F.B.K.

Hur kan du känna dig säker på det? Nej, det är fel sätt att börja på. Jag försöker igen:

Fagra Bästa Kamrat,
möt mig vid kyrkan du-vet-var, tre steg från fontänen (inte den första, utan det nummer som matchar antalet leverfläckar du har på vänster underarm). Du måste ha på dig din Fantastiskt Berömda Kappa och stå med ryggen mot solen. När klockan slår lika många slag som jag har syskon kommer ett Finstilt Brev Komma seglande genom luften med en radiostyrd helikopter. Läs det och lägg det sedan i fontänen. Farofyllda Bevis Kanaliseras genom orden i det brevet, men jag litar på dig.
Minns att du är ädel nog!

/Y.

Ett Säkert Ställe

Tvivelsutan har du någon gång lagt någonting viktigt på vad du anser vara "Ett säkert ställe". Problemet med säkra ställen vet du i så fall är att man aldrig, någonsin kommer ihåg var de är någonstans när man slutligen faktiskt behöver det man lagt där för att det inte skall komma bort. Allt som finns kvar är en luddig föreställning om att det man letar efter ligger tryggt och väntande på Ett Säkert Ställe.
Exempelvis så har jag nu ägnat några dagar åt att spåra upp en pryl som jag verkligen, verkligen behöver hitta. Jag har letat på alla tänkbara ställen, några mindre tänkbara, ett par otänkbara och ett eller annat som är nästintill löjligt. Ingenting. Jag är dock fullt och fast övertygad på att den ligger på ett jävligt säkert ställe.

Så nästa gång jag (eller du) får för mig att lägga saker på säkra ställen - lägg dem helt öppet i en hög i stället. Det är mer säkert att man hittar dem då.

Alv made me do it

Egenmäktigt förfarad från Alvs eminenta helgondagbok och ifylld i baksmällans töcken emedan jag befann mig i en ung kvinnas lägenhet i den intriganta, men ack så samhällsliknande staden Fagersta.

Avsluta meningen!

Jag har insett att min senaste kyss var. . . lika charmerande såsom kyssar i mitt liv tenderar att vara.

Jag lyssnar på . . . den strålande musikalen Shoggoth on the Roof med HP Lovecraft Historical Society.

Jag pratar bara med . . . möbler i undantagsfall.

Jag tycker om . . . att dansa till Flogging Molly på piratfester iförd någon av mina flärdfulla hattar, och stundtals även mer kläder än så.

Min första riktiga kyss var . . . en slemmig historia som jag emottog på en strand strax utanför Kalmar 1997. Jag blev så avskräckt att kyss nummer två inte kom förrän ett halvår senare.

Jag avskyr när folk . . . envisas med att existera enbart för att försvåra, motarbeta eller komplicera mitt liv, såsom de ofta gör.

Jag gillar . . . faktumet att alla ovanstående människor inom kort kommer bli mat åt en viss tentakelförsedd gudomlighet.

När jag vaknar på morgonen är jag . . . grinig och bör strykas medhårs tills det att jag fått i mig en cigarett, lite koffein och en lagom mängd dåliga TV-serier eller själsupplivande musik.

Jag är förälskad i . . . Johannas ljuvligt feminint kvittrande katt, men tala inte om det för Murkla. Det skulle krossa honom.

Jag kommer alltid minnas . . . morgonen då jag vaknade efter två timmars sömn och såg en svart hund sitta och stirra på mig genom glasdörren i samma ögonblick som pappa föll ihop nio kilometer bort för att aldrig resa sig igen.

Sist jag grät . . . var på natten för några dagar sedan efter ett uppslitande telefonsamtal som påverkade mina svaga nerver och min stora benägenhet för att låta tårarna trilla i tid och otid.

Min mobiltelefon är . . . en ondskefull liten manick som ger rundgång om man lutar på huvudet.

Har . . . lånat Johannas eminenta byxor för att skona min illamående bakfyllemage från min ack så fantastiska, men något åtsittande korta kjol.

Kärleken är . . . som att sitta högst upp på en bergstopp där den kyliga vinden hela tiden kämpar hårt för att dels driva bort mordiska bergsgetter och dels hålla den underbara chokladglassen man håller i handen från att smälta bort.

Innan jag går och lägger mig tänker jag . . . ingenting alls. När jag väl går och lägger mig brukar det vara för att hjärnan redan har inträtt i energisparläge och inte fungerar särskilt väl alls.

Just nu tänker jag . . . väldigt ofta på syskonen Baudelaire och hur det skall gå för denna otursamma trio.

Bebisar är... bäst tillagade som helstekt spädgris sakta roterande över öppen eld med en smula basilika vid ryggslutet och en tomat i munnen.

Idag har jag sovit . . . som en bakfull, orolig skeppsråtta på ett gungande och något gistet skepp.

Ikväll ska . . . jag sitta i min mors vindpinade och snödekorerade stuga med en filt över fötterna och en hund nedanför nämnda fötter.

Imorgon ska jag . . . arbeta vidare på mitt synnerligen välbehövda skrin med diverse föremål man kan nyttja till att göra sig av med oönskade vampyrer, varulvar och banktjänstemän.

Jag vill . . . ha ett hus som kan sträva efter att bli Gormenghast när det växer upp.

Min kropp är en rivningskåk

Daonil, Metformin, Insulatard, Amaryl, Novorapid, Levemir. Sprutor och tabletter, tabletter och sprutor. Just nu är det fem sprutor om dagen och en liten tablett som ser ut som en snögubbe varje morgon. Jag är ständigt trött. Jag har huvudvärk. Alltid törstig. Alltid sugen på saker jag inte borde äta eller dricka.
Jag borde röra på mig, men fötterna gör ont. Jag borde göra något åt att fötterna gör ont, men liktornsplåster är inte att rekommendera för diabetiker. Jag borde ha bättre skor, men bra skor kostar multum. Jag har fått stora fula märken över benen och ögonbottensförändringar. Hela magen är full av nålstick och låren likaså. Jag är ett jävla missfoster och förr eller senare kommer den här sjukdomen att med all säkerhet ta död på mig.
Efter mötet hos diabetessköterskan i dag så fick jag tydligt framlagt för mig att om jag inte skärper mig så är det "förr" som gäller. Att kroppen bara kommer att stå ut en viss tid och sedan kommer fötterna trilla av, njurarna stänga ned och synen gå och lägga sig.
Fast jag försöker. Jag försöker komma ihåg de läskiga sprutorna fem gånger om dagen, men det är så mycket. De är så många. Jag är nålrädd. Varje gång jag skall ta en spruta sitter jag och darrar på handen och tvekar, tvekar så förbannat länge. Tatueringar - inga problem. Självskadebeteende? Jodå, jag har vanan inne. Men fem sprutor om dagen som kan förlänga mitt liv många, många år? Det är läskigt och svårt.
Samtidigt ligger det en hinna mellan mig och verkligheten. En hinna jag minns från tonåren och som inte förvånar mig, men som dämpar fallet och påstår att det inte är så farligt. Att det inte händer mig. Det här är någon annan, inte jag. Den hinnan säger min sköterska beror på för högt socker. Alltså försöker sjukdomen döda mig, det lömska fanskapet.

Och överallt sitter feta WoW-nördar som får mig att se ut som en trådsmal pinne i jämförelse och lever på Jolt och Panpizza. Inte fan får DE diabetes. Nejdå.

Jag känner mig förrådd och min kropp är förrädaren.
Vad gör man med en förrädare man är beroende av?

Snow can burn your eyes, but only people make you cry

Fler bloggar ombyggda

Nu har jag byggt om två vänners bloggar också och piffat till dem lite efter önskemål. Ta gärna och titta in hos Bitter och Johanna.

Alv står härnäst på tur!

Ett försök är också värt någonting

Som flera redan vet var jag på husauktion i dag. Fastigheten som ligger granne med mammas skulle gå under klubban via kronofogden och jag och mamma var där. Det rucklet har jag dreglat över i tjugo år, så efter mycket omvägar hit och dit lyckades mamma få ett lån (som jag skulle betala av) hos Nordea.

Marknadsvärdet var 100 000. Vi bestämde oss för att max bjuda 130 000. Hushelvetet gick för 135 000 till någon annan så klart.
Jag trodde att jag skulle bryta ihop totalt om det gick så här, men lyckades faktiskt ta det riktigt lugnt. Det känns trist, men alla förändringar för det där stackars stället är förbättringar - även om det inte blir jag som får göra dem.

Det som känns bäst är väl att vi som alltid enades som en familj och gjorde vårt bästa för att få vad vi ville ha. Att det sedan inte lyckades - tja, det är sådant som händer.

Vad har hänt med mig? Har jag blivit en mer positiv människa?

Lecias dröm

Det börjar alltid direkt när hon somnat, som om drömmen inte en vill ge henne ett ögonblicks respit. I samma ögonblick som sömnen fångar henne i sitt garn förflyttas hon till mörkret, det kalla, råa mörker som råder i en fängelsehåla. Lukten av exkrementer, av något ruttet och det är nästan som om även kylan utvecklat en egen lukt, inte lika framträdande som de andra, men allnärvarande. Smutsig halm på golvet och den fuktiga råkylan som letar sig igenom de tunna kläderna hon bär för att göra kroppen stel och värkande. Hennes händer är bundna och trots att hon försökt så ihärdigt så kan hon inte rubba dem en tum och ta sig loss. Fingrarna sticker på ett underligt vis och det har de gjort i flera dagar nu, som om de inte får det blod de behöver och håller på att vissna där de sitter.
I morse hittade hon något som såg ut som insektsägg i såret på benet och det finns ingenting hon kan göra åt saken. Magen skriker och värker av hunger och ibland häller någon in vatten genom gluggen som hon får i sig några droppar av. Läpparna är spruckna och ögonen rödkantade och grusiga.
Genom en gallerförsedd glugg långt uppe på väggen skiner aningen solljus in, men till och med det känns blekt och smutsigt. Om hon ställer sig på tå kan hon precis se ut, men det gör hon inte. Hon vet redan vad som finns där ute. Där ute finns ett torg. Ett torg med exakt tjugonio välfyllda galgsnaror. Hennes manskap, hennes vänner, hennes familj. Allt hon har kvar hänger där ute som mat åt måsarna. Måsarna vars skrin ständigt hemsöker henne.

Hon minns med knivskarp skärpa skriken och klaganden, svordomarna och alla osande eder som fick ett tvärt slut när snarorna drogs åt. De hade haft henne i kedjor på första parkett och hon kunde inte se bort, för när hon försökte så kom genast ett nytt slag.
Marko hade stått tyst på pallen och store, starke Valen som brukade gunga henne på sitt knä när hon var liten hade gråtit öppet. Råttan var nästan halvdöd när de fick upp honom och innan det var dags hade hans gamla ben givit vika och han hade fallit ned från pallen och blivit den första att möta döden. Sedan föll de en efter en när guvernörens bödel sparkade undan stödet från under deras fötter.
Folkets ljubel ringde fortfarande i hennes öron.

Ibland kan hon höra knarrandet från repen när vinden tar i och gungar alla hon kände i livet till ro. Då lägger hon kinden mot väggen som känns fuktig av mögel och slipprig mossa och undrar när det är hennes tur. Måtte det bli snart.

Bloggdesign

Som ni ser har jag lite hastigt och lustigt designat om min blogg helt och hållet. Jag tänkte nu att jag kan börja designa om andras bloggar också om de känner att de vill ha en mer personlig stil. Hör av er om intresse finns och kommentera gärna om den nya stilen här!

En riktig försäljare

Jag brukar försöka vara vänlig mot telefonförsäljare. Trots allt har många av dem ett förjävligt jobb som de hatar och som kommer att driva dem långsamt mot sammanbrott, så de förtjänar att man är ärlig, trevlig och inte slösar deras tid mer än nödvändigt. Ett vanligt samtal brukar låta så här:
- Hej, jag heter Linda och ringer från Grötföretaget.
- Hej Linda! Jag är inte intresserad. Ha en bra dag! *klick*

I dag var dock annorlunda. Eftersom jag var yrvaken och trött så lät jag tanten pladdra på om det där telefonabbonemanget hon ville sälja till mig. Det hördes att hon jobbat länge med det här och förmodligen gillade det också. En riktig försäljare, alltså. Dessutom hade hon en ganska gäll apröst som skar i trumhinnorna. En riktig försäljare med gäll röst. Jippie!

Här var hennes försäljningsargument:
- Jag ser i dag att du betalar onödigt mycket. (Okej, det gör jag säkert även om telefonräkningen brukar vara mitt minsta problem)
- Du betalar nu tjugo kronor i faktureringsavgift och Yvonne, jag kan ta bort den kostnaden. (Oh JIPPIE! Tjugo spänn! Det är alltså DIT alla mina pengar går och därför hela min budget kraschar varje månad. Äh. Lägg av. Det är tjugo jävla spänn.)

- Du vet att man betalar en öppningsavgift? Den är nu sextio öre och jag kan sänka den till trettio!

Och det, gott folk, var alla hennes argument. Hon kan sänka öppningsavgiften (den summa som tas ut när man ringer ett samtal) och ta bort faktureringsavgiften. Ja, jävlar. Nu skall vi göra lite matematik (vilket jag är förvånad händer på min blogg).
Om man får telefonräkning varje månad (vilket jag är osäker på, men jag antar att jag får det), så snackar vi alltså om 240:- om året. Sedan öppningsavgiften. Med den fasta telefonen ringer vi kanske... (om vi tar i ordentligt) fyrtio samtal i månaden. Det är 288:- om året. Som hon alltså kunde sänka till 144:- om året. Gudars. Jag har begått ett fatalt misstag! Bara för att jag inte antog hennes erbjudande om att spara 384:- om året kommer jag dö ensam och utfattig i tyfus!

- Jag är inte intresserad.
- Men varför då!!? *genuint upprörd*
- *klick*

Och tro mig, det var det mest skonsamma jag kunde göra mot henne. Annars skulle jag tveklöst ha svarat på hennes fråga med följande:
- För att dina försäljningsargument suger gammal getpung och du dessutom väckt mig en fredagsförmiddag. Dra åt helvete din jävla sugga och sluta skada folks öron med din gälla röst.

Vilket hon visserligen förtjänat.

För även om rösten var gäll och hennes argument sög så hörde man tydligt att hon var vad alla de där företagen letar efter. Hon var hungrig, påflugen, gillade att köra över folk.
Hon var en riktig försäljare som förmodligen log under hela samtalet.

Underbara människor

Stundtals möter man människor som man direkt tycker om och inte riktigt kan föreställa sig att tycka illa om. Människor som dessutom gör att man tycker om sig själv och andra personer i sin närhet extra mycket. I helgen som var släpade Faunen iväg mig till sådana människor.
Jag är nästan övertygad om att det är så hippies var tänkta att fungera i grund och botten. Helgen var med andra ord underbar. Lugn, skön, fri från osämja och med gott om katter precis överallt. En väl behövd andningspaus och dessutom ett bevis på att jag är bäst i världen när det gäller Bondespelet. Hah!

På hemvägen bestämde vi oss för att hälsa på några släktingar och svängde in på en kyrkogård i Södertälje. Den var gigantisk och ledtrådarna tog oss till en bergig skogsbeklädd del av gravplatsen. Efter över en timmes idogt letande hittade vi rätt. Farmor, farfar och faster Veras grav. Den senare var inte ens utmärkt och jag funderar på att kontakta de som vet bestämmelserna för sådant och se om man får lägga till en plakett. Det är ju dumt att hennes namn inte finns med liksom.
I sommar blir det till att återvända och få bort all mossa.