Sagan om Satans Nya Fru

Det var en gång ett litet marsvin som hette Satan. Satan bodde i en bur och var så fasligt ensammen att han aldrig sa ett enda ljud och mest satt sovandes i ett hörn. En dag anlände en hona till buren och Satans matte sa att det var hans fru. Visst, Satan samtyckte och smet närmare Hilda, lyckligt låtande på ett synnerligen charmerande sätt. Hon ställde sig ytterst kallsinnig till hans närmanden och vände rumpan till för att sedan gnaga på lite gurka och ignorera honom.
Det spelade ingen roll hur Satan än försökte smickra Hilda. Som bäst föraktade hon honom, som sämst avskydde hon hans blotta närhet. Det hela resulterade i högljudda gräl och ett och annat bett från Hildas vassa tänder. Efter en lång tid så lyckades de dock komma till något slags arrangemang och satt ofta bredvid varandra och pratade. Vad de pratade om, ja, det vet varken du eller jag. Förmodligen sallad.
För ett par veckor sedan hände dock en stor olycka. Hilda såg ett hål i buren och vände sig snabbt mot Satan.
- Nu är jag jävligt trött på dig. Jag sticker! sa hon snorkigt och inom bara sekunder var hon ute och borta bland buskarna.
Satan såg henne aldrig igen. Han gick in i en djup depression. Pratade inte, rörde sig knappt, åt mindre... och det är där han är i dag.
Men vad han inte vet är att hans matte redan arrangerat en ny brud åt honom - yngre, sötare! - som han i dag skall få träffa. Lilla Belinda med den silkeslena pälsen är snart på väg till sin nye make.
Vi får hålla tummarna för att det blir kärlek vid första ögonkastet!

Saknad

Andra dagar, tidigare dagar när jag suttit så här, fastlåst, paralyserad, så har det funnits hjälp. När jag inte vågat gå upp och ut, när jag inte klarat av omvärlden, när jag vill kräkas och skrika och gråta och mår skit. När jag inte kan göra ett enda dugg utan att sitta här och veta att jag borde vara någon annanstans. Då har det funnits hjälp. En nära vän som alltid ställde upp i mån av tid, som kom hit, gav mig mat, klappade mig på huvudet och tog med mig dit där jag borde vara. Nu är han och jobbar i Skåne över sommaren och staden ligger tyst och öde.

Jag vet inte hur jag skall mäkta ta på mig kläder, äta mat och ta de där två bussarna som leder till Helvetet. Jag vet inte hur jag skall lyckas med det. Förmodligen har dock läkaren rätt. Jag är inte sjuk, jag är bara lat och arbetsskygg. Givetvis.

Varenda liten sak är helt oöverstiglig. Att stiga upp ur sängen var en pärs. Att få i mig frukost var otänkbart. Att ta på mig kläder, ja, det har jag inte lyckats med än. Jag bara sitter där jag sitter, som en säck potatis. Jag sneglar då och då mot dörren, men världen är så vanvettigt stor där ute. Snart måste jag lyckas ta mig ut med hunden.

Flyktinstinkter och kroppen på helspänn. Lust att gråta, klump i halsen, vill springa.

För några dagar sedan satt jag i garderoben med stängd dörr i några timmar. Där var jag trygg. Det var ett överskådligt område. I alla fall hade det varit överskådligt om det inte varit så mörkt.

Så jag önskar att det fanns någon som kunde komma hit, klappa mig på huvudet och säga att världen inte är sådär fördjävla farlig som den känns.

Den stora modern

Jag har länge sökt efter ett mål och en mening, ett kall, en religion. Ingen har känts helt rätt, det har alltid varit något som hållit mig aningen distansierad utan att jag har kunnat sätta fingret på det.

Nu har jag fått mina järtecken och kallet har äntligen nått fram. Kallet från Den stora modern, Gaia, Moder Jord. Hon är min gudinna, hon är den enda gudinnan, även om alla gudinnor som folk någonsin dyrkat genom tiderna också varit inkarnationer av Henne. Givetvis existerar också Guden och alla manliga gudar genom tiderna är också inkarnationer av Honom. Ingen har rätt och ingen har fel i sin tro. De dyrkar bara olika inkarnationer. Jag vänder mig nu direkt till källan och skall ur dess klara vatten dricka djupt och sant.

Gudinnan

Gudinnan har tusentals namn
alla berättar de om henne
Om henne sjunger stjärnorna
under köldsvarta vinternätter
Om henne viskar solrosorna
på solglansiga fält

Det evigvaggande urtidshavet är hon
Vi är vattendropparna

En dag såg jag henne i en solstrimma
Som föll genom ett smalt fönster
Hon sträckte ut handen
Och sa: ”Jag är du!”

Av: Eta Christensson

Kolla, tidningen igen!

http://www.na.se/svarasnabbt/index.asp?intUID=1769

Nu har jag varit med i tidningen igen. Givetvis verkar inte alla ha fattat poängen, men tillräkligt många för att jag skall vara nöjd.

När jag tar över världen, del 1

När jag tar över världen kommer det att bli ändringar av. Här kommer en trevlig punktlista:

• Förbjud fula hus! Alla fula hus kommer att förbjudas och rivas. Man kommer endast få byggnadstillstånd för fina hus i framtiden.

• Biblioteksbidrag. Om någon har en massa böcker och vill öppna ett bibliotek så skall denne få sin lön från bidrag, samt en lokal av kommunen det berör. Mer bibliotek åt folket!

• Genmanipulera mera! Massor med pengar skall läggas på forskning inom genmanipulation så att vi snart kommer att kunna omges av fauner, enhörningar, troll och kentaurer.

• Vetenskap blir magi! All vetenskap kommer att klassas som magi och alla vetenskapsmän måste ha på sig roliga kåpor med skojjiga formler samt lustiga hattar.

• Ingengörerna får göra vettiga saker! Tekniknördarna skall sluta bygga ihop vapen och små leksaksrobotar. I stället skall de bygga drakar som folk kan rida på i stället för att använda cyklar.

• Skrota alla bilar! Alla bilar skall skrotas och häst skall återinta scenen som regerande fortskaffningsmedel.

Mer punkter kommer när jag orkar, men nu vet ni lite vad ni har att vänta er.

Stora Slängaredagen!

I morgon är det inte bara Midsommar, det är också Stora Slängaredagen. Stora Slängaredagen uppfanns för tio minuter sedan när jag åter igen kom på att jag har så jävla mycket skit. På midsommar är jag ju dessutom ledig och roliga aktiviteter tar man ju ändå inte itu med förrän på kvällen, så det passar perfekt.

På Stora Slängaredagen måste man slänga minst fem påsar med skräp och dessutom måste man rensa ur en jävla massa tjafs som man inte vet var man skall göra av. Förmodligen kommer jag även att rensa ut en del saker som folk vill ha, men då blir dessa saker samlade i en presentlåda att ge bort när det passar.

Dessutom får jag inhyrd städhjälp i form av en underbar Alv, vilket aldrig är helt fel. Skolflickeuniformer är också Stora Slängaredagens officiella klädesdräkt, så det är tur att jag köpte en fin, vinröd slips i dag.

[Z?]

Efter sju års sömnproblem så tror jag att jag äntligen har kommit problemet på spåren. Jag tror jag vet varför jag inte kan sova, varför jag sitter här fast jag är trött och vägrar att gå och lägga mig. Varför jag, när jag väl gått och lagt mig inte kan somna.

Om jag somnar blir det i morgon.
Jag är rädd för i morgon. Jag är livrädd för i morgon. I morgon kommer det vara en ny dag full av en massa oväntade saker och potentiell otrevlighet. I morgon kommer verkligheten att vänta på att få hugga mig i hälarna. Visserligen var i dag ingen höjdare, men när natten är sen vet man att i dag är över. Jag behöver aldrig stå ut med i dag igen, och så länge jag inte sover så skjuter jag upp i morgon också. Bara de här timmarna efter i dag och före i morgon är jag fri. Bara de här timmarna vågar jag andas.

Jag vet inte vad man kan göra åt saken. Jag vet inte ens om jag vill göra något åt saken. Vad kan man göra? Jag betvivlar att jag kommer att börja längta efter morgondagen hux flux. Även om det är trevliga saker inplanerade så är jag rädd för att vakna upp till dem. Rädd att vakna upp och inse att de är inställda. Rädd att vakna upp och inse att något mer jobbigt eller hemskt har hänt. Rädd för alla måsten och allt jag inte kan styra över.
Konstant rädd för morgondagen.

Olidlig soffa

Min och Oscars lägenhet är olidlig i dag. Olidligt varm, olidligt stökig, olidligt ickeorganiserad och över huvud taget kaos. Kaoset har länge legat och puttrat under ytan och velat bryta ut och förvandlas till vad jag enbart kan kalla "min naturliga miljö". Sedan Oscar började jobba och särskilt sista veckan när jag gått och utvärderat mitt tålamod så har kaoset fått bryta fram. Det är mer en olägenhet än en lägenhet igen. Det är faktiskt äckligt.

Vuxenpoängen har även minskat betydligt i och med att vi bestämt oss för att slänga ut vår fula soffa och i stället ha sittpuffar på en grönluddig matta i fuskpäls i stället. I dag köpte vi även massor av fina kuddar. Problemet som kvarstår (både som i "fortfarande finns" och "står kvar och blockerar halva vardagsrummet") är ju då soffan. Vad gör man egentligen med en gigantisk heffaklump till helvetessoffa. Katten har rivit sönder den i ena hörnet, och därför anar vi att Myrorna kommer att gnälla och inte vilja ha den. Den är för stor för att vi skall kunna köra den i bilen. Vi kan inte hyra en kärra för att köra en jävla soffa en kilometer och slänga den i en container. Den är för stor för att få plats i vårt ytte-pytte-förråd i källaren. Kort sagt; jag hatar den.
Under senaste timmarna har jag funderat och funderat för att hitta en lösning. Jag har funderat på att hiva ut den genom fönstret och be till alla gudar att den inte slår en volt in genom grannen nedanförs fönster. När den väl är ute kan jag elda upp skiten och påstå att det var en olycka. Det är ju sant. Soffan är en riktig, jävla olycka.
Jag har också övervägt att åka till Biltema och köpa en såg för att sakta, men säkert få ned soffan till mer lätthanterliga bitar och sedan mula in dem i bilen och köra dem till containern i fråga. Hur tusan gör andra när de vill bli av med fula soffor? Sätter de ut en annons på blocket och hoppas att det finns någon dum jävel som vill ha åbäket? Skaffar de en skock termiter som kan göra slut på dess lidande en gång för alla?

Givetvis kan jag inte få någonting annat gjort så länge soffan står där. Den är så vanvettigt skrymmande och fruktansvärd. Kunde inte katten ha rivit sönder hela soffan i stället för en liten bit? Osolidariska kattkräk.

Jag säger inte nej till våld mot kvinnor

I dag när jag satt på bussen såg jag ovanstående affisch och skakade på huvudet först. Ju längre jag sedan såg på den, desto argare blev jag. Nej, jag säger inte nej till våld mot kvinnor. Jag tycker att våld är lika illa oavsett vilket kön det utövas mot. Jag säger hellre nej till våld över huvud taget. Hela kampanjen är sjukt diskriminerande och om det hade varit tvärt om så hade det alltid varit någon som börjat vråla om hur patriarkatisk och diskriminerande och ojämnlik affischen var. Men inte när det gäller att utmåla kvinnor som stackare.

Genom att peka ut kvinnor som en speciell grupp som inte skall utsättas för våld förstärker man också automatiskt bilden av kvinnan som ett offer. Någon som inte kan försvara sig. Någon som inte kan ta hand om sig själv. Merparten kvinnor är fullkomligt kapabla till att ta hand om sig själva, väldigt många är till och med kapabla nog till att ta hand både om sig själva, sina barn, sin man, sitt arbete och sitt hem. Varför skall man då utmåla kvinnor till försvarslösa och värnlösa offer?

Om flickor redan från barnsben på det här sättet och många fler blir utmålade som det svagare könet så kommer de givetvis att tro på det. Visst, nej till våld mot kvinnor, för kvinnor är svagare än män och kvinnor kan inte försvara sig och kvinnor är bara stackars mesar som måste försvaras när de stora, starka karlarna är dumma mot dem.
Bullshit.
Man är bara så försvarslös och mesig som man gör sig.

Så jag säger inte nej till våld mot kvinnor. Jag säger nej till vänligt menade, men fullkomligt idiotiska kampanjer som faktiskt uppmanar mer till våld mot kvinnor än kväser tanken.

Praktik-pest

Utredningen går framåt. Första dagen fick jag fylla i en massa papper för att berätta vilken slags praktik jag skulle passa till. Andra dagen skulle jag skriva min CV och ett personligt brev så att de verkligen kunde ordna en bra praktik.

Jag blev från början förvarnad om att det inte skulle finnas så mycket att välja på så här på sommaren. Jag tipsade om katthemmet här i krokarna, eftersom de brukar ta emot folk.

I dag fick jag beskedet att utredningsgruppen som jobbar med att leta praktikplatser åt folk tyckte det var för jobbigt att ringa katthemmet och fråga om jag får vara där. Kvar fanns monteringsjobb i verkstad (för det är ju SÅ jag) och ett jobb på ett naturreservat. Vilket väljer man? Ja, tyvärr inte det senare eftersom det ligger en bra bit utanför Örebro och givetvis finns inga som helst bussförbindelser.

Så alla papper jag fyllt i, min CV och mitt personliga brev var ännu bara fler sätt att förska hålla mig sysselsatt på. Utan. Någon. Som. Helst. Mening.

De slösar bort bitar av mitt liv.

Kryptozoologi

All denna uttråkning leder i alla fall till något positivt; att jag äntligen kan ta itu med de sista sakerna i kryptozoologi-kursen. Förra året blev jag inte klar på grund av att min hjärna är aningen överbelastad (eller något sådant), men nu tänker jag få mitt G.U.S.T.-id-kort, kosta vad det kosta vill.

Det är tre arbeten kvar. Först skall jag skriva en liten avhandling om Storsjön (den är nästan klar nu), sedan är det en låtsad pressrelease och efter det kommer det stora arbetet: skriva om en fiktiv expedition, komplett med dagbok för varje veckodag.

Just nu arbetar jag på den tredje uppgiften, eftersom det är den som tar längst tid och mest intresse. Jag har valt en sjö som jag faktiskt planerar att göra min första riktiga expedition till, och ser det här som ett utmärkt tillfälle att rekognosera inför det tillfället. Jag har till och med valt ut samma personer till min fiktiva sökgrupp som jag kommer att ha i verkligheten.

När jag väl börjar ha egna expeditioner har jag en känsla av att det blir ännu en blogg som tillägnas enbart kryptozoologin, eller kanske en hel hemsida.

Nåväl, dags att fortsätta arbeta!

Utvärdering av tålamod?

Tänk dig att en instans skall göra en utvärdering av din arbetsförmåga och att utvärderingen är beställd av försäkringskassan. Jag kan bara upplysa om att i mitt fall måste det hela vara ett skämt. Varje dag tillbringar jag med att kika mig över axeln och leta efter dolda kameror. Nu är jag på dag tre och inga kameror har upptäckts än. Jag antar att de är väl gömda. Kanske bakom det där ventilationsgallret till höger.

Hur som helst. Den första veckan av utvärderingen består av att man sitter i ett rum framför en dator från halv nio till tre på dagen, med några undantag som jag kommer till senare. Vid datorn får man göra lite vad som helst, för det finns ingenting annat att göra. På hela dagen i går textade jag för hand en lapp med texten "Linda, praktikant" och sedan lade jag till fyra eller fem ord i ett dokument och sparade det igen. Ett gott dagsverke!
Det enda som prövats så här långt är mitt tålamod och min uppfinningsrikedom för att jag inte skall gå sönder av uttråkning.

En gång varje dag har vi en gemensam gruppaktivitet. I måndags pratade vi om bilskrotning. I går pratade vi om yttrandefriheten och andra så kallade rättigheter i Sverige. I dag är det gymnastik. Fast jag pratade inte särskilt mycket. Det gör ingen annan heller förutom en kille som är lite bakom och väldigt högljudd. Han ser också till att mitt tålamod prövas dagligen. Jag har noll i toleransnivå, jag vet. Jag förstår dock inte varför jag alltid skall klumpas ihop med fyllon, utlänningar, efterblivna och knarkare. Jag är inte något av det.

Efter det här blir det två till tre veckors praktik. Eftersom det är sommar så har de egentligen inga särskilda valmöjligheter för mig. Förmodligen blir jag placerad på något ställe för att montera några prylar eller något. Bara jag slipper räkna gem med alkoholiserade finnar igen.

Och genom allt det här skall de alltså kunna utvärdera min arbetsförmåga.
Undra varför jag tappat tron på samhället.

Alltid något

1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det!
7. Beskriv mig med ett enda ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Om du skulle kunna ge mig vad som helst,vad skulle det då vara?
10. Hur bra känner du mig?
11. När sågs vi senast?

Stal ovanstående av Tomb. Tänkte att det kunde vara underhållande/trevligt/tidsödande att lägga upp det här.

Strålande helg

Helgen har varit underbar. Bara perfekt som helg betraktat. På fredagen firade vi min systers student. Hon var strålande vacker i en medeltida klänning som hon sytt själv. Nörd som hon är så hade hon också en studentmössa med en grön sten och texten "Salazar Slytherin". När vi kastat blommor på henne och behängt henne med allsköns krimskrams åkte vi hem till min mor och åt tårta.
Sedan badade vi och jag vågade för första gången på över tio år visa mig i bikini. Det känns bra. Fast givetvis är det tydligen ute med bikini nu, märkte jag i dag. Alla kör topless på stranden där vi

brukar vara. Eller inte alla, men flera stycken. Typiskt. Jag får aldrig njuta av mina framgångar ordentligt.

Hur som helst så var det underskönt i vattnet och sedan åkte vi hem, käkade middag och spelade Call of Chtulhu. Patrik, min systers pojkvän var spelledare och det blev riktigt, riktigt läskigt ett tag. Jag hade en roll jag trivdes med också. En bibliotekarie och kvinnojägare vid namn Sanfred. Mer rollspel åt folket!
Efter det satt vi uppe och pratade och spelade kort en stor del av
natten och sedan var det sovdags.
Oscar gick upp tidigt och åkte till jobbet och själv sunkade jag i väntan på att Cultusaur skulle dyka upp för kaffedrickande och övriga aktiviteter. Till slut kom han och efter kaffet begav vi oss upp till Drakontias lajvområde. Det var lite stökigt, så jag städade hela huset medan han gick omkring och fotograferade så att vi får lite nya bilder till hemsidan.
Det hade varit folk där också och täckt över det trasiga taket med en presenning. Stort tack till den okände hjälparen, nu håller det
sig snyggt tills vi fått upp virke och kan laga det ordentligt.
Under sommaren och hösten måste vi verkligen anstränga oss lite för att få området finare, men det är mest kul.
På hemvägen stannade vi till vid den underbara skogssjön Igelsjön och badade.
I dag har jag också badat och blivit solbränd samt planerat mitt kommande världsherravälde lite mer noga än tidigare.
Min hund är rakad. Han ser rolig ut. Jag måste nog jämna till litegrann.
Hur som helst så är allt riktigt bra och det är bara med lite nervositet jag blickar mot morgondagen och försäkringskassans utredning.

För övrigt så planeras det ett stort vattenpistolkrig i Varbergaskogen under sommaren. Två lag, massor med vattenpistoler och vattenballonger, vita tröjor och röd karamellfärg. Vilka är med?

Klockan är tio och allt är lugnt

Efter de senaste dagarnas känslostormar så måste jag nästan skriva in en dag då allt faktiskt varit ganska bra. Jag har tillbringat dagen dels på stan med min syster, dels i soffan med min födelsedagsbok och katt och dels i skogen. Jag har ätit god mat, sett fina stubbar, pratat med trevliga vänner över nätet och även spelat lite Tradewind Legends. Allt jobbigt som måste göras gnager fortfarande hål i såväl huvud som bukhåla, men just precis nu är allting lugnt.

I morgon tar min syster studenten och i helgen skall jag få spela rollspel, något jag verkligen, verkligen saknat. Självklart jobbar Oscar, men jag antar att det bara är att vänja sig.

Försäkringskassan har bestämt sig för att göra en utredning om mig och på måndag är det dags. Det är nervöst och spännade och läskigt och jag vet inte allt. Kvinnan som kommer bli min utredare ringde i dag och hon verkar i alla fall trevlig. Jag får väl bara gå dit och vara mig själv så får vi se vad de bestämmer. Antingen är jag sjuk eller så är jag frisk. Jag önskar att jag kunde tro på att jag är frisk och bara behöver skärpa mig lite.

Hur som helst så har jag åter igen fått för mig att ingen läser det här, särskilt som jag inte förstått huruvida man kan se någon statistik för den här bloggen eller inte. Paranoia is a beautiful thing.

För övrigt har jag också bestämt mig för två nya tatueringar som jag inte riktigt vet var jag skall placera. Det skall stå "mor" med runskrift i ett hjärta av liljekonvalj och "far" (också i runskrift) i ett hjärta av grankvistar. Jag har för många tatueringar planerade.

Alltid avsked - farväl till D'anclaude

Efteråt kom Ylva ihåg det som att det varit knäpptyst i lägenheten förutom hennes egna andetag. När skottet genljöd så räknade hon dem - ett, två, tre, fyra - och sedan skar barnets gråt genom tystnaden. Det var ett hjärtskärande ljud, men först kunde Ylva inte förmå sig att göra någonting alls. Kroppen var fortfarande tung och rusigt avslappnad, men hon knöt händerna hårt, hårt om täcket. På något sätt visste hon vad som hade hänt, men det var som en slags kortslutning. Hjärtat accepterade inte slutledningarna som hjärnan producerade.
Hur länge hon låg där var oklart. Alldeles stilla låg hon, som om det kunde hindra tiden från att gå, som om det skulle kunna förändra något. Ömsom kalla och varma vågor kom över henne i den förlamande skräcken.
När hon väl reste sig upp från sängen var det som om någon annan var den som rörde sig. Ylva själv såg allting utifrån, avskuren från sin egen kropp, distansierad från verkligheten.
"Jag måste ha strumpor också." tänkte hon när hon fått på sig de andra kläderna. Sedan ägnade hon omsorgsfullt flera minuter åt att hitta ett par rena strumpor och ta på sig dem. De hade mönster med blå stjärnor.
I samma frånvarande tillstånd tog hon så stegen ut i vardagsrummet.
Barnet skrek fortfarande.
Rött. Ett mönster över golvet. En pöl som en bestialisk gloria kring hans hubud. Ylva märkte inte att hon rört sig, men plötsligt föll hon på knä bredvid kroppen. Knäna träffade golvet, men inuti fortsatte hon falla.
Vid hennes högra knä låg hans vänstra hand slappt med krökta fingrar. Mappen han hållit hade glidit ur hans grepp. Ringen satt märkligt löst, som om förlusten av blod minskat fingrets omkrets. Hon tog hans hand och höll den ett tag. Sedan lirkade hon av honom ringen, tätt följd av hennes egen. De båda metallstyckena halkade ur hennes hand, ned på golvet, men hon märkte det inte. Barnet skrek. Hon märkte det inte. Ljudet hade blivit en del av bakgrunden.
Kallsvetten bröt fram, men ögonen var torra. Han hade lämnat henne igen.
Ylva kände sig för bedövad för att känna något alls. Hon bara satt där. Till slut tystnade barnet. Natten kom och gick. Med gryningen kom slutligen tårarna. Smärtan träffade henne som en stöt mot bröstkorgen, och den var olidlig. Det gjorde fysiskt ont. Allt gjorde så fruktansvärt ont. Blodet på golvet hade börjat torka och hon var fortfarande täckt med hans fingeravtryck. Hennes mun öppnades i ett ljudlöst skri som ändå kom lungorna att värka och sedan grät hon hejdlöst emedan hennes hjärta brast igen och igen.

Inte förrän ett dygn nästan hade förflutit hade hon hämtat sig nog för att ringa polisen. Med kroppen full av tabletter och dimma såg hon åt andra hållet när de bar bort honom. Barnet sov i hennes famn.
Senare skulle Ylva komma att förbanna hans namn, hon skulle skrika och rasa och slutligen fortsätta att gå sönder, men just då kände hon åter ingenting alls.

Varje dag är den värsta dagen i mitt liv.

Verkligheten har börjat göra hembesök. Nästan varje dag är han där redan när jag vaknar. Framför honom ligger snaran, kniven och tabletterna. Ett smörgåsbord av slut på möjligheter. Han gör en handrörelse över dem. Elegant, svepande visar han vad han har att erbjuda med ett leende i mungipan. Tur att han inte ler helt och fullt. Hans försäljarleende är förödande.
När jag envist skakar på huvudet plockar han upp något av föremålen och börjar tala. Han talar med myndighet och rösterna hos oräkneliga kuratorer, läkare, psykoterapefter, arbetsförmedlare, lärare, domare, åklagare, barn och tusen till. Han har mycket att upprepa och talar både länge och väl. Jag skymtar demonen genom hans anletsdrag, som på ett kort där två fotografier överlappar varandra. Hans läppar rör sig inte under hela föredraget, rösterna strömmar ur hans mun på egen hand.
Jag stiger upp och dagen förflyter alltmedan han går två steg bakom och fortsätter tala. Ibland högre och ibland lägre, ibland så viskande tyst att jag inte hör honom alls.
Vid kvällningen har Maurus, demonen, frigjort sig fron honom och väntar i min säng. Jag kurar utmattad, urlakad ihop mig i hans famn och han kysser min panna med kalla läppar och utan löften.
Den malande monologen förföljer mig ända till gränsen av drömlandet. Där väntar den på mig.

Mitt liv är en provisorisk lösning

Hela mitt liv är bara en enda provisorisk lösning. Jag tror jag blir tokig. Den här lägenheten är ungefär lika organiserad som en bombhärjad huvudstad. Två människor i en lägenhet som egentligen inte ens räcker för mina saker... och ja, jag älskar mina saker. Många, många, många saker.

Som det är nu så är det lådor, burkar, kassar, påsar, pryttlar, saker gömda i garderober, under sängen, överallt! Det gör mig galen. Det är samma sak var jag en bor vad som än händer. Det är alltid samma jävla sak och jag blir knäpp av det.

Hur gör man för att organisera sig och hålla sig organiserad? Jag vet inte. Jag tror det skulle vara lite bättre om jag ägde ett skrivbord. I ett skrivbord kan man ha pennor, papper, block och ännu mer papper. Det slog mig för några dagar sedan att jag inte ägt ett skrivbord på evigheter och som det är nu får det inte plats heller. Särskilt inte som Oscars skrivbord är större än min mammas matbord. Mammas matbord är ett gammalt biblioteksbord. Det är mycket stort. Oscars förslag var att jag skall ge upp mitt datorbord och dela bord med honom. Jag tycker om mitt datorbord. Det är sextio centimeter brett och mycket behändigt, med en upphöjd plats för skärmen så att man inte får ont i nacken. Dessutom passar det perfekt till min snygga datorstol... som inte ens är en datorstol, men bättre än någon sådan jag någonsin haft.

Jag är så trött på det här. Kaoset i min hjärna fortplantar sig alltid tills det täcker hela min omgivning.

Första dagen

I dag är det första dagen i junis Deathgame-omgång. Eftersom jag anade oråd redan från början så placerade jag ut min läskigaste apvakt Don Juan utanför dörren och sedan fortsatte jag att spela det underbara spelet Tradewind Legends som är ytterst beroendeframkallande. Det är så underbart att det till och med blev ett av de spel jag betalat pengar för att spela på mycket mycket länge. I vanliga fall spelar jag bara demoversionen och är nöjd sedan.

När jag sedan lallade iväg på mitt dagliga cola-inköp hittade jag en banan utanför dörren. Någon hade matat Don Juan. Jättebra, för då slipper jag. Snäll apa som han är så delade han bananen med mig.

Sedan fick jag ett meddelande på MSN om att en viss BassCore skulle komma förbi med anhang. Jag kontrollerade ifall anhanget var med i omgången. Det var han inte. En liten stund senare ringde det på dörren som utlovat. Jag kikade ut. Där står anhanget och kikar nedåt trappen där jag förmodade att BassCore satt. När jag inte öppnade dök han också upp i bild. Jag kastade ut en lök. På hans röst hördes det att han var väl förberedd med gasmask. Jag kastade ut ett äpple. Han viftade med handduken. Jag svor. Sedan gick de ut. Först kastade de ut en apa. Jag öppnade fönstret litegrann och lade en banan på fönsterkarmen. För att förtydliga kastade sedan BassCore sin apa igen. Jag kastade ut bananen. BassCore bar hela tiden handduken som var hans sista skydd mot en för tidig död. Sedan gick de iväg.

Nåväl. Roligt att han i alla fall vågade anfalla den här omgången. Nu hoppas jag på fler besök!

Ett förflutet

"Det är ett samhällsproblem. Vår skola har faktiskt färre problem än många andra skolor." citerades en rektor i dagens tidning. Det fick mig att tänka på ett annat citat från en annan rektor:
"Det finns ingen mobbing på vår skola."

Jag gick i den senare skolan och visst, det fanns nog ingen mobbing där. Det finns nog ingen mobbing i hela världen. Allt är bara myspys och kramar och faktiskt så har ju säkert skolan i artikeln i dag färre problem än andra skolor. Det finns ju skolor som ligger i krigszoner eller som dränks i lavafloder. Deras problem måste ju i alla fall räknas som större för rättvisans skull.

På skolan där jag gick i låg- och mellanstadiet hade man en paroll som man höll hårt på i alla lägen. "Man skall inte peka ut någon."
Detta gällde givetvis bara mobbare, inte de som blev mobbade. Sådana typer kunde man peka ut hur mycket som helst. Om man var mobbad var det tydligt att man inte riktigt hörde till, även i lärarnas ögon.
Om en incident inträffade pratade man med hela klassen, just för att inte peka ut någon. På detta vis lyssnade ingen av barnen. Man talade inte heller om för föräldrarna vad som hänt, för mobbare hade det säkert dåligt hemma redan innan. Jag vet inte om det var så de resonerade, men jag kan inte komma på en annan förklaring. Mamma och pappa berättade om att de träffat en av mobbarnas föräldrar på ett föräldramöte och konfronterat dem. De var glada över att mina föräldrar berättade, för lärarna hade inte sagt ett ljud. Inte. Ett. Ljud. Mina vredesutbrott sade man däremot massor om på varenda kvartsamtal och så ofta man kunde därimellan.

Jag kan bara minnas detaljer. Som att de hetsade mig till att få vansinnesutbrott då jag kastade saker omkring mig och skrek så högt som lungorna tillät. Ibland resulterade det i ett trasigt fönster eller dylikt. Det fick jag betala.
Jag minns när jag gick i tvåan och Mats stod och sparkade mig i kapprummet och ingen reagerade. Jag knöt händerna hårt, hårt eftersom jag inte vågade protestera igen, bli arg igen. Blev jag arg fick jag betala.

Ibland orkade jag inte. Då sprang jag ifrån skolan. Ibland utan skor. Ibland mitt i vintern. Då fick jag kvarsittning. Jag tror ingen annan hade så mycket kvarsittning som jag.

Jag minns när jag blev slagen i ansiktet med en knytnäve på träslöjden. När jag skrek något åt honom, jag minns inte vad, fick jag givetvis en reprimand. Flickor skall hålla käften och ta emot. Givetvis. Eller var det bara jag?

Vår skola hade en sång. En slags skolsång som man sjöng på storsamlingar för att öka gemenskapen. Det var "Var nöjd med allt som livet ger" från Djungelboken. Jag hatar den fortfarande. "Glöm bort bekymmer, sorger och besvär" sjöng alla barnen och lärarna glädjestrålande bara minuter efter att någon hade fällt mig ute på gruset så jag skrapade upp händerna. Om man grät så skrattade de. Om man skrek så skrattade de. Om man slogs så skrattade de. Om man var tyst så skrattade de. Om man försökte passa in så skrattade de. Om man slutade försöka... ja, ni förstår rutinen, inte sant?

Ett tag i mellanstadiet var det populärt att skicka små brev till varandra. Jag och Elin brevväxlade. Sedan slutade hon för att hon inte ville associeras med mig. Förståeligt. Det var ett språk jag talade utmärkt. Lärarna tog flickorna i klassen åt sidan och sa åt dem att vara snälla mot mig. Jag skickades till skolkuratorn. Skickades någon annan dit? Nej.

När jag började högstadiet trodde jag att jag hade vänner, men då trodde jag så förbannat fel. De hade bara hängt ihop med mig för att lärarna sagt åt dem. Nu undvek de mig som pesten, men ingen av dem hade mod nog att säga det rätt ut. I stället skulle de åka på bio, för de visste att jag aldrig hade råd med sådant. När jag glädjestrålande förklarade att jag fått fatt i pengar så sa de att de skulle åka bil och att jag inte fick plats. De var ju tre stycken i bilen redan...
De valde att dela skåp med varandra. Jag fick dela med så gott som främlingar. De blev inte av med mig helt och jag är säker på att de sörjde det grovt.

Jag hade inga vänner i högstadiet, för nu efteråt har jag fått höra att det bara var ett spel för gallerierna. Jag läste i stället. Lästelästeläste. Jag lärde mig att gå och läsa så att jag inte kunde höra glåporden och samtidigt vara uppmärksam så att man inte blev fälld i korridorerna. Än i dag lyssnar jag inte om någon ropar efter mig... och jag går fortfarande och läser om jag får chansen.

Nu har jag vänner, men ibland undrar jag vem som pratat med dem för att tvinga dem att umgås med mig.

Förlåt.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Här kommer en dikt som min syster skrev om sin tid på samma högstadium:

Jag kommer ihåg...

Jag kommer ihåg
hur det känns
att vara livrädd
för att åka till skolan varje dag
Så rädd att jag oftast
kräktes på morgonen

Jag kommer ihåg
hur det känns
att bli sparkad i ryggen
i ett klassrum med två lärare
och ingen säger någonting

Jag kommer ihåg
hur det är
när en lärare tar in en i ett tomt klassrum
och gråter för att de tycker synd om en
men de gör ingenting mer än så

Jag kommer ihåg
när min Mor och syster
berättade för rektorn
om hur jag hade det

Och jag kommer så väl ihåg den dagen
två veckor senare
som rektorn sade till tidningen
"Det finns ingen mobbning på vår skola"
(för samma dag
fick jag ett knytnävsslag
i ansiktet
och spott
på mina nya skor)

Av G. Pettersson