mothers arms and cried, cried like I was completely out of it. I was. Concider yourself warned. But it is worth it, tears or no tears. Definitly.

11. The Darkangel Trilogy - series
by Meredith Ann Pierce

Ignore the last book in this trilogy, but read the two others. They have that kind of dark romance and beauty that you cannot find in books theese days. They feel like legends about horror in a distant land more than pure fantasy. They deserve to make this list, and it is their fault that this became a top 11 instead of a top 10 that was my intention from the start.

I mitt huvud vinner alltid Voldemort

Så, en ny header till bloggen för att fira att den sista filmen snart dyker upp. Alltså, inte den sista filmen någonsin i världshistorien, men den sista med Harry Potter. Min man och jag har beslutat oss med att vänta ända till Harry Potters 31-årsdag (den 31:a) innan vi går och ser den på bio, då för att fira vårt första år som gifta!

Som vanligt räknar vi med en lugn och skön bröllopsdag då alla aurorer och annat pack är fullt upptagna med att fira sin lilla älskling. Under tiden kan vi smida onda planer med de andra dödsätarna i fred.

Jobb, jobb, jobb

När jag inte pluggar eller gnäller om att jag behöver plugga så jobbar jag. Här kommer en liten exklusiv förhandstitt på det nuvarande projektet:

Mer avslöjar jag inte om det för tillfället!

In Veritas och Wardwell Investigations

Vissa nätter när jag ligger och försöker sova funderar jag över rollspelsscenarion. Vissa nätter så ger sig den skämtsamme fotografen Tim, den enhörningsälskande journalisten Jade och den halvalkoholiserade Jack ut på äventyr igen i mitt huvud. Vi försökte spela vidare över Skype, vi som fanns kvar, men Skype suger och det kändes inte rätt utan Tim. Han behövs för att balansera upp mellan Jade och Jacks problem. Med honom var de en dynamisk grupp, med ersättaren blev det bara en grupp på tre ovänner som råkar arbeta ihop.
 Vissa nätter funderar jag över snobben Robert Wardwell och skotten Ross och den bittra Hayley och hur det egentligen gick för Wardwell Investigations.
Visst, det har kommit till andra och folk har gästspelat i båda grupperna, men det var de som var grunden. Början. De som spelade roll.

Det kanske är bäst att jag förklarar mig för er som inte var med.
Det började LinCon 2008. Jag visste det inte då, men det var när det började. Jag blev tillfrågad att spelleda lite Call of Cthulhu och eftersom jag just hade köpt regelboken verkade det som en god idé. Det var det. Jag har varit spelledare innan, men aldrig har jag känt någonting speciellt för det, aldrig har det där flytet som dök upp då tidigare infunnit sig.
Efter det startades en kampanj. Den utspelade sig i Salem och jag bollade med två spelgrupper med olika yrken i samma kampanj. Ibland möttes grupperna under äventyren, ofta gjorde de inte det.
Jack, Jade och Tim arbetade för en Ding-Ding värld-liknande tidning som ofta förde dem helt åt helsike till deras chefs stora förtjusning; "You almost got killed by a death cult? I see GREAT headlines here!"
Robert, Ross och Hayley arbetade på detektivbyrån Wardwell Investigation som minst lika ofta förde dem på villovägar.

Dessa karaktärer framstår ofta lika tydligt för mig som de som spelade dem.
En del scener är så verkliga för mig, som om jag faktiskt varit i närheten och upplevt dem själv. Fördelen med att vara spelledare är att jag inte är begränsad till en karaktärs minnen och känslor, utan jag kan få dem alla. Det var första gången jag verkligen hade kul som spelledare och jag saknar det.

Nu är spelgruppernas medlemmar spridda över världen och sagan är all, antar jag. Jag vill inte att den skall vara det, men vad kan man göra utom att minnas? Tack, mina underbara spelare för alla fina minnen!

Här följer några favoritcitat från spelmötena:

Hayley tittar in i ett rum på Sunnyhill där sängen står på tvären mitt i rummet och nattygsbordet mitt på golvet på andra sidan.
- Well, their feng shui is fucked up.

-----------------------------------------------------------

Einar (som spelar Ross) slår väldigt högt på Spot Hidden när han tittar under en dammig säng:
- Woah! Jag ser alla dammtussarna... individuellt!

-----------------------------------------------------------

Wardwell P.I. har snackat skit om In Veritas och deras flummerier. De skämtade innan de kom till mentalsjukhuset om att det kunde vara utomjordingar som orsakat problemen där. Väl där hittade de några latinos (en död, en galen) och då kläcker Ross ur sig:
- Remember when we talked about there being aliens here...? Well, they could be illegal aliens.

-----------------------------------------------------------  

Tim "I guess he means the industrial docks."
Jade "Why?"
Tim "'Cause there is where you kill people."

Tim hade lite svårt att tro att Twitch faktiskt var en hygglig person och stod envist fast vid att vi skulle bli skjutna om vi drog till hamnen.
Vilket resten av gruppen tyckte var fånigt.. ~

Jack: "No, let's meet him in the docks of flowers and puppy dogs!" 

-----------------------------------------------------------  

Tim: - I think we should play; "Lets Get The Hell Out Of Here".
Jack: - It's my favourite game!  

-----------------------------------------------------------  

Jade och Jack grälar om vem som borde åka med ambulansen:
Jade: - You're the one who's stabbed!
Jack: - You got a house on your head.  

-----------------------------------------------------------  

"Jag ställer min packning framför Tim vars efternamn var Carrier och säger:
Live up to your name, Carrier."
- Jack blir bara drygare  

Lovecraft-inspirerade fotografier

När jag skulle ordna mina Cthulhu-kultistsaker inför Halloween ("Kom som du är", du vet) så hittade jag en fotograf på Deviantart som tagit konceptfotografier inspirerade av Lovecraft. En del av dem är riktigt, riktigt grymma och jag tänkte att jag skulle dela med mig av dem här. Givetvis har jag ingen som helst rätt att ta cred för de här bilderna, utan samtliga tillhör Silverman. Tips är att gå in på hans deviant-sida eftersom han skrivit små förklarande texter om samtliga bilder, vilket ökar stämningen tusenfalt.

"And madness occurs"

"Time to run"

"Solstice"

"Initiation"

"The Bone flute"

Skapat behov

"Bli nådd!"
Jag var inte en av de första i min åldersgrupp som skaffade en mobiltelefon. Jag var inte en av de sista, heller. Kanske tvivlade jag dock ändå på att det skulle vara så attans viktigt att bli nådd överallt, hela tiden. Jag tvivlar fortfarande på det. Nu har mobilen blivit etablerad. Det är smidigt att kunna ringa folk när man vill, var man än är. Det är smidigt att stämma träff och det är smidigt att höra av sig till folk när saker krånglar.

Dock förstår jag inte det nya skapade behovet i form av internet. Jag förstår inte reklamer som glatt hävdar att du kan vara uppkopplad hela semestern. Uppkopplad? På semestern? Folk som sitter med nyllet i en dator på stranden eller i tältet i skogen? Vad i hela helvetet? Du, vet du vad? Om du nu har ett sådant sjukligt internetberoende så kan du faktiskt ge fan i att åka på semester. Ge pengarna semestern kostar till mig och sätt dig sedan i badkaret med din laptop i stället. Jag hoppas att du gör världen en tjänst och elektrifieras till döds. Vi behöver inte dina Facebook-uppdateringar från Thailand.

"Om det blir för mycket av det goda kan du besöka någon av våra internetfria zoner" upplyser Telia glatt i sin reklam för att försöka göra något positivt av att de inte har täckning överallt. Det är ju med mening, inte sant? De har ju verkligen placerat ut sådana zoner med flit.
Men vet ni, om man nu behöver en "internetfri zon" så kan man liksom bara stänga av datorn. Det är ingen konst. Den har en "av"-knapp, faktiskt. Internet är liksom ingenting allrådande som alltid finns omkring oss och som man måste fly till någon zon för att komma undan. Det är. Bara. Att. Stänga. Av.

Gamla ordspråk blir som nya 3

Nu är er ordens Martha Stewart igång igen, även om jag insett att det faktiskt är ordspråk jag bygger om och inte ordstäv. Nåväl, jag hade kunnat gå tillbaka och ändra alla inlägg, men i stället bjuder jag på att även jag kan göra fel ibland - So why don't you buy a drink for me, your messiah?

Hur som helst:
"Ju större de är, desto hårdare faller de."

Blir till:

"Ju större de är, desto mer laggar din värdelösa dator när du försöker spela dem."

Augusti = Deathgames nostalgiomgång!

 Pang! Du är död! 
Minns ni hur roligt vi faktiskt hade?

Jag har beslutat mig för att återvända till Deathgame under Augusti månad. Därmed uppmanar jag alla gamla spelare att återvända och göra det hela till en nostalgiomgång där vi, i alla fall en gång till, dödar varandra i goda vänners lag igen!

SPRID ORDET!

Pssst!

Pssst! Ville bara nämna att jag även har fått en finfin present av Tina i form av En Garde-tillbehöret Väsen!

Varför inte skaffa ett eget hos Myling?

Saker ej att förakta

Så var det bekräftat en gång för alla: Jag har sannerligen de mest talangfulla och fantastiska vänner man kan önska sig. Utöver att jag fick så sjukt suveräna, roliga, omtänksamma, praktiska, vackra och efterlängtade födelsedagspresenter av alla de slag - allt från ammunitionslådor och lyspinnar till Monsterologiböcker - så fick jag även några handgjorda gåvor.
Jag älskar att få något som någon har gjort själv, det värmer lite extra. Det värsta är dock när någon ger en present som de helt uppenbart slängt ihop i panik på fem minuter för att man vet att de kunde ha gjort någonting så mycket bättre. Ingen av nedanstående är en sådan sak, alla passar mig perfekt och alla gjorde mig lyckligt varm i hjärtat.

En superb Cthulhu-idol från Fiia! Älskar färgerna och lystern och... tja, allt.
Nu bor den på min sovrumsvägg för att ge goda *harkel* drömmar.

En liten mini-Cthulhu från Alv i bästa pixliga nördstil!

Alv hade också gjort en GIGANTISK pixlig Cthulhu! O.o

Fullkomligt bedårande örhängen från Sandra!
Kolla in hennes blogg för mer snygga saker!

Tombs gamla blogg och Deathgame

Suttit och läst igenom Tombs gamla blogg från början till slut. Deathgame är det som främst slår mig. Jag surfar vidare in på Deathgames numera relativt inaktiva hemsida och känner taggar i hjärtetrakten. Det var roligt. Det var en mer intressant vardag. Jag hade behövt den distraktionen numera, men Deathgame är praktiskt taget dött.

Försöker att tänka, men det går inte så bra. Känner mig ledsen utan att veta helt varför. Delvis är det på grund av medkänsla med Alv, men det är något annat också. Något som gör att det blir regnvått på insidan.

Jag saknar någon, men jag vet inte vem. Jag saknar något, men jag vet inte vad.
Jag längtar till ekonomin har löst sig. Då skall jag hälsa på folk! Främst Björns-spelare-Micke och Tomb och alla de andra suveräna vänner som jag lovat ett besök vid första bästa möjlighet.