Skrik

 Vaknade idag med ett skrik som fastnat i bröstkorgen. Det låter inte, inte ett uns av skriket undkommer mig, men inuti bröstkorgen fortsätter det att skrika och skrika och skrika. Jag gick upp, gjorde frukost till barnet, samtalade med honom, log, såg till att han fick på sig kläder och fick med sig allt han skulle ha och skickade iväg honom till skolan. Inuti skrek jag hela tiden. Jag vet inte varför skriket har fastnat där, jag vet inte varifrån paniken kommer, jag vet bara att den är här och den är överväldigande och jag stirrar panikslaget ut i ingenting, oförmögen att göra annat än att fortsätta dagen som vanligt.

Så jag dricker kaffe, äter mina frukostmackor, tittar på något på TV och hoppas på att skriket så småningom skall dö ut.

Jag bara skriver

Sitter på jobbet i mitten av fläktens utblås och längtar bort. Jag är inte säker på vart det är jag längtar, men jag tror att det har något med vatten att göra. Idag när jag gick av bussen och vandrade de tjugotal metrarna längsmed vattnet innan jag vek av över vägen fick jag verkligen hålla i mig själv för att inte dyka ned. Jag saknar vatten, hela tiden, varje dag, men jag går sällan och badar. På badplatser finns det människor, och om det är något jag inte saknar i mitt liv så är det slumpmässigt existerande människor.

Någonstans värker det litet inombords av den här längtan. Det kanske är längtan efter ett hus, efter en skog, efter ett vattenfall, efter något annat helt enkelt. I helgen lämnar jag mig själv och allt jag är och gör bakom mig och åker på lajv för att få semestra som en annan person i en annan värld och en annan tid. Det är så jag ser på lajv, som en semester från inte bara vardagen, utan också mig själv. Jag hoppas att min roll inte är lika irriterande som jag finner mig själv vara.

Och jag antar att jag borde använda bloggen till att skriva något vettigt, göra reklam för nästa bok jag publiceras i, skriva om den coola musikvideoinspelningen eller något annat av allt som faktiskt är tufft och bra i mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas, för varför skall jag bry mig? Jag bryr mig ärligt talat knappt om ifall någon ens läser det här. Jag bara skriver.

Höstdofter

Trots värmeböljan så har jag börjat känna höstdofter ibland i vinden. Det är en lisa för själen som jag verkligen välkomnar till fullo. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i somrar och värme, solsken och folks årstidsbaserade utomhuskärlek.

Ge mig regn! Ge mig kyla. Ge mig doften av blöt skog och fallande löv. Ge mig mörker på kvällen som lindar sig runt min hjärna som en sval sjal. Ge mig folktomma gator där lampskenet glittrar i den regnvåta asfalten. Ge mig möjlighet att kunna bära kläder i flera lager tills jag utan problem kan försvinna i vimlet när jag viker av in mot Svartvändargränd.

Ge mig hattväder och ge mig blåst, ge mig vädret som gör alla andra nedstämda, men mig glad. Ge mig en anledning att bara sätta mig ned insvept i en filt och läsa något.

Ge mig höst. Den kan inte komma snart nog.

Man blir dum i huvudet av att vara dum i huvudet

Ni vet att jag skrev att jag slutat med min medicinering. Det var ett jävla misstag. P-pillren håller jag fast vid var en god plan, men psykofarmaka skall man inte leka med. Jag vet inte hur många gånger jag läxat upp vänner för att de lagt ned sin psykofarmaka när de tyckt att det är lämpligt, och då har de ändå haft bättre anledningar än vad jag haft. Vet ni vad min anledning var? Jo, "jag mår ju skit ändå, så vad spelar det för roll"? Hah. Jag har aldrig trott mig vara dum i hela huvudet, men i det här fallet har jag sannerligen betett mig som att jag är det.

Jag skall inte tråka ut er med detaljer, men tänk er litet som att ni har en sticka i foten ni inte kan få ut. Den gör ont. Det går fortfarande att gå med den, men det känns verkligen inte trevligt.
Tänk er då att ni tänker "äh, men då kan jag ju lika gärna kapa foten!"

Jepp. Den nivån.

Hur som helst så har jag också insett något annat jag saknar bittert. Jag saknar att vara bitter. Jag saknar att vara tyken och ogin och skita i om irrelevanta människor ser mig som det. Jag hoppas på att kunna återerövra den sinnesstämningen igen.

Men först, hej igen, tablettjävlar.

Medicinavslut och gatukatten Bob

Efter att i flera månader ha upplevt svettningar, migrän, märkliga utslag, hjärtklappning, yrsel, illamående och ett halvt dussin andra symptom så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller. I samma veva råkade det så att jag slutade med mina mildra antidepressiva läkemedel och här är jag nu, nästan två månader senare.

Jag har blivit av med samtliga av ovanstående symptom. Det känns också litet som att filtret mellan mig och verkligheten har försvunnit, på gott och ont. Jag är gladare, men också ledsnare. Dalarna är djupare, men än så länge tror jag att det är värt det på grund av topparna, och kanske framför allt för att jag slipper alla dessa galna biverkningar (varav några ärligt talat inte verkade vara p-pillrens fel).

Problemet är väl kanske att jag blivit något gråtmild, för att uttrycka det milt. Fast som vanligt kan jag inte gråta över saker som läget i världen (det har alltid varit skit i min bok) eller människors ondska. Jag läste en bok häromdagen om gatukatten Bob, en röd hankatt som hittades och adopterades av en man som länge varit på glid och som fann en fast punkt i vänskapen med katten.
Jag var så glad igår efter en fin bröllopsdag med min yeti, mätt, belåten och bara tillfreds. När yetin somnade ifrån mig på hotellrummet läste jag ut boken och beställde uppföljaren, sedan gick jag online för att lägga till Bobs facebooksida bland mina favoriter.

Och fick se att Bob är död. Han dog den 15:e juni i år och självklart var jag tröstlös. Över en katt jag aldrig träffat. Djur har alltid varit lättare att sörja än människor och böcker når alltid djupare än filmer för mig, så det var som att förlora en kär vän.

Hur som helst så vill jag rekommendera böckerna om gatukatten Bob. Här får ni några en fin bild på Bob: