Skrik

 Vaknade idag med ett skrik som fastnat i bröstkorgen. Det låter inte, inte ett uns av skriket undkommer mig, men inuti bröstkorgen fortsätter det att skrika och skrika och skrika. Jag gick upp, gjorde frukost till barnet, samtalade med honom, log, såg till att han fick på sig kläder och fick med sig allt han skulle ha och skickade iväg honom till skolan. Inuti skrek jag hela tiden. Jag vet inte varför skriket har fastnat där, jag vet inte varifrån paniken kommer, jag vet bara att den är här och den är överväldigande och jag stirrar panikslaget ut i ingenting, oförmögen att göra annat än att fortsätta dagen som vanligt.

Så jag dricker kaffe, äter mina frukostmackor, tittar på något på TV och hoppas på att skriket så småningom skall dö ut.