Och då var jag helt ärlig!

Tillbaka till brottsplatsen

Sommaren 1997 ser jag lite som en vändpunkt. Min första exilenfest. Min första kyss. Min första komplimang. Första gången jag förstod att man får se ut hur man själv vill och inte måste följa några regler... och allt hände här, i Kalmar, på kalmarfesten.

I dag åkte jag och Atlas (som han kallade sig då) tillbaka till festplatsen. Jag trodde inte att jag skulle känna igen mig, men allt fanns där. Stenen där den första bilden på mig som hamnade på nätet togs tillsammans med Salle och dIngIr. Den yviga busken i vars skugga jag hade mitt tält. Trädet under vilket den där hårdrockaren med dunken däckade med sin vrålande bandare som huvudkudde och en cykel som täcke. Gläntan var sig mer lik än jag trodde var möjligt efter tolv år. Tolv. År. När blev jag så gammal?

Nu när jag tittar på korten slår det mig att jag egentligen aldrig kände de där människorna. Några av dem från Exilen, javisst, men verkligen kände dem gjorde jag aldrig. Jag ser på bilderna, men när man möter många av de här människorna i dag så ser man dem inte längre. Exilen räcker inte längre för att hålla samman, för folk förändras. Jag träffade Nightbird för något halvår sedan och försökte finna en samhörighet, den samhörigheten som fanns på den tiden. Det där halvleendet man kunde dela när man visste att man hade något som knöt en samman. Det fanns inte. Det var bara tomt. Det var som att famla desperat i mörkret utan att fingrarna ens nuddar vid något. Det fanns ingenting.

Men när man får hjärtat lite skadat av sådana händelser så kan man i alla fall känna någon slags lycka över att en del människor fortfarande bär något av det där kastmärket som Exilen gav, vissa människor som inte ens var med på den tiden. Det gäller bara att hitta dem.

Att träffa Henrik (som han heter nuförtiden) i dag var skönt. Det kändes lite som om jag kunde andas för första gången på ett tag. Jag kände inte samhörigheten på grund av Exilen, utan bara på grund av att Henrik helt enkelt är en trevlig person som jag skulle ha tyckt om oavsett.

Men visst är det lätt att begrava sig i minnen och sakna den där Känslan. Känslan av att höra till.

IRL-servern

Hittade en gammal samtalslogg som jag verkligen vill dela med mig av:

Kultist säger:
Alltså. *blänger mot MSN* För övrigt så tjatar Nina om att hon inte alls kan sova nu heller och att skolan går åt skogen och jag tycker att hon Aldrig är online nuförtiden. Har hon skaffat ett alternativt liv utanför nätet? Jag har hört talas om sådant, men kan det göras?
Ziploc säger:
annat än internet?
vad pratar du om?
Kultist säger:
Alltså, det är typ en spelserver som kallas IRL. Den skall vara hemskt skum.
Ziploc säger:
aldrig hört om
Kultist säger:
Fast det är typ svindyrt att spela och man levlar skitsällan. Dessutom är de flesta av de items man plockar upp helt värdelösa.
Det värsta är att det är svinseriöst rollspel och dör man så är man inte ens välkommen tillbaka annat än i undantagsfall.
Ziploc säger:
varför skulle någon vilja spela där?
kanske är där alla mina vänner finns...
Kultist säger:
Hm... få se. Är dina vänner sällan online samtidigt som du? Sover de på nätterna? Tror de inte på jultomten? Då är det rätt troligt att de spelar borta på IRL.
Ziploc säger:
oh shit, allt stämmer
jag tror jag måste prova det där
kanske bara för en dag
Kultist säger:
Noooooooooooooooo!
IRLs megabot Verkligheten2008 är skitgrym på att hålla fast användare och inte låta dem logga ut.
Ziploc säger:
men jag får väl dra en Tobbe och dra mig ur innan jag är fast
eller lite efter att jag är fast
det är jag väldiugt bra på
Kultist säger:
Ah, tja jag vet inte V-08 är riktigt tuff. Du borde nog ta med dig ett hagelgevär och lite sunt ovett. Enda sättet att klara det.
Ziploc säger:
okok, men hur får man tag på ett hagelgevär på IRL servern?
Kultist säger:
Det är i och för sig rätt krångligt. Först måste man köpa något som kallas ”visakort” och sedan måste man gå en lång kurs och sedan en kurs till. Sedan blir man upplevlad till ”Jägare” och då har man rätt att köpa ett vapen för ”visakortet”.
Ziploc säger:
aaah, krångel
jag ska ju bara vara inne ett tag
om jag skaffar det där så kanske jag blir motiverad att använda det mer och då kan jag bli fast
Kultist säger:
Jag tror det finns en gratisserver, men då får man bara spela rasen ”Hemlös” och typ inte äga något.
Ziploc säger:
intresant
jag loggar in imorgon då
så rapporterar jag hur det var sen på kvällen
Kultist säger:
Om du kommer ur, ja. Jag håller tummarna för dig. Akta dig för de riktigt seriösa bossarna som finns på nivåerna för ”Hemlös”. Tror en heter ”Socialnämnen”, den är rätt maffig.
Ziploc säger:
mkay
läste på lite nu
man kan tydligen spela ”arbetslös” också
det verkade rätt enkelt
inga plikter
men det fanns dock en chans att man neggolevlade ner till hemlös
Kultist säger:
”Arbetslös” är ju skitläskigt. Det finns en dungeon på lvl 2 som är helt plottrad med ödlor som försöker tvinga en att utföra quests åt dem, typ ”Söka jobb” och i värsta fall straffnivån ”Datortek”.
Ziploc säger:
läste om ett träsk man kan fastna i, kallat ”arbetsförmedlingen” och för att komma ur måste man tydligen levla och shit
Kultist säger:
Träsket ligger ju i den grottan! Ödlorna arbetar för urkraften ”Arbetsförmedlingen”. Alltså, jag måste erkänna att jag testade en gång för länge sedan. Jag har fortfarande allvarliga men.
Ziploc säger:
wow
vi får se vad det blir, har inte så mycker pengar. så det blir väl hemlös, studerande eller arbetslös
Kultist säger:
”Gatumusikant” fungerar bra annars om man har de skills som behövs. Ibland kan man köpa upp dem i starten, men annars är det levlande som gäller där också.
Men, fan. Jag testar att logga på i morgon också, så gör vi en re-check i morgon kväll här. Och dyker du inte upp måste jag skicka över någon som drar ur sladdarna, okej?
Ziploc säger:
check

------------------------
Nästa dag
------------------------

Ziploc säger:
jag var inloggad i en halvtimma på IRL. det kostade mig 4188kr
så jag loggade ut
ska in imorgon igen
Kultist säger:
Shit. Skall du verkligen tillbaka dit?
Jag testade att vara inloggad några timmar faktiskt. Fick låna ett "Sjukskriven"-konto. Har testat att tampas med några monster som såg ut som tvättmaskiner, testat att höja mina skills i bakning och gick på en quest med en hund.
Ziploc säger:
coolt, och du klarade allting?
Kultist säger:
Måste logga in igen om en halvtimme och hämta min reward för tvättmaskins-fighten, men annars gick det rätt bra. Questen kostade iof ett par hundra, men det kändes rätt värt det för att kunna höja min skill i bakning och matlagning.
Ziploc säger:
det gick bättre för dig alltså. JAg loggade in som arbetslös och upptäckte att man inte får något nytt guld då.
men jag måste logga in imorgon och gå på ett quest med ett team för att försöka levla upp till "anställd". sen så tror jag det buggade sig, för jag måste betala 256kr annars försvinner all el och då kan jag inte vara inloggad på internet och då är jag fast i IRL för alltid
jag ska prova logga in ikväll för jag hittade ett sidequest som hette "titta på film" det ska jag göra med Alex som tydligen spelar där rätt ofta
hon är lvl 3 Studerande
Kultist säger:
Har du skills nog för att levla till "Anställd" då? Jag håller tummarna dock.
Gah! Fast IRL för alltid! Det är den där jävla boten Verkligheten igen. Den är helt sjuk, jag varnade dig ju!

"Titta på film" är rätt okej. Oj... orka levla Studerande, det är ju hur segt som helst.
Ziploc säger:
men det var lite värt
fick kontakt med vänner som inte är inne på internet så ofta
alla spelar IRL
fattar inte varför
Kultist säger:
Jag sa ju det! Jag har inte så många vänner kvar på IRL-servern. Det känns rätt bra. Förutom de som fastnat där helt, men de är ju inte vänner längre. Det finns folk som liksom bygger upp hela liv där. Läskigt.
Ziploc säger:
ush
fick dock kontakt med Ben
han spelar där hela tiden nästan
han är lvl 1 soldat
Kultist säger:
Skumt, jag förväntade mig mer att han skulle välja att lira "Arbetslös" eller något. Hur går det för honom?
Ziploc säger:
bra tror jag
idag utförde jag quest åt honom
så jag fick massa xp
men det var ett sånt där specialquest som kostar pengar
jävla dryga admins som kräver pengar så att man kan levla snabbare
Kultist säger:
Mm. Jag har försökt att bara segla omkring och gratisspela så mycket som möjligt, men det är ju verkligen löjligt många specialquests överallt.
Ziploc säger:
japp, och självklart väljer jag den sämsta speltypen av alla
tydligen så MÅSTE jag gå till den där grottan
"arbetsförmedligen"

(Kultist blir nedloggad som hastigt)

Kultist säger:
Oh shit oh shit oh shit. IRL-servern bara drog ut mig från Nätet!
Ziploc säger:
spooky
snart är du fast där
Kultist säger:
Noo, men däremot måste jag logga in lite där och avsluta tvättmaskins-questen nu. Läskigt med träsket för övrigt. Stod det inte att "Arbetslös" inte hade några förpliktelser utan var rätt fritt spel?
Ziploc säger:
jo, men jag spelade dåligt
var ju första gången
det stod att arbetlös funkade bäst om man var lite erfaren
särskilt om man spelat som studerande förut
men det var ett vanligt misstag också

Efter att ha hämtat tvätt i tvättstugan:

Kultist säger:
YES! Jag levlade i skillen "Huslig"

Suuuk

Jag är sjuk och det är synd om mig. I tisdags hade jag lite feber och ont i halsen, i går mådde jag ganska bra och hade ingen feber, i dag vaknade jag med grov feber, ont i hela kroppen och ont i halsen. Jag är med andra ord hemma och sjuk. Rastlös som tusan samtidigt, när jag egentligen borde jubla högt över att jag kan ägna hela dagen åt meningslösa tidsfördriv. Däremot mår jag egentligen för dåligt för att göra det. Att bara sitta här och skriva får världen att gunga. Vem behöver egentligen spritfylla när man kan vara suuuk?

Och snart fyller systra mi år och jag rotar omkring på jakt efter en bra present. Det störiga är att jag inte riktigt vet vad hon har, så jag får helt enkelt improvisera hejvilt.

Nu skall jag ta en värktablett och se om jag kan få ned febern lite så att jycklon kan få sin lilla promenix och jag kan köpa bröd så jag får i mig någon frukost.

Och för övrigt blev jag just kär. Tror inte att man kan hindra mig med vilda hästar ens från att köpa den här.
Vad sjutton skall jag med verkligheten till? Åt skogen med verkligheten!

Hösten

Nu är hösten här på riktigt och jag saknar. Jag saknar mest av allt Alv och Nna, men över huvud taget så saknar jag någon att ta en fika med nu när löven börjar falla från träden och en kopp te med en vän måste vara det ultimata.
Hösten gör mig kreativ och brukar göra mig glad, men nu känner jag mig så erbarmligt ensam när jag inte är med August... och han har ju sina vänner. Jag vill vara fri och självständig och göra saker på Egen Hand, men det är jobbigt när det verkligen är på Egen Hand och inte med en enda annan människa.

Jag djupdyker i böckerna och hoppas på att tiden skall gå.

Satan

Att bara lyssna på samtal om hur mycket folk har supit eller korkade kommentarer eller att de inte fattar eller att de inte bryr sig eller plumpa skämt eller fula jävla modekläder som ser så töntiga ut att man mår illa eller IQ tomburk eller mongo-miffo-uttalanden gör mig galen.

Allt tyder på att tidigare uttalade ord från den helige profeten Einar Abbesson stämmer; Fjortisar är Satan.

Och du, om du inte kan komma på någonting som du är bra på så beror det på att du förmodligen inte är bra på ett jävla dugg och med andra ord bara slösar med syre som andra, bättre människor skulle kunna ha användning för.

Jag hör borta

Jag har inte känt så här på länge, inte sedan... förra gången jag gick i skolan. Människor. Överallt människor. Jag är inte så bra på att hantera det. Om jag skall ha människor omkring mig så skall det vara människor jag själv har valt, allt annat är dömt att misslyckas. Jag finner mig själv hata igen, hata såsom jag knappt gjort sedan tonåren, hata så hett och så svart och så bittert att jag skrämmer mig själv.
Så jag har gjort det igen. Jag drar mig undan helt, även från de få som jag faktiskt tycker om i skolan. Jag dyker ned i en bok och försöker att låtsas vara någon annanstans. Någonstans där jag står ut och där jag passar in och där jag inte hatar så mycket att händerna knyter sig i kramper och knogarna vitnar.
Jag hör inte hemma. Jag hör aldrig hemma. Jag hör borta, varför finns det inte ett sådant uttryck?
När missfostren i klassen beter sig som om de vore fjorton vill jag bara spotta galla, kasta saker, skrika tills stämbanden spricker. Det är min tid de slösar med. Det är mina pengar de slösar med. Det är min utbildning de sätter i riskzonen. Deras hjärndöda kommentarer och plumpa skämt fläckar hela dagarna.

Det tog för övrigt inte mer än ett par veckor innan någon anmälde mig till en högre makt och sa att jag satt och skrev om att bränna ned skolan och glorifierade school shootings. Personen i fråga hade läst i mitt privata block över axeln på mig, läst några rader ur en novell jag höll på med och skapat sin egen lilla fantasihistoria. Givetvis tog lärarna den på stort allvar. Jag har nu fått veta att jag inte får skriva eller teckna någonting i mina privata papper som kan uppröra eventuella snokare.
Jag måste ju tänka på att folk kan bli rädda. Jag måste ju tänka på att folk kan vara känsliga. Brudjäveln som förmodligen rapporterade in mig gjorde det första dagen hon var på skolan. Hon hade aldrig ens pratat med mig. Nu har vi en till lektion ihop och eftersom vi är de enda rökarna där började vi prata. Hon var väldigt trevlig. Efteråt fick jag höra att hon suttit med några andra klasskompisar och när de frågat om var jag var så hade hon sagt något om att man lätt trodde att jag var konstig, men att jag var jättetrevlig. Förvånat.
Jag vill inte skriva mer om henne. Jag vill inte prata mer med henne, men jag antar att jag är tvungen. Annars kan jag ju uppröra något litet liv.

Skolan i fråga är en curlingskola. Den har potential som den inte använder. Alla skriker rätt ut på lektionerna och det känns mer som att sitta i en flock med vrålapor än bland människor. Lärarna sätter ribban så lågt att folk inte kan låta bli att snubbla över den om de bara närvarar. På Naturkunskap A tejpar vi upp löv på papper och skriver trädets namn under. Tejpar. Löv.
Engelskan skall jag inte ens prata om, för då blir jag bara ännu mer frustrerad.

Men jag måste stå ut. Det här året är mitt sista år. Min sista chans. Klarar jag det inte nu så kommer jag aldrig heller att kunna läsa vidare på högskola. Klarar jag inte av att stå ut och tiga still så kommer det aldrig att gå.

Nåväl. Det kan ju bli bättre. De värsta miffona kanske hoppar av eller blir utslängda.
Och det sista jag har att säga är; tack alla högre makter för att Norrliden har ett välutrustat bibliotek!

Det tar tid att ha ett liv

Det tar tid att vänja sig vid att ha ett liv. Jag vill gärna skriva "det tar tid att vänja sig vid att ha ett liv igen", men det var så länge sedan att jag inte tror det räknas. Nu är det skola varje dag, en lägenhet jag verkligen vill ta hand om, promenader med Bamse och att leva med en annan människa, att leva med sin älskade. Det tar tid. Jag har ingen tid över till någonting egentligen. Inte lajv, inte datorspel, inte slösurfande. Jag har knappt tid och ork över till att skriva någonting här... och till största del älskar jag det. Det är bara en stor omställning från att göra ingenting till att göra allting. Jag antar att jag kommer att väja mig sakta men säkert. I morgon kommer Einar hit också och i helgen mamma. Förra helgen var det fest och besök hos svärfar och allting bara snurrar omkring. Är det så här det känns, att ha ett liv? Är det så här det är?

Jag har kommit på vad jag vill bli när jag blir stor också, vad jag skall studera. Jag tänker bli litteraturprofessor med specialinriktning på barn- och ungdomslitteratur - förslagsvis fantasy. Så till hösten blir det litteraturvetenskap och sedan får vi se vad som händer.

Av samma art

Jag kom att tänka på bokrean för några år sedan. Klockan tolv på natten öppnade den i sedvanlig ordning och vi var många som väntade utanför i kylan. Tysta. Förväntansfulla. Andedräkten bildade imma i luften. Jag sneglade mot de andra medan portarna öppnades och vi strömmade in till värmen, ljuset och litteraturen. Ett lågmält mummel spred sig snabbt i affären, ljudet av bläddrandet bland sidor, lukten av nya böcker. Jag stannade upp och kände helt plötsligt så starkt att jag hörde hemma, att det här var Mitt Folk. Det fanns en ung kvinna med glasögon lite längre bort som såg så bekant ut, inte till utseendet, men det var något med rörelsemönstret och kläderna. Hon bar en ryggsäck eftersom ryggsäckar är ultimata för bokmalar som inte vill bryta ryggen efter ett biblioteksbesök, hon hade långt hår och en rock och en väska med "Library Lover"-knapp utöver ryggsäcken. Långsamt gick hon mellan borden och lät fingertopparna snudda förälskat vid pärmarna. Hon var drömsk, hon var frånvarande, hon var bara på väg från en bok till en annan med mellanlandning i verkligheten. Bara skalet färdades genom affären.
Så tappade jag henne med blicken då jag fick syn på en av mina favoritböcker i form av Mörkrets Tjänare av Holly Black. Förtrollad sträckte jag fram en hand och mötte... Hennes hand. Våra blickar möttes, låstes fast några sekunder i varandra och vi log i samförstånd. Tvillingsjälar. Det var mig själv hon påminde om.
Vi sa inte ett ljud, men jag fantiserar ibland om hur bra vänner vi skulle ha blivit. Faktum är dock att trots att jag inte vet hennes namn, knappt kommer ihåg hur hon ser ut, inte vet hennes ålder eller var hon bor så är vi nog trots allt det ändå. Vänner. Av samma art.