Ursäkter och paranoia

Jag ber om ursäkt både i efterhand och i förväg för mitt passerade och blivande beteende i form av gnälligheter, drygheter och lättretligheter. Värmen skruvar på alla malkavkranar i min hjärna.

Jag undrar dessutom om jag är paranoid eller om folk är taskigare än vanligt? Förmodligen lite av båda. Har märkt att jag tar hemskt illa upp över vanligt vänskapligt smågnabb, även om jag är den som startar det. Blir liksom ledsen och helt tung i hjärtat. Får dessutom för mig än en gång att folk inte gillar mig egentligen och att de bara låtsas för att kunna göra något taskigt mot mig. Kanske har jag umgåtts för mycket med katterna på senaste. Katter är ju så, folk hoppas jag inte är så egentligen.

Värme är något jag alltid haft svårt att stå ut med. Kyla är lugnt. Man kan vira in sig i en filt och stoppa fötterna i ett par draktofflor så blir allting bra, men värme. Jävla värme. Det enda man kan göra är att bada eller duscha eller sitta med isklampar under fötterna. Känslan av svalkad lättnad försvinner lika fort igen.
Det sägs att under värmevågor så ökar våldsbrotten och det förvånar mig inte. Det är en betryggande tanke, faktiskt, för då är jag inte ensam om att bli totalt psykad av det.

Jag har massor att göra och på måndag bär det av upp till Närke igen, sedan stannar jag där fram till bröllopet.