Vampire the Masquerade - Bloodlines

Av signaturen Wycked på DeviantArt

Har nyligen gett det gamla fina spelet Bloodlines en till chans. När det först kom så var det så sanslöst buggigt att jag gav upp efter att ha fastnat i väggar och knallat omkring bredvid trappor i tomma luften i ett antal timmar. Det jag minns bäst är spökhuset, dock. Den första sekvens i ett datorspel som faktiskt skrämde mig på riktigt. Jag minns det så väl. Jag satt i CCs lägenhet i Lund, mitt på dagen när han var i skolan eller jobbade och spelade tills fingrarna blödde. Trots dagsljus och trygg miljö (mitt andra hem, praktiskt taget) så pumpade hjärtat som tokigt och jag ryckte till för minsta lilla sak i ögonvrån.
Jag spelade igenom det första VtM-spelet Redemption när det kom, faktum var att det var mitt allra första datorspel som jag köpte själv. Det var övermåttan coolt att kunna spela ett spel i World of Darkness, en värld som jag redan då tillbringat en hel del dagar och nätter i. En värld som aldrig kommer att upphöra att fascinera och locka mig. Att Redemption var linjärt, lite krystat och ärligt talat ett vanligt hack n slash-spel i grund och botten gjorde ingen skillnad för mig. Det var World of Darkness och jag slukade det och lät det sluka mig.
Nu sitter jag här igen med ett WoD-datorspel, ett spel som efter oändligt patchande faktiskt är spelbart. Jag lyssnar på den fantastiska musiken inne på Asylum och återvänder till den Yvonne som var fullständigt förlorad i White Wolfs vindlande världar. Den Yvonne som åkte på gästlajv nästan varje helg, som satt som nationell klanspelledare för klan Malkav i Sweden by Night. Den Yvonne som satt i timmar och diskuterade regler och bakgrunder och intriger och klaner och varelser på sunkiga caféer med en cigg i näven och askfatet mitt på bordet så att alla nådde fram. Jag minns vad jag hade för kläder (svart kjol, trasiga strumpbyxor, kängor och någon svart tröja samt skinnrock), vilka jag umgicks med (Malkav och Nna var stadiga inslag) och vad jag lyssnade på för musik (det blev en hel del synth och metal på den tiden). Jag minns så många lajvlokaler och ansikten och händelser som utspelade sig mellan fantasifigurer bakom lyckta dörrar. Jag minns toreadorfurstinnan Antonia och malkaven Katja och hur de var i början. Jag minns min systers alla roller och min brors. Jag kan inte undgå att längta tillbaka, men så minns jag alla intrigerna kring att peta ihop en grupp unga människor i ett ständigt pågående lajv. Alla gräl off. Alla kärleksintriger utanför spelet. Då längtar jag inte tillbaka längre. Jag kan se den tiden med den ljuva nostalgi den är värd och i stället fortsätta framåt. Det hände mycket fantastiskt i tonåren, men det är ingen poäng med att gå tillbaka. That was then and this is now.
Men jag kommer alltid att älska Vampire the Masquerade och gamla World of Darkness... och jag kommer aldrig, aldrig att överge den kärleken.