Farbror Rydeman och Farbror Mattias har då och då genom månaderna som gått bloggat om hur man förbättrar sitt liv. Hur man skall förhålla sig till sömn, mat, motion, inspiration, planering och en massa sådana saker. Sedan bestämde sig visserligen Mattias för att sluta blogga och i stället hänga på facebook. Jag förmodar att han gillar kedjebrev helt enkelt.
Hur som helst. Nu när dessa två positiva glädjenissar i världens grönsaksland skrivit en massa tips och råd till sig själva, varandra och alla andra så tänkte jag att det är min tur att göra samma sak. På mitt sätt.
Here goes:
Sömn
Rydeman påstår att man blir mer effektiv om man går upp tidigt på morgonen, användande sig av självdisciplin. Min slutledning av detta är följande: Om man går upp tidigt på morgonen är man trött. Således är man effektiv om man är trött. Alltså kan man lika gärna vänta tills man blir trött på natten och vara effektiv då.
Knark
Ett hälsosamt liv leder inte till odödlighet. Alla häftiga författare och stora tänkare tog knark av något slag. Slutledningen är givetvis att knark är bra för kreativiteten och gör folk till Stora Tänkare. Ta mer knark.
Mat
Om man äter äckliga saker blir man ledsen. Om man är ledsen är man inte effektiv. Ät goda saker. Min definition av goda saker? Tja, jag brukar säga att man kan utläsa sakers nyttighet genom att hålla fram dem mot mig och se hur långt jag ryggar med äcklad min. Chokladkaka - namnam. Sparris - backar med hopskrynklat ansikte ut genom fönstret i fem snabba steg för att komma undan.
Motion
Hur många kända tänkare och erkänt intelligenta individer i historien är sportsmän? Inte så många. Intelligenskvoten grobian brukar inte fungera så väl med text och inspiration. Sportsmän har mest lysande framtider inom bolljakt och sådant där man bara behöver hjärnkvaliteten hos en vanlig jycke.
Positiv framförhållning
Jag tror inte på att vara positiv. Jag tror på att vara positivt negativ. "Pah. Alla kommer dö i alla fall förr eller senare... *glatt leende*"
Planering
Planering är inte nödvändigt. Planering är av ondo. Mest roliga saker i sitt liv får man in om man bara gör det man har lust med. Planering är en black om foten. Lev i nuet. Jaga den söta igelkotten. Ät den där glassen till frukost. Lev.
Sådärja. Nu har ni några goda råd från allas er inspirationsmässiga effektivitetsguru.
Klart slut!
31 jan. 2008
Somliga skall inte skriva böcker
Jag har just läst ut Sofia Åkermans Zebraflickan. Jag är inte imponerad. Boken är pretentiös samtidigt som den är dålig. Jag vet inte hur det gått till. Jag skall ta ett exempel. Vid ett tillfälle när hon försöker förklara varför hon kräks upp sin mat så nöjer hon sig inte med att skriva att hon kräkts sedan hon var tretton och att det helt enkelt blivit en vana. I stället skrivs följande harang:
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
29 jan. 2008
Every thing I needed to know I learned from the World of Darkness
Och här kommer en underbar gammal klassiker:
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
Av: Jacob Williamsson
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
- - Respect your elders, for they can grind you to dust.
- - Don't play with fire, it does aggravated damage.
- - Say "Thank You" when you kill something, because even if nobody else is around, the spirits are watching.
- - Any hierarchy, no matter how benevolent, will eventually become corrupt and take over the known world.
- - Birth defects, homelessness, rampant consumerism, the hole in the ozone layer, hate, malice, greed, alcoholism, the destruction of the Native Americans, bad television programming, violence in the media and strange chemicals in fast food can all be safely blamed on a supernaturalentity.
- - Almost anything, including artistic disembowelments, can be justified 1) in the name of Gaia, 2) if you're 300+ years old, or 3) if you've been doing it long enough.
- - Everything dies -- Garou, mages, changelings -- but they can come back in Wraith, and major villains can return in the next book.
- - Murder is okay if it's done with style (or, as above, for Gaia).
- - Stygian Iron is forever.
- - Tormenting librarians and accountants is a perfectly acceptable method of artistic expression. So is live rune-carving.
- - The laws of reality are immutable, unless you buy the supplementary rules.
- - It's always darkest before the Apocalypse.
- - Not only are the Garou sexy, they have RULES for being sexy--page 218.
- - Reality is a user-defined parameter.
- - Every alley in the city is the site of some sort of illegal sex trade.
- - When in doubt, blame it on the Nosferatu, or possibly on the Celestial Chorus.
- - The only right (Tradition, tribe, clan, kith, guild) is your (Tradition, tribe, clan, kith, guild) and all other should be (outmoded, eviscerated, diablerized, ignored, Oblivated).
- - Reality is like a parent: It has strict rules which cannot be broken, and it is all set to break them in order to PUNISH your ass.
- - If you can't justify violent crime in the name of Gaia or by dint of obvious natural superiority, change legacies and go Unseelie.
- - Evil ALWAYS gets its own sourcebook.
- - The government isn't a puppet of Big Business, it is a pawn of the Wyrm.
Av: Jacob Williamsson
Självdestruktivitet
Jag läser just nu en av alla dessa böcker med självbiografisk botten om en psyksjuk tonårsflicka som skadar sig själv. Det är intressant att när jag senast läste en så kände jag igen mig, i dag är jag mest glad över att det inte är jag.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
26 jan. 2008
Jävla tattare!
För ett tag sedan var en god vän som flyttat utomläns hemma hos sin familj. Jag och Alv åkte och hälsade på. Det var länge sedan vi träffats och givetvis hade vi saknat vår vän. Det besöket blev däremot inte så trevligt som jag hade önskat.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
22 jan. 2008
Alv är ansvarig!
Jag satt och tittade igenom min skivsamling häromdagen och kom fram till att Alv är ansvarig för en helsikes massa band och artister som jag lyssnar på i dag. Detta berättade jag för Alv och genast krävde hon givetvis ett tribut-blogginlägg.
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
18 jan. 2008
Vad jag vill ha av världen
Jag kräver inte så absurt mycket av världen. Det finns egentligen bara två saker jag vill ha för att kunna leva ett långt och lyckligt liv på den här planeten.
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
9 jan. 2008
Ett fantastiskt liv
Alla önskar sig ett fantastiskt liv. Ett ovanligt liv. Ett spännande liv.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
6 jan. 2008
Regler
Under alla år har jag haft problem med att läsa av människor och förstå mig på dem.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
3 jan. 2008
Psykopater, klassisk musik och bananer
Tanken var att jag nu skulle skriva ett jätteintelligent inlägg om varför psykopater alltid lyssnar på klassisk musik, om att traumatiserade barn från krig knappast är rädda för bananer eller något djuplodande om spelkulor som gudar, men jag orkar inte.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)