Pappa dog för tio år sedan. Det känns helt sjukt nu när jag tänker på det. Kan det redan ha gått tio år? Ett decennium? En tredjedel av mitt liv har pappa inte funnits. Den insikten känns inombords.
Än konstigare känns det att jag nu bor så långt bort att jag inte ens kan besöka hans grav. Inte plocka några blommor och säga några ord. Ingenting. Vid allhelgona tände jag ett ljus på en annan kyrkogård för honom.
Det konstigaste är dock faktumet att livet har gått vidare. Att det fortsatte obönhörligt utan honom. Att inte hela världen bara stannade och dog med honom. Det är chockerande, för sådana saker som en förälders död kan inte hända.
"Det mycket stora sker inte; det är."
- Gösta Ågren
(Bilden är på min bror vid pappas grav för några år sedan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar