En början?

Det jag nu skall posta är kanske en början på en bok, jag vet inte riktigt än. Det jag nu behöver är utlåtanden från er läsare. Duger det? Blir man sugen att läsa mer? Något som är extra bra, eller dåligt? Snälla, berätta för mig!

-----------------------------------

Tänk dig en hamnstad. Det är inte en särskilt stor stad, men inte heller säskilt liten. Invånarna i staden brukar snarare påstå att den är alldeles lagom att bo i. I denna hamnstad finns, som i de flesta städer, ett finare kvarter. I det finare kvarteret ligger det fina villor med gamla anor, de flesta omgivna av höga murar som skall visa folk att det är minsann är privata byggnader och ingenting som vem som helst får titta på.
Gatorna i det fina området är döpta efter olika sagofigurer. Huvudgatan heter Jacks Allé efter Jack och Bönstjälken och de mindre gatorna som går ut från denna heter saker som Trollgränd, Strömkarlsstigen och Rövarvägen. Längst bort från alla de andra finns en liten avsides gata som heter Sagopromenaden och det är det som vår egen saga skall börja. På Sagopromenaden ligger den absolut största villan i hela staden.
Det första man lägger märke till är att den omges av ett staket i svart järnsmide i stället för en mur. Grindarna är höga, men prydda med många fina snirkliga mönster. Om man ställer sig där och lutar ansiktet mot grindarna, så att de nästan inte märks alls, kan man se en lång grusväg som leder fram till villan och en mycket vildvuxen trädgård som prunknar av växter. Själva villan är byggd i sten och om man lade till ett torn här och några tinnar där så skulle den likna ett litet slott. Det är in dit vi skall bege oss nu.

I det fönster som ligger på gaveln mot öster, bort från staden, är ljuset nästan alltid tänt. Det beror på att där ligger biblioteket. Det är rader och åter rader med mörka träbokhyllor som är helt översållade med böcker. I vanliga fina privatbibliotek brukar dessa läderinbundna volymer i hyllorna vara outsägligt tråkiga böcker som mest står där för att verka stiliga snarare än för att läsas. Så är dock inte fallet här, på Sagostigen nio, nej passande nog består hela biblioteket av den största privata sagosamlingen i världen. Där finns alla sagor du och dina vänner någonsin läst, alla sagor dina föräldrar läst när de var små och ännu fler sagor. Ja, det finns fler hjältar, prinsessor, otyg och knytt i det där biblioteket än du någonsin kan fantisera fram om du så försöker hela livet.
Mitt i detta bibliotek står en skön länstol med högt ryggstöd och mjuk sits framför ett stort skrivbord, som även det är fullproppat med böcker. I stolen sitter en gammal, gammal man och bläddrar förstrött i skenet från en liten bordslampa. Han har nog varit ganska lång och ståtlig en gång i tiden, men nu är ryggen krum och hela ansiktet fullt med rynkor. Han har inget skägg, med väl de längsta mustacherna på hela gatan. De når honom långt nedanför hakan och de är, precis som hans hår, alldeles strimmiga i vitt och grått. På den stora potatisnäsan vilar ett par runda glasögon och han är klädd i en blårutig morgonrock och tofflor. Det är inte för att det är morgon, utan för att han helt enkelt då han klev upp fastnade i en god bok och inte har rört sig ur stolen sedan dess. Mannens namn är Severin Mammonvarv och han är en av av huvudpersonerna i vår berättelse.

Denna eftermiddag då vår historia börjar hade Severin, som sagt, inte rört på sig alls utan suttit i sin länstol i många timmar. Han var precis nu på den sista sidan och de grå ögonen var som klistrade vid bokens innehåll. Men ack, den sista sidan tog slut den också.
Försiktigt slog han ihop boken och lutade sig tillbaka medan han stoppade sin pipa och tände den för att ta några försiktiga bloss. Han satt där och funderade som bäst när telefonen som stod brevid honom på bordet plötsligt gav upp en ringsignal så hög att den förmodligen hade kunnat väcka döda. Han suckade lite, lade ifrån sig pipan och sträckte sig efter luren för att svara.