Tystnad, tack!

Bibliotek har alltid varit min naturliga fristad, en plats för ro och läsning. En plats för lärande och inträde till andra världar. Ett elysium. Vad hände egentligen?

Jag finner mig själv söka mig bort från biblioteken och skära ned på besöken till ett minimum. Ta i dag som exempel. Jag gick till det lokala biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och låna lite fler, såsom man brukar. I en soffgrupp sitter två små snorvalpar och pratar högljutt utan något som helst intresse för sin omgivning. Vid disken står personalen och pratar högljutt om ditten och datten. Tack och lov var i alla fall TV-spelet avstängd.

Jag menar, TV-spel? På ett bibliotek? Varför behandlas bibliotek som några slags gratiscaféer där folk kan hänga och snacka skit? Det började med datorerna. Visst, jag förstår att ett bibliotek har datorer för studier och informationssökning, men när de började ha datorer för spel med högtalare, men utan hörlurar, då gick någonting allvarligt snett.

Varför ordnades inte datorrum där glinen kunde hänga utan att störa folk? Varför pratar bibliotekarier så högt nuförtiden? Varför säger ingen någonsin till folk som sitter och ylar om fredagsfyllan och senaste hångelobjektet? Varför är det här okej?

På skolbiblioteket när jag gick i gymnasiet så var det några som kastade boll. På biblioteket. När jag sa åt dem att lägga av så var det MIG det var fel på, jag som var konstig. Jag som fick en tillsägelse för att jag varit otrevlig. Vad är fel med världen?

På ett bibliotek skall det vara lugn och ro. Det skall lukta böcker och inte kaffe från ett anslutande "bibliotekscafé". Jag är rädd att biblioteken genom sina idoga försök att verka hippa och ungdomliga kommer att förlora sitt egentliga syfte och i stället förvandlas till stora fika- och multimediakomplex.

Ännu en fristad som försvinner. Ännu ett av mina hem som intas av barbarhorderna och jämnas med marken.

Det enda som håller mitt hopp uppe nu är minnet av en man på Hallsbergs bibliotek. En man som en gång skällde ut bråkande ungdomar - viskande - och fick dem att lyssna. Fler sådana, tack!

P.S. Har ni också noterat att etiketterna "ARRGGH" och "Samhällsbetraktelser" ofta går hand i hand? Märkligt, det där.

Min favorittid på året

Av: Angela Taratuta

Jag älskar hösten. Sommaren är varm och jobbig, men hösten passar mig perfekt. Vandra bland nedfallna höstlöv insvept i sjalar och koftor eller sitta på ett café med en god vän och dricka varm choklad. Vinden och regnet och färgerna. En god bok och en filt över knäna medan regndropparna smattrar mot balkongfönstret. Pumpasoppa, Halloween och den mysiga och underbara julen att se fram mot. Underbart!

Vilken är din favoritårstid, käre läsare, och varför?

Arg på allt det fula

Jag sitter här i min sjukdom och spelar Hidden Objects-spel. Jag avskyr mig själv lite grand för att jag gör det, främst för att de gör mig så arg. Det är samma ilska och vanmakt som jag kände efter att jag såg de första Narnia-filmerna. Den vanmakt som fick mig att gå omkring och hata i dagar och veckor efteråt. Den ilska som fick mig att vilja gå omkring och skrika åt fula hus och sparka på tråkiga lyktstolpar. Jag kräver skönhet.

Varför måste allt vara så fult i den här världen? Jag ser mig omkring i mina rum där jag gjort mitt bästa. En bra dag tycker jag om dem, en dag när jag sett en Narnia-film eller spelat exempelvis Dream Chronicles så avskyr jag allting. Jag avskyr att alla linjer är så raka och golven så fula och taken så vita och väggarna så intetsägande. Jag hatar grå lyktstolpar med plasthöljen över fula lampor utanför fönstret. Jag avskyr elspisen och de fyrkantiga fönstren och... allting. Varför kan inte världen vara vacker? Hur skall jag kunna trivas när jag i mitt huvud vet hur allt hade kunnat se ut om människor med något som helst skönhetssinne hade fått designa allt?

Nu är jag trött på den här världen, skall vi sticka till någon annan och stanna där?

Ett modernt avlatsbrev

Jag pratar givetvis om vår vän smileyn. Den har sannerligen blivit ett otyg. Tidigare har det stört mig att man varit mer eller mindre tvungen att på forum och chattar skriva smiley efter smiley för att folk inte skall börja vända alla taggarna utåt och bli förbannade stup i kvarten över harmlösa skämt, men nu börjar det bli annorlunda.

När började smileyn bli det moderna avlatsbrevet eller brasklappen? När blev det okej att skriva hur idiotiska saker som helst så länge man följer upp dem med en smiley? Numera ses det väl till och med som dålig stil att ta illa upp av en förolämpning som följts av en smiley?

En film som är värd att se

Om man bara skall se en enda film i sitt liv så är det här rätt film att se. Trailern gör den knappast rättvisa, för det här är i sanning den bästa film jag någonsin sett.

Ett brev till mina föräldrar

Hej mamma och pappa,


Senast jag skrev till er kan väl mest korrekt beskrivas som "aldrig", kanske främst för att jag bodde väldigt nära när pappa fortfarande var med oss.
Det är svårt att skriva ett brev till er. Mamma, vi pratar ju rätt ofta faktiskt och väldigt öppenhjärtligt, så det finns väl inte direkt något jag känner att jag måste säga så här över en blogg på grund av något lite fånigt bloggtema. Du är fantastisk och jag älskar dig och beundrar dig.
Pappa, du är död. Vad mer finns det kvar att säga utöver: Jag saknar dig.

Jetlag

När man på mindre än några timmar färdas från landet Larmerike och dess magikkamp tillbaka till verkligheten så får man jetlag. Jag vet inte hur jag annars skall kunna beskriva den känsla som alltid uppstår efter ett lajv. Jag blir slö, känner mig lite krasslig, trött i huvudet och lederna och mår allmänt ur fas. Efter ungefär en dag har man återanpassat sig till verkligheten (nåja, så mycket som möjligt i alla fall) och mår normalt igen.

Jag undrar om alla lajvare upplever samma sak?

Något jag längtar mycket efter

Jag längtar alltid efter Fezten som Gud glömde.

Vad som gör mig annorlunda än alla andra

Nu känner jag mig tvungen att börja med att förklara den bristande grammatiken i rubriken. Det här är alltså en del av en sådan där "Skriv något under given rubrik varje dag i en månads tid". Personer som skriver sådana listor verkar ha en synnerligen bristande skrivtalang och torde således kokas i sin egen sås eller låta någon mer grammatiskt bevandrad person korrekturläsa åt dem.

Nu till rubriken: Ingenting, är svaret. Alla är unika, så ingen är unik.

En bild av något som gör mig glad

Tanken på världens undergång gör mig alltid märkligt uppåt.

Nytt

Jag borde sova. Jag borde verkligen sova. I morgon är det dags för lajv och i stället för att packa eller göra vettiga saker har jag ändrat designen på bloggen. Smart, Kultisten. Jävligt smart. Pucko. Gå och lägg dig nu. Lägg dig. Nu.

Hur skulle mitt liv vara i framtiden

I ett rött hus med vita knutar i en lummig trädgård mitt på närkeslätten bor en familj. I stallet står hästar och i ladugården finns både getter och höns.
På övervåningen sitter en kvinna och skriver och ute på gården leker ett par barn. Kvinnans make är nere i sin studio i källaren och då och då letar sig toner upp därifrån. Två hundar ligger och halvslumrar på trappen. I ett äppelträd sitter en randig katt och ser ut att vara löjligt nöjd med sig själv.
På kvällen kommer det äldsta barnets gudmor Alv att komma på besök och kvinnan ser redan fram mot det och har svårt att koncentrera sig på texten. Till helgen kommer en hel bil fullastad med vänner som skall hjälpa till med skörden och sedan avsluta det hela med en hejdundrande fest.

Återanvändning

Aftonbladet har tydligen ingenting att skriva om. Därför tar de fram sjutusen år gamla nyheter och påstår att de är aktuella i dag. Exempelvis denna artikel om ett hus.

Jag är nu inte superinsatt i exakt vad som hände, men säkert är att familjen inte alls "bor som Bilbo" i huset på bilderna. De bor måhända som Bilbo, fast huset som Aftonbladet skriver om flyttade de i från för flera år sedan och började sedan bygga ett nytt på annan plats.

Skönt med journalister som orkar göra minsta lilla backup-check. Pinsamt.
Undra vad nästa nyhet blir? "Farao bygger pyramid!"?

För den som är intresserad av att läsa mer om Simon Dale och hans familj på en inte särskilt uppdaterad hemsida, men sorgligt nog ändå mer uppdaterad än arbetarna på Aftonbladet, kolla här.

Bilder på fler myspysiga hobbit-hus kan kika här.

Smeknamn jag har och varför jag har dem

Således väljer jag bara smeknamn som folk faktiskt har använt IRL.

Mossa
Används frekvent efter att jag spelade en något virrig sektledare vid namn Mossa på ett par lajv för sjutusen år sedan. Det har bitit sig fast såpass att såväl nära vänner som familj använder det.

KillerQueen eller K.Q.
Gamla Exilare tenderar att kalla mig för något av ovanstående av tradition och ohejdad vana, något som bringar nostalgi till mitt hjärta och ett leende till mina läppar.

Kryp
Egentligen är det bara Tomb som fortfarande stundtals använder det här smeknamnet, vilket känns trevligt och personligt. Det är det nätnamn jag hade när vi började prata ordentligt.

Det är inte mig det är fel på, det är världen

Jag har inga problem. Om det bara var jag i en noga utvald låda omgiven av de saker och människor jag älskar förbehållslöst så skulle jag inte ha ett enda mentalt problem. Jag skulle vara helt och hållet frisk. Det är i krocken med universum som hjärnan slår slint och hatet blir så stort att jag vill skrika rätt ut.
I min låda skulle jag ha mina favoritböcker, mina favoritfilmer, mina favoritsaker och mina absoluta favorittankar. I den lådan skulle jag sedan vara helt och hållet lycklig.

Jag vill inte förändra världen, för det är lite som att vilja plocka ned månen och äta den som ost på frukostbrödet. Jag vill stänga ute världen, för jag tycker inte om den och den tycker inte om mig. Jag vill ha en låda liten nog för att verkligheten inte skall få plats. Jag vill slippa konfronteras med människor och åsikter som får blodet att koka och drömmar om mord att ta över min hjärna. Jag vill slippa undan.

Jag vill inte dö. Jag vill lämna den här världen levande.

Vill inte

 I dag är det en sådan där dag.
En dag som börjar med att man inte vill gå upp. Sängen är mjukare än någonsin, kudden är lenare, täcket är gosigare. Under täcket i sin lilla kokong är man trygg.
Dagen fortsätter med att man står i duschen och inte vill gå ut ur den. Vattnet är så varmt. Ångan är så behaglig. Dofterna är så smeksamma. I vattnet är man trygg.

Och dagen verkar fortsätta så. Jag vill inte läsa, vill inte diska, vill inte gå upp ur soffan. Allt är bara ett stort, illrött "VILL INTE!" (ackompanjeras bäst av stampande i golvet med ena foten). Jag vill inte ens göra roliga saker som att gå ut med Ramses på långpromenad eller spela spel eller lyssna på musik. Jag vill helt enkelt inte.

Planer, drömmar och mål jag har

Oj, det är mycket på en gång. Egentligen skulle jag behöva en bok snarare än ett blogginlägg för att svara på allt det, men vi gör ett litet urval.

Jag planerar att flytta ut på landet med min käre yeti och alla djuren inom en lämpligt halvöverskådlig framtid.
Jag drömmer om att få en bok publicerad.
Ett av mina mål är att få någon snitsig akademisk titel att skryta med.

Stereotyper och fördomar är inte samma sak

Och stereotyper och rasism är absolut inte samma sak. En stereotypisk svensk är blond och blåögd. En stereotypisk engelsman går i tweed och har pipa. En stereotypisk holländare har träskor och tulpaner. Det är stereotyper.

På samma sätt har en stereotypisk mexikanare sombrero och poncho, en kines är gul med rishatt och en neger är svart med stor mun. Det handlar fortfarande inte om rasism. Förutom i Sverige där folk är övernitiska idioter. Dessutom är de inkonsekventa, övernitiska, moralpanikande idioter.

Exempelvis så är det här inte okej.

Och det här blev nyligen inte heller okej.

Fast det här är helt i sin ordning.

Fast vänta, låt mig korrigera mig själv. Det är inte det här landet det är fel på. Efter att ha läst kommentarerna som påstår att nedanstående video är rasistisk så kan jag åter konstatera att det inte är Sverige, det är mänskligheten. Jävla puckade, idiotiska, efterblivna, övernitiska, moralpanikande, felknullade mänskligheten
.

Någon jag skulle vilja byta liv med för en dag och varför

Egentligen så vet jag ingen jag egentligen skulle vilja byta liv med för en dag eftersom jag gillar mitt liv. Det skulle i så fall kanske vara med min syster. Anledningen till det är att hon lever ett så annorlunda liv jämfört med mitt. Visserligen har hon också en hög katter och är gift, men hon är också hardcore-judinna med allt vad det innebär, samt har nyligen fått en fantastiskt söt unge.
Således skulle det vara spännande och intressant att både prova på att vara judinna för en dag och att vara mamma för en dag.

En annan bild av mig själv

Who are you gonna call?

Tio låtar som spelas på min Spotfy-lista

 Okej, det här lär bli en ganska omväxlande lista.

1. Stand And Deliver - Adam and the Ants
2. Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival
3. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
4. If I Ever Leave This World Alive - Flogging Molly
5. Voodoo - Godsmack
6. To Hell With The Devil - Jim Bianco
7. The Future - Leonard Cohen
8. Trapped By Love - Manu Chao
9. Baby Götterdämerung - Monster Magnet
10. Loverman - Nick Cave and the Bad Seeds

En bild på mig och min familj

Det finns ingen sådan bild, inte som innehåller hela min familj. Den enda familjebilden som jag kan dra mig till minnes är denna:

Egypten, 2001. Från vänster har vi först min kära mor, sedan min underbara lillasyster, min gigantiske husgud till bror och jag själv (som ser ut som en terrorist).

Fuck you, dolphin

Jag stör mig på predikande veganer, det vet vi alla. Jag stör mig också på djurättsaktivister som släpper ut minkar på motorvägar och sågar sönder stalldörrar mitt i vintern så att djuren skall få frysa ihjäl i 25 grader minus. För att då dör de i frihet. Det konstiga är att samma människor ofta applicerar mänskliga känslor på djur och därmed skall jag förklara det här på ett språk de kanske kan förstå: För människan är den starkaste instinkten överlevnadsinstinkten. Hur många fängelseinterner skulle tacka dig om du släppte ut dem bara för att de skulle svälta ihjäl utanför murarna? Inte särskilt många, det är jag rätt övertygad om.
Jag är ganska övertygad om att just överlevnadsinstinkten är en drift som alla vi djur delar.

Sedan har vi ju den där grejen med att en del djur är okej och en del djur är inte okej. Idioterna som vurmar för de söta, söta delfinerna och skiter i tonfisken. Titta på bilden längst upp. Tonfiskar är också fina.
Då kan man ju låta bli båda delarna, kan en del tycka. Äta enbart grönt. Faktum är att om alla människor på hela planeten vore veganer så skulle mänskligheten vara rätt körd. Jorden skulle utarmas mycket fortare än du ens vågar drömma mardrömmar om. Människor skulle dö i drivor. Djur som blivit så domesticerade att de inte längre klarar sig i det fria skulle dö i drivor. Mycket död, helt enkelt. Inte värt det.

Personligen tycker jag väl att om delfiner skall fastna i näten som är till för tonfisk så får vi väl äta dem också. Respektlöshet är nämligen om man låter saker gå till spillo.

Faktum är att Denis Leary sade det bäst:

En bild av mitt rum

Jag tror inte det finns någonting som i dag kan kallas för "mitt rum" i och med att min och yetins lägenhet har många, många rum.
Därmed bjuder jag på en bild av mitt gamla flickrum:

1998

Egentligen säger den här bilden ganska mycket om vem jag var 1998, förutom just hur mycket jag avgudade David Bowie.
Överkastet är i form av trädsiluetter och jag ångrar än i dag att jag senare gav bort det till en i raden av pojkvänner i ett försök att pigga upp hans grymt oinspirerande rum. På nattygsbordet ligger en röd bok med Tennysons samlade poem och framför det står den blå stolen som min farfar byggt. Den står för övrigt fortfarande i mitt sovrum. GB-flaggan som skymtar är den berömda partyflaggan där jag samlade autografer från Exilare (Exilen var the place to be online på den tiden). Under flaggan kan man skymta den grå svansen och rumpan på partyråttan, en råtta jag sydde i syslöjden och som sedan fick följa med på alla fester som var möjliga. Sänglampan har klistermärken med dinosaurier och längst upp i förgrunden syns min älskade taklampa i form av hästskor och fejkljus där man skulle sätta glödlamporna.

Av alla dessa älskade saker har jag i dag bara kvar Bowieskivorna, stolen och boken av Tennyson.

En kennel av plast

Varje gång jag gick till den lokala billighetsbutiken med krafs så stannade jag till vid paket med små plasthundar med tillbehör. Det fanns stängsel, korgar, leksaker, matskålar - allt. Alltid fick jag samma scenario uppmålat i huvudet:


Min dåvarande kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han upptäcker snart att hela vardagsrummet är fyllt med små plasthundar och deras saker. Mitt i detta virrvarr av vovvar sitter jag lyckligt och låter dem promenera och hälsa på varandra.

Han (som en sträng förälder): Vad är det här?
Jag (euforisk): En hundkennel!
Han (trött): Och vad kostade alltihop?
Jag (lite truligt): Jag tog min del av hyrespengarna till dem. (gladare) Oroa dig inte! Jag skall föda upp leksakshundar och sälja dem, så det tjänar vi snabbt ihop igen?
Han: ... (ger upp och packar en väska)

I stället fick jag nöja mig med några få plasthundar från en femkronors-automat som jag byggde en korg åt av ett ciggpaket.

Men oroa er inte, gott folk. Jag är nu trettio år gammal och mycket mer mogen. Nu har jag börjat snegla på plasthästar i stället...

Badande troll

Jag har gjort konst. Har hållit på med den här bilden till och från i flera år, men kommer liksom aldrig riktigt på hur jag skall avsluta den.

Allt blir bättre med Alv

Ni kanske undrar varför jag inte uppdaterat så mycket utöver saker från den där fåniga listan, ni vet? Det beror på att jag skrivit dessa i förväg och klickat i den automatiska en-om-dagen-uppdateringen. Det beror också på att Alv varit här i en vecka nu. Jag funderar på att aldrig släppa iväg henne igen. Här är en liten bildkavalkad för att beskriva saker man gör när man har en Alv i sitt hem.

Alv tittar på den eminenta filmen Pterodactyl och blir samtidigt uppäten av en groda.

 Vi har också lekt med Ramses-lurven.

Och spelat töntigt mycket Magic.

Dessutom är jag snyggare än någonsin.

Varför började jag blogga

Att skriva är för mig lika naturligt som att andas. Jag bloggade till och med på min gamla tripod-hemsida innan termen "att blogga" ens blivit uppfunnen.

En bild av mig och mina vänner

Fezten -10

Alla är sådär nyktra och vackra på den här bilden, men det var den enda jag hittade med flera vänner på som jag inte redan haft på bild nyligen. Erika, Leo, jag som mår illa och blir omhändertagen av Leo, Magnus, Valle och Amy. Ben och armar i förgrunden har jag inte riktigt koll på vilka de tillhör.

Låtar jag lyssnar på när jag är glad, ledsen eller uttråkad

Glad



Ledsen (Den gör mig gladare)



Uttråkad är jag aldrig utom när jag pluggar tråkiga böcker och då lyssnar jag inte på musik alls.

Något jag är stolt över från de senaste dagarna

Jag är stolt över att min lilla Ramselurv nästan har lärt sig kommandot "sitt". Jag är också stolt över att han älskar mig och sin nya husse och för att han är så snäll och duktig i nästan alla lägen.

Mål på kort sikt över denna månad och varför

Jag vill verkligen försöka få ordning på min ateljé den här månaden.
En förklaring? Okej. Jag och min man bor i en stor lägenhet med två klädkammare och inget förråd. Detta har lett till att trots att jag först iordningställde den ena klädkammaren till ateljé (fönster i sådana är för töntar) så har den sedermera förfallit till förråd. Nu är det dags att ändra på det, bara jag kan komma på var jag skall pussla in all skit. Det är som ett jättestort och krångligt tetris.

En bild på någon/något som har störst inverkan på mig

Jag hoppas, kära läsare, att jag inte måste skriva vem det är?

Favoritsuperhjälten och varför

Problemet är väl att jag aldrig har fastnat för hjältarna... Den enda jag kan komma på att skriva rent spontant är barndomskärleken "Fantomen", men han räknas inte direkt som en superhjälte i och med att han inte har några superkrafter, samma sak med Batman.

Så för att hitta min favorit-superhjälte måste jag gräva djupare. Mina favoritsuperhjälte-filmer är X-men (hela trilogin), så man kan tro att det är där jag borde leta, så är dock inte fallet. Min favoritsuperhjälte finns inte med förrän i X-Men Origins: Wolverine. Självklart pratar jag om Gambit.

Han är het, han är charmig och han har en synnerligen opålitlig aura och telekenetiska krafter. Jag låter därmed mina hormoner välja och vad finns det då att inte gilla?

En bild av någonstans jag varit

Rom, 2007.

Min första utlandsresa på egen hand. Jag var nervös och jag blev förälskad. Rom är en helt underbar stad.

Hat

Jag hatar människor.

Ifall ni hade missat det.

Planer för komik

Jag har länge tänkt att jag skulle fungera bra som stå-uppare. Mina vänner påstår också att jag skulle klara av det bra såvida jag "lyckas hålla mig undan den uppretade mobben vid varje framträdande". Det är en fin balans, det där mellan att göra folk förbannade eller vara rolig. Jag brukar lyckas med lite av varje. Bäst vore egentligen om man kunde välja sin publik. Jag vill ha publik med selektiv hörsel. Så fort jag säger något de skulle kunna bli förbannade av så låtsas de som om de regnar och när jag säger något roligt så kan de skratta. Undra om man kan uppfinna en "selektiv humor-hjälm"?

Jag har också kommit på några andra lösningar på det lilla problemet:

1. Uppträda bakom rediga stålgaller omgiven av landminor och biffiga vakter.

2. Byta ut allt som kan få mig dödad till Bellman-vitsar. Problemet med det är väl att det bara skulle bli Bellman-vitsar och därmed vore min karriär över innan den ens börjat.

Nej, jag får nog låta stand up-scenen fortsätta att vara till för värdelösa kvinnor utan humor. Än har jag inte hittat en enda kvinnlig ståuppare som faktiskt är rolig.

Fan också.

En vana jag önskar att jag inte har

Jag önskar att jag inte var rökare. Javisst, det är ett beroende, men jag tror att vanan är värst. Någon gång skall jag lyckas bli av med den vanan också, jag vet bara inte hur.
Men det är dags snart, jag känner hur mina dagar som rökare krymper och blir allt färre ju längre tiden går. Det skall gå att leva utan cigaretter på något sätt. Det måste gå.

Ni som följt min blogg länge eller känner mig vet att jag blir vansinnig utan cigaretter. De säger att man blir tio år yngre, men för tio år sedan var jag ett gnälligt, självskadande, deprimerat, skogstokigt as. Det är inte direkt en fas jag njuter av att återvända till.

Om alla skulle ta och göra saker de inte kan

I dag blev jag tipsad om en blogg. I den bloggen skrev en vuxen människa lyckligt med tusen särskrivningar och lika många idiotförkortningar i stil med "o" i stället för "och". Jag orkar inte läsa sådan skit, oavsett om människan i fråga försöker framföra något vettigt.

Det är konstigt det där egentligen. Det där med att alla skall skriva, även om de inte kan. Felstavade skyltar, särskrivna bloggar, idiotskrivna texter. Jag har egentligen ingenting mot folk som inte kan skriva, jag tycker bara att de inte skall skriva på en plats där det är meningen att någon skall se det.

Jag menar, jag håller inte på att göra saker jag inte kan på öppen gata. Det är sällan man ser mig försöka snubbla mig fram i baletthopp över Kalmars gator och torg. Jag försöker inte rappa. Jag är snäll nog att inte beskära träd i allmänna parker eller trimma folks hundar, helt enkelt för att jag inte kan.

Fast det är klart, det är inte bara när det gäller skrivande som trenden att göra saker man inte kan visar sig. Samma sak tycks ha skett hos illustratörerna, kolla bara på Arlas mjölktetror. "Titta, jag har ritat en streckgubbe! Jag är illustratör!"
Alternativt anställer Arla bara mongolida barn till att rita saker åt dem. Det blir billigare så.

Sagokänsla

Det är en sagokänsla kring världen i dag, som om jag levde mitt i Big Fish eller Chocolat. Vindens sus låter mer behagligt, det finns glitterkorn i synfältet. Ändå har jag inte gjort någonting speciellt än. Jag har talat med en vän om vackra brev som utväxlades under ett lajv en gång. Jag har varit ute på en liten promenad med hunden. Jag har bestämt mig för att omstrukturera badrummet och ta itu med disken. Jag har loggat in på min kurs i skräcklitteratur och läst lite presentationen. Vardagliga saker. Ingenting speciellt, men samtidigt känns det speciellt. Det känns som om min dag är värdefull och jag är i god balans.
Nu skall jag äta en sen frukost, trots att jag varit vaken i flera timmar. Äta lite pajrester från i går och dricka te. Läsa i Brott och Straff och formulera en analys. Drömma. Det känns drömlikt.
Snart är Alv här igen och jag hoppas att jag kan dela lite av sagokänslan med henne.

En bild av mig och några vänner

Jag, Alv och Tomb anno 2007

Två får räknas som "några".

Jag skall hälsa från Laolands uggla

Företal

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.
Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.

Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.
Och de som snusa förnumstigt
åt ting som de ej förstå,
ska jag hälsa från Laolands uggla,
som grinar i granklädd vrå.

- Min favoritdikt av Dan Andersson

Meningen bakom min bloggs namn

Den här bloggen har haft många namn, men nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt. "Kultisten" eller "Kultist" är två alias jag ofta använder över nätet. "Kultisten" låter dessutom som en lite mysko dagstidning och det syftar så klart på min varma övertygelse om att Cthulhu kommer att vakna ur havet och käka upp alla inom en överskådlig framtid. IÄ, IÄ!

Vandringslust

"A am an ex citizen of nowhere, and sometimes I get mighty homesick"

- Ben Rumson, Paint Your Wagon

I går såg jag, Tepiraten och broder Gud Paint Your Wagon igen. Den filmen är fantastisk, men att se den så här mot hösten är ödesdigert för mig.
Jag har alltid haft svårt för att stanna på samma ställe. När jag bott ett år på en plats börjar jag bli lite rastlös och efter två år letar jag maniskt efter utvägar. Nu har jag bott här i två år och det börjar krypa i kroppen på mig hur bra jag än trivs. Det går över, jag vet att det går över, men i och med hösten så längtar jag alltid ut.

Jag vågar sällan gå på långpromenader, för jag är alltid rädd att jag inte skall kunna vända tillbaka. Jag är rädd att jag skall låta vägen fortsätta under fötterna på mig i evigheters evighet. Nu när jag sluter ögonen kan jag nästan känna doften av regnvåt mylla och höra prasslet från fallna löv under fötterna. Jag kan känna smaken från vattnet i en skogsbäck och värmen från en lägereld.

När jag var yngre reste jag väldigt mycket kors och tvärs över Sverige. Jag har alltid trivts med att vara på väg, målet har alltid varit sekundärt.

Hm. Jag undrar hur lång tid det skulle ta att vandra 23 mil. Jag är sugen att gå på visit hos en god vän i Skåne, måste jag tillstå.

En nytagen bild och 15 fakta

1. Jag är vägrar att vara katt- eller hundmänniska - jag gillar båda sorterna för deras olika kvaliteter.
2. Jag är mörkrädd, även fast jag försöker att låta bli.
3. Jag har kunnat spela blockflöjt en gång i tiden.
4. Jag har varit med och sjungit i en talangjakt för nio år sedan.
5. Jag är överkänslig mot en enda sak - titan, konstigt nog.
6. En av mina största yrkesdrömmar var att bli marinbiolog, vilken föll på matematiken.
7. Jag ägde en egen häst i tio år.
8. Jag saknar verkligen att arrangera zombielajv på NärCon.
9. Jag har ingen smartphone, jag har en billig mobiltelefon med dåliga batterier.
10. Det enda som får mig att längta efter en smartphone är den där zombie-applikationen.
11. Jag har zombiefobi, så förmodligen borde jag inte ha den ovanstående applikationen.
12. Jag vägrar att använda uttrycket "appar" annat än i ironisk eller, som nu, förklarande mening.
13. Jag vet att en "android" är en robot gjord för att efterlikna en människa och ingenting annat.
14. Den bok som just nu ligger närmast mig är Vraket ur Kalla Kårar-serien med blandade noveller.
15. Jag är certifierad kryptozoolog.

30 days of night

Natt 01 - en bild tagen nyligen på dig och 15 intressanta fakta om dig själv
Natt 02 - meningen bakom din bloggs namn
Natt 03 - en bild av dig och några vänner
Natt 04 - en vana som du önskar att du inte har
Natt 05 - en bild av någonstans du varit
Natt 06 - favorit-superhjälten och varför
Natt 07 - en bild på någon/något som har störst inverkan på dig
Natt 08 - mål på kort sikt över denna månad och varför
Natt 09 - något du är stolt över de senaste dagarna
Natt 10 - låtar du lyssnar på när du är glad, ledsen eller uttråkad
Natt 11 - en bild av dig och dina vänner
Natt 12 - varför började du blogga
Natt 13 - en bild av ditt rum
Natt 14 - en bild på dig och din familj
Natt 15 - skriv 10 låtar som spelas på din spotifylista
Natt 16 - en annan bild av dig själv
Natt 17 - någon du skulle vilja byta liv med för en dag och varför
Natt 18 - planer, drömmar och mål du har
Natt 19 - smeknamn du har och varför du har de
Natt 20 - hur skulle ditt liv vara i framtiden
Natt 21 - en bild av något som gör dig glad
Natt 22 - vad gör dig annorlunda än alla andra
Natt 23 - något du längtar mycket efter
Natt 24 - ett brev till dina föräldrar
Natt 25 - en film som är värd att se
Natt 26 - din favorittid på året
Natt 27 - varför gör du en 30 dagars utmaning?
Natt 28 - en bild på dig från förra året och nu, har du förändrats?
Natt 29 - vad har du lärt dig den senaste månaden
Natt 30 - din favoritlåt

Tag mig till havet och gör mig till... hund

Ramses poserar på bryggan vid havet. Han satt så snällt och lekte modell utan att protestera och med en filosofisk min.

Ramses blev trött till sist och tog en liten lur.

Jag och Ramses poserar tillsammans.

Han är fotogenisk, den lille rackaren!

Universitetsvärlden, det mesta är härmed förlåtet

Ramses är ett mäktigt namn för en liten trams

Ramses var trött i bilen på väg hem. Foto: Alv

Så har jag och Ramses återvänt hem och börjat få in rutinerna. Det känns som om han har anpassat sig bra och blev redan från början mycket förtjust i sin husse. Det märks tydligt att Ramses har accepterat oss som sin flock och han följer oss hack i häl överallt (just nu ligger han och snusar bakom min datorstol). Ofta ligger han i knäet och så fort man slår sig ned i en soffa hoppar han upp bredvid och gosar ihop sig.

Det märks också att hans självförtroende börjar bli större. På den dagliga rundan har han åtagit sig det idoga arbetet att märka upp träd, ett evighetsarbete som aldrig tar slut. Han tycker att cyklar och barnvagnar kan vara lite läskiga, men annars är promenader verkligen höjdpunkterna på dagen. Mat är han inte särskilt förtjust i, men vi gör vårt bästa för att göda honom lite. Helst vill han äta vår mat, men vi försöker stämma i bäcken och få honom att sluta tigga.

Han har nu lärt sig kommandot "sitt" och lärt sig att när man kommer in efter en promenad så sätter man sig ned så att husse eller matte kan torka av blöta tassar och ta av kopplet.
På nätterna ligger han i sängen och sover. Om jag går och lägger mig samtidigt som August så ligger han vid fotänden, men annars gillar han att kura ihop sig på den tomma huvudkudden och blåsa hundandedräkt på husses huvud. Han har även börjat våga leka lite med katterna och i går var han på fullt lekhumör och jagade Voldie ut på balkongen samt låg och tokrullade glatt i sängen.

För övrigt så har vi utsett Alv till "gudmatte", som en liten övning inför kommande prövningar.

I dag skall vi försöka hinna med att gå och titta på havet!

Om någon känner för att ge mig en present...

Nu när hösten börjar ge känningar så återvänder min kärlek till pumpor i full kraft. Det bästa med att bo i Kalmar är att det är nära till Öland. Det bästa med Öland är att det finns SKVADRONER med pumpor!

Det finns verkligen ingenting jag inte älskar med pumpor. Jag älskar formerna, smaken, lukten, färgerna och fröna! Få saker gör mig så glad som pumpor.

Ett problem är att pumpor inte är lika kärleksfullt behandlade i Sverige som exempelvis i U.S.A. och därför kan det vara svårt att hitta produkter med pumpor annat än på Tradera. Så om det är någon som känner för att ge mig en liten höstpresent sådär spontant så finns det några heta tips här:

Doftolja, tvål och doftljus.

Öppet brev till alla dagstidningar

Hej,

det är väldigt vänligt att ni vill erbjuda mig billiga prenumerationer, ofta till nedsatt studentpris. Tyvärr så bor jag i Norrliden i Kalmar där Tidningsbärarna sköter utdelningen av dagstidningar.

På deras hemsida beskriver de sitt företag på följande vis:
"Företaget svarar för att ca 1,1 miljon läsare får sin tidning varje morgon."

På min hemsida beskriver jag deras företag på följande vis:
Om Tidningsbärarna svarar för att cirka 1,1 miljon läsare får sin tidning varje morgon, så gissar jag att ingen av dessa läsare bor i Norrliden. Tidningsbudet i mitt område måste Tidningsbärarna verkligen ha behandlat som skit. Med tanke på den sjukt dåliga arbetsmoral som denna person lider av så förmodar jag att det är en vilsen själ vilken de orättvist sjanghajat medels pistolhot och okvädningsord.
Näst intill varje morgon sitter det en dagstidning fastkilad i handtaget i porten. Stundtals ändras detta till att tidningen i fråga är fastklämd i porten. Detta leder givetvis till att om man inte är snabb som blixten så försvinner tidningen innan den når fram till mitt frukostbord. Givetvis håller jag inte det mot mina grannar, ty om en tidning enbart är fastkilad i porten så är den allmän egendom och kan liknas vid en tidning upphittad på tågsätet eller i busskuren.

Så, kära dagstidningar, eftersom jag verkligen inte har råd att betala för en tidningsprenumeration för min trappuppgång och slumpvalda förbipasserande: Tack, men nej tack.