Jag hatar Sverige

Jobbet gick åt skogen. Nu sitter jag på Steget för Vuxna, en satanisk "åtgärd" som det så fint heter och ersättare för de lika meningslösa, äckliga datorteken som fanns förut. Same shit, different name. Exakt vad den här "åtgärden" är bra till vet jag inte, för så här långt verkar den mest vara ett stort slöseri med min tid (jag är så uttråkad att jag funderar på att börja gråta eller kasta mig ut genom ett fönster) och skattebetalarnas pengar.

På Steget skall man under fyra veckors tid göra följande:
- Registrera sig på arbetsförnedringen.
- Skriva ett CV.
- Skriva en handlingsplan om sina framtidsplaner.
- Planera om man skall studera eller jobba.
- Söka jobb och praktikplats.

Lägg då märke till att om man redan har ett CV så kan de inte göra något annat än att nicka ifall man vill behålla det, så vad spelar det då för roll?

Få se nu;
- Jag är registrerad på arbetsförnedringen, både via "Mina Sidor" och deras jävla andra CV eftersom imbecillerna inte kan ordna så att de bara har ETT system, utan självklart måste ha två för att krångla till det rejält. Där har jag redan varit registrerad i tre månader redan, vilket soc (som skickade hit mig) redan är i allra högsta grad medvetna om.
- Jag har ett CV och uppenbarligen är det inget fel på det eftersom jag ofta blir kallad på arbetsintervju. I slutänden är det min erfarenhet och mina kunskaper som brister.
- Därför skall jag i höst börja på en folkhögskola (som jag kommit in på redan) för att läsa upp gymnasiet så att jag sedan kan plugga vidare och få mer kompetens.
- Många jobb som finns bara över några månader (fram till studierna). Jodå. Säkert. Alla sommarjobb på kommunen har ju redan kommunen delat ut till osnutna jävla ungar som bara behöver pengarna till kläder eller mopeder i alla fall. Alla övriga sommarjobb har gått till släktingar eller de jävla ungarna som inte fick något från kommunen eftersom de är billigare att anställa än jag. Men jovisst. Jag söker alla jobb jag är kvalificerad till (även de som varar längre än tre månader) praktiskt taget så fort de kommer upp på platsbanken, plus att jag söker mellan ett till fem jobb i månaden som inte ens finns, med andra ord "trakasserar slumpvis valda företag i hopp om jobb".

Äckliga vuxendagis. Kvarsittning vid tjugoåtta års ålder är ju för fan sanslöst. Jag sitter här och glor stint framför mig, för det finns liksom ingenting för mig att göra här. När jag sa att jag gjort allting så visade de mig en sida där man kan registrera sig och lägga upp sitt CV, ett foto och allt sådant där för att sedan kunna bifoga dem och maila dem från den sidan. Det är ju.... WOW.... ungefär... nästan... EXAKT SOM EN VANLIG JÄVLA MAIL. "Jamen om du inte har något annat att göra kan du ju pyssla med det." Gaaah!

Förmyndarstatshelvete som förutsätter att vuxna människor varken vill eller kan ta ansvar för sina egna liv - och som inte låter dem ens försöka.

Det är sådana här platser som skapar hat. Jag hatar datorerna, hatar byggnaden, hatar alla anställda, hatar Örebro kommun, hatar arbetsförnedringen, hatar länet, hatar, Hatar, HATAR Sverige.

Om det här skitlandet någonsin blir utsatt för ett fett terroristdåd, störtat över ända, sparkat åt fanders, slukat av rymdödlor eller använt som Guds toalett när Han väl behagar visa sig och måste göra nummer två, så lovar jag att jag kommer bli den första som skrattar tills tårarna rinner... och vet du? Jag kommer ta mig fan ALDRIG sluta skratta.

----------------------------------------

P.S. Det här är första gången som jag är lite ledsen över att jag har pojkvän, eftersom jag hellre blir hora än går tillbaka till något sådant här igen - men den möjligheten är alltså rätt körd.

Smile, no one cares how you feel

I dag är hjärtat tungt som en sten i bröstkorgen, det ligger där och skaver samtidigt som sekundvisaren har saktat ned till en sekund i minuten. Själen är grå som askan från min cigarett och ingenting i vardagen tycks ha någon färg, förutom den nu ironiskt nog högst reella smärtan i mitt högra knä som lyser illande röd mot den bleka bakgrunden.
Jag vill inte vara överdramatisk, men kan ändå känna hur all livslust bara tappas ut genom mina öron och rinner ut i det headset som blivit mig tilldelat. För var sekund som går blir jag mer och mer ihålig, träig, håglös.
Trots allt som gått min väg den senaste tiden så kommer svärtan och sprider sig över hela min världsbild, mörkar ned allt, vänder alla meningar, sätter krokben för alla förhoppningar. Jag försöker så desperat att uppbåda någon slags glädje över någonting, men allt som jag älskar är så långt borta när jag sitter i det här helvetet, oavsett var jag är i fysisk form.
"Det är tre månader kvar", försöker jag säga mig själv.
Jag själv fortsätter: "Till vadå? Som om jag skulle få något CSN-bidrag? Hah! Du vet att ditt liv aldrig går åt rätt håll. Du lurar bara dig själv genom att vara lycklig."

En argumentation med mig själv är något jag alltid förlorar.

Happy Towel Day!

Det är den tjugofemte maj och jag hoppas att just Du vet var du har handduken. Min fina handduk med texten "Don't Panic" hänger som alltid denna dag över min axel och jag försöker som bäst att lyda dess budskap. Det är inte alltför enkelt med både en trevlig huvudvärk och trevlig mensvärk som får kroppen att förvrida sig till en krumhet sällan beskådad, men jag gör vad jag kan.
Jag hoppas att ni alla har en utmärkt och alldeles förträfflig handduksdag!

Voldemort och födelsedag

Vi visste ju alla att Voldemort skulle komma tillbaka förr eller senare, eller hur? För en ganska stor hög veckor sedan var min syster och hälsade på i Närke. Precis då skulle en av hennes och hennes mans katter föda ungar. Tre var tingade. Jag tingade en potentiell fjärde och höll tummarna, men det blev bara tre. Typiskt, inte sant?
Dock har jag ju på senare tid haft en exeptionell tur och även i detta fall höll den i sig. En av intressenterna drog tillbaka sitt intresse och vips fanns det en kattunge över. Redan innan jag träffade honom visste jag att han skulle få heta Voldemort.
Nu i helgen var jag på LinCon och sov hos systra mi och hennes bihang. Voldemort är (som ni ser) outsägligt fantastisk och hans fulla namn blir Voldemort Valdemar Mugglarnas Skräck.

I går fyllde jag för övrigt år, för er som missat det. Blev firad av min mamma, syster, svåger, Nina och självklart min käre pojkvän. Fick sjukt bra presenter, bland annat en bok jag länge önskat mig av mamma, ett rollspel (som verkar urmysigt) av August samt att Nilla och Patrik gav mig deras jättestora TV och DVD-spelare.
På fredag är det fest!

Huvudvärk och projekt

Så många projekt jag vill sätta fart med, men så lite tid och ork. Huvudet värker omåttligt och snart är det dags för styrelsemöte. Katten sitter med ryggen vänd mot mig och jag lyssnar på Wasp medan jag sneglar omkring mig och inser att jag måste städa igen. Det är ett fasligt städande hela tiden.

Jag har sett ett par av Potter-filmerna på senaste och får sådan hemlängtan. Jag känner verkligen i djupet av min själ att det är där jag hör hemma. Där jag borde vara. Sedan tar filmen slut och så sitter man här igen. Framför en dator. I en jävla lägenhet. I ett jävla bostadsområde i Örebro. Synnerligen frustrerande.
Får göra vad jag kan för att hålla magin levande i livet. Skall i dag starta min första kollektion av trollstavar och senare i natt hoppas jag på att kunna måla lite. En ofärdig tavla står och blänger på mig från arbetsbänken. Den är bra på att blänga, men sämre på att bli färdig. Måste skaffa fler piprensare också, och göra filmen om de senaste dockorna och göra fler dockhuvuden och.... ja, ni förstår. Det är en hel del som skall göras och det tycks bara bli mer hela tiden, hur mycket jag än gör.

Jag försöker ta det lugnt dock. Panik har aldrig gynnat någon. Nu skall jag äta huvudvärkstabletter.

Exilare

Jag fick för mig att jag skulle bygga om min hemsida, men visste inte vad jag skulle göra av den, så jag surfade in på en gammal bortglömd slik från forntiden. I min gamla gästbok hittade jag inlägg från folk jag nästan glömt bort att jag saknar. Jag hittade skratt och hot och värme och vansinne och humor - så mycket humor.
Jag hittade, som jag alltid gör, exilare.

Exilen var en chat, men den var också ett hem. Varje gång jag tänker på det får jag fortfarande en klump i halsen av saknad. Saknad efter tiden då man hörde till någonstans, då man umgicks, då någonting band oss samman. Nu är allting så urvattnat och uttjatat och man försöker att inte gråta när folk börjar prata om sina barn, hemförsäkring och gardinuppsättningar.
Jag saknar Exilen, jag saknar vampyrlajven, jag saknar att kunna gå till ett fik vilken dag som helst och hitta någon att prata med. Jag saknar galghumorn och jag saknar skitsnacket, jag saknar festerna och jag saknar mest av allt människorna. Alla dessa människor man förlorat. De som dött, blivit vuxna eller bara fallit av jordens yta utan att lämna några spår.

Men, för helvete!

Om jag redan är så här nostalgisk vid tjugosju, hur olidlig kommer jag då inte vara när jag verkligen blir gammal?

Mer jobb?

Nu ringde de just från en underklädesbutik där jag sökt jobb och höll en telefonintervju, för att sedan kalla mig till en riktig intervju i morgon dag... och på torsdag har jag ännu en intervju.
Jag har snart varit på fler intervjuer sedan min sjukskrivning gick ut i februari, än jag varit under hela mitt vuxna liv. Awesome, helt enkelt!

Och ändå tycker soc att jag måste gå på ett vuxendagis och lära mig söka jobb för att räknas som aktivt arbetssökande.... Märkligt, det där.

Jobb jobb jobb!!!

Var på intervju i dag, ännu en. Kändes dock bra redan innan eftersom mannen jag snackat med i telefon var trevlig som attan. Det visade sig vara en bra magkänsla, båda cheferna var hur trevliga som helst och på måndag börjar jag med en testvecka för inskolning, introduktion och för att känna av hur jag trivs. Går den bra så har jag tre månaders provanställning, och det känns som om jag kommer få det med 80% säkerhet. Man säljer mot företag och arbetstiderna samt lönen är helt enkelt superbra!

Jag är inne i en mycket bra period just nu när saker fortsätter att falla på plats och livet leker. Visst, det är mycket att göra, men nästan alltihop är roligt, så det spelar ingen roll om det blir lite stressigt innan man vant sig.

Så... rollspel i morgon, vinkväll med Mirri på fredag och jobb på måndag. Nästa helg är det LinCon, sedan följer August med mig hem och helgen därpå är det dags för min fest (sidan är för övrigt uppdaterad igen). Så mycket bra!!

Gamla vänner

I dag kom jag att tänka på dem för första gången på väldigt länge. Det känns konstigt att de inte är en del av mitt liv längre, eftersom jag en gång i tiden tillbringade varje vaken minut i deras närhet. När jag nu sluter ögonen kan jag bara nästan se Mik framför mig, men jag tror inte att jag ens minns hans ögonfärg eller hur han brukade klä sig. Tess är på sätt och vis lättare att mana fram en bild på. Ögonen var gröna och hon var inte rädd för något i hela världen utom drakar. Det äldsta syskonet hette Rafael och han ägde förnuftet som de andra två inte ens var i närheten av.
I högstadiet skrev jag en bok om dem. Nu när jag läser de nedklottrade bokstäverna så plågas jag nästan av hur uselt det är, men samtidigt saknar jag den tiden. Jag saknar när jag kände några karaktärer så väl att jag bara kunde sätta mig ned och ta reda på vad de hade för sig för tillfället. När ingen stund var tråkig eftersom alla promenader och resor gick åt till att sällskapa med dem i mitt eget huvud.

Jag vet inte när de lämnade mig. Jag kan inte minnas en exakt tidpunkt när Mik sade adjö och försvann för evigt (?), men borta är han och med honom större delen av mitt skrivande.