Min svekfulla kropp

Min hjärna är som doppad i träck. Jag känner hur smutsen har krupit sig in i alla vinklar och vrår, hur små gruskorn skaver mot den mjuka substanstansen och i de djupaste kringelkrokarna gror möglet och sprider sig alltmer. Jag kan inte tänka klart! Sikten är disig, allt blir nedfläckat. Jag vet inte längre vad som är mina egna tankar och vad som är träck. Smutsen har bildat ett andra medvetande i mitt huvud.
Jag föreställer mig hur jag sågar upp min huvudskål och släpper ned hjärnan i en skål med iskallt, klart källvatten. Som en fisk. Jag föreställer mig hur det inte skulle hjälpa, inte skulle göra den ren. I stället skulle den sprida sin smuts och grumla vattnet.

Mina lemmar är som förstelnade, som torra grenar. Det går inte att få dem mjuka och böjliga och jag föreställer mig hur lätt de kan brytas. Hela min kropp motsätter sig allt och skelettet har hårdnat, men också blivit sprödare.
Jag föreställer mig att senorna i dem förr eller senare kommer vara spända till bristningsgränsen och sedan övergå den med ett obehagligt, skarpt ljud.

Mitt hjärta är som sprängfyllt av var. Det pumpar runt var och farsot i stället för blod genom mina ådror. Det smutsar ned min hjärna och förstelnar mina lemmar, härdar skelettet.
Jag föreställer mig hur jag skär upp det och hur gulgrön illaluktande sörja skulle välla fram, som när man klämmer en stressböld. Ja, hela mitt hjärta är en stressböld.
Om man stack hål på det och klämde så skulle förmodligen varet försvinna, orma sig ut i en osmaklig gegga, men också allt det jag fortfarande värdesätter som finns kvar där inne, omhuldat av äckel, skulle följa med. Det skulle inte vara något hjärta längre, utan bara en tom påse utan innehåll.