Kalmar är min diagongränd

Jag älskar Kalmar, mer än jag tidigare älskat en stad jag bott i. Jag älskar arkitekturen, havet, butikerna, folket. Visst finns det saker jag saknar i den här staden, men alla fördelarna väger upp det tusenfalt. Nu när kylan nyper i kinderna och tunna istäcken lägger sig på alla vattenpölar så blir min kärlek så stark att jag knappt vet var jag skall ta vägen. Jag vill ta långa promenader längsmed stränderna. Jag vill tända en eld i kylan och grilla korv i goda vänners lag. Jag vill lajva, jag vill rollspela och jag vill leva. Och vet ni vad, ingenting hindrar mig. Jag kan göra alla de där sakerna.

Stoisk

I ett slitet gammalt nattlinne sitter jag med en kopp te på trappen till min mors stuga och lyssnar på natten. Sonen sover tryggt under sin rosa filt på övervåningen, med Kräven och boken om Pettson och Findus i ett ömsint grepp. Jag har inte hört min mamma hosta inifrån sitt sovrum på ett tag och klockan tickar stilla genom köket. I dag har jag släpat grenar från de tuktade syrenbuskarna. Jag har byggt en toapappersrullhållare till moderns badrum. Jag har arbetat på en trollstavsreparation och putsat litet på min kvast inför vinterns lajv med stort Y.
Jag känner mig tillfreds. I dag började jag längta hem på riktigt. Visst har jag saknat hemma, men riktigt sådär så man känner i hjärterötterna har jag inte längtat förrän nu. Det känns tryggt att veta att jag fortfarande är kapabel till att sakna min man efter sex års förhållande och fem års äktenskap. Jag saknar allt med honom.

Lajvet jag var på nu senast var omtumlande på många nivåer. Jag fick spela igenom två känslor som min karaktär inte upplevt förut, och samtidigt tror jag att jag kanske fick några erfarenheter när det gäller mänskliga relationer under några av de få korta stunder där jag var jag och inte min karaktär. Vet fortfarande dock inte hur jag skall göra med dem, det är nackdelen med att vara jag, det är sällan jag vet hur jag skall göra med mänskliga relationer, så ofta låter jag dem bara vara. Underhåller dem om det känns bra, låter dem vara om de inte gör det. Låter saker ta sin tid.

Jag har blivit mycket lugnare de senaste åren. Ibland har jag hälsat på mitt yngre jag, men ärligt talat gör det mig rätt ofta ledsen - när jag inte lyckas sortera ut kärleken och separera allt det dåliga som borde höra tonåren till, men som följde mig många år efter det. Ibland naggar det mig fortfarande i hälarna. Men det kommer sällan ikapp numera.

För jag känner mig själv nu.
Det är en märklig känsla.

Ilska och ingenting

Det är inte så ofta jag skriver saker här längre. Kanske främst på grund av att jag mest bara har arga saker att skriva (eftersom jag är duktig på att bli oproportionerligt arg över saker) och att jag inte orkar försvara mina åsikter inför främlingar längre och därmed skriver det på Facebook, får försvara det för vänner och vagt bekanta i stället, blir sur, tar bort folk från mitt nyhetsflöde, skriver ett till argt inlägg och så går det runt, runt, runt.

Det kanske finns en anledning till att min man brukar kalla mig för "arga rövardotter" ibland.

List of LOOT

Åter igen har jag blivit äldre och åter igen frågar folk om jag fått något fint. Jag får alltid något fint. Mina vänner (nya som gamla) och min familj ger mig alltid helt fantastiska presenter och här kommer ett prylälskande inlägg där jag försöker göra en lista på allt jag fått!

• Ny lekbox med matchande plastfickor med citat från The Raven och bilder på en korp samt en tillhörande Magic-lek med kryptozoologiskt tema.
• Song of the Dryads och Drowner of Secrets (Magic-kort).
• Lajvavgiften till Spiraltornets Fall betald.
• Lajvtält i form av ett tipiformat, tvåmans militärtält från Polen.
• 6 stycken målardukar i olika storlekar, hälften svarta, hälften vita.
• Rökelse: Witches Curse och Goblin Lair.
• Doftljus "Dragons Breath".
• Svart, tunn sjal med silverstjärnor på.
• Solfjäder i svart, blått och guld.
• Två armband med dödskallar och korslagda benknotor som pärlor.
• Läderarmband med en lila sten.
• Läderhalsband med en rödaktig sten.
• Choker med snirkligheter, spets och kors.
• Kajalpennor.
• Fotkräm.
• Två paket svart hårfärg.
• Dansmatta.
• Ritplatta till datorn.
• Glittrig eyliner.
• Ögonskugga.
• Nagellack.
• Xbox 360-spel; Reckoning, Witcher 2 och The Darkness 2.
• Böcker: Tolkiens arv, Från gastkramning till gatuvåld, Häxornas försvarare, Pumpan, Classic tales of vampires and shapeshifters, 50 monster stories, Varulvsnatt.
• Svenska kulter, rollspelet.
• Nya penslar.
• Akrylfärg (två hela tuber svart).
• Sprit: Baileys, Country Lane, Captain Morgan spice, Fullers 170 years anniversary celebration ale.
• Pärlor med stjärnor och dödskallar.
• Ett smyckesträd i svart.
• Monster med sugkoppar.
• Två paket kinderägg och en samling extra kinderchoklad.
• En lieman med blinkande dödskalle i olika färger.
• LP-skivor: Bowies Scary Monsters och Day-in Day-out.
• Mugg som erbjuder gratis kaffe en helg om året (CalCon).
• Teburk med teet "Mareld".
• 6 stycken fina stenar, bland annat rosenkvarts och en eller annan flourit.
• En glasskopa i form av Nessie!

Och jag antar att jag som vanligt glömt en hel hög med fina saker som redan acklimatiserat mig så djupt i mitt liv att jag tar dess guldkant för given. Tja, fast det är den ju också. Given.

Nej, nu kan jag inte sitta här mer och skriva, jag har en skvadron fina saker att leka med och nästa skolkurs börjar inte förrän på måndag. Tjipp!

Deathgame för alltid

Vissa dagar så hoppar hjärnan direkt tillbaka in i beredskap. Det kan vara en liten sak som utlöser det; ett kvarglömt gosedjur på en lekplats, någon som står utanför ens trappuppgång, ett okänt nummer som ringer på mobilen... Och adrenalinet rusar genast igång igen, som om det aldrig legat stilla. Man känner att man lever igen och trevar desperat i väskan efter den banan som borde finnas där.
Men den är aldrig där längre.
Gosedjuret är en nallebjörn. Den som står utanför trappuppgången är grannen som tar en cigg. Det okända numret är självklart en telefonförsäljare som undrar varför man inte tittar mer på TV.
Och adrenalinet lägger sig igen, men det finns fortfarande där, redo att när som helst dyka upp till ytan igen. Och det är jag tacksam för. Det ger vardagen en liten eftersmak av den där fantastiska spänningen man en gång upplevde i och med Deathgame. När vem som helst kunde vara fienden och varje dag kunde bli ett äventyr på liv och död.

Jag fick många vänner genom Deathgame. Jag fick mycket kärlek genom Deathgame. Jag fick mycket fantastiska skratt och episka purjostrider och oheliga allianser. Deathgame gav mig mycket, och jag har förstått att det också gav andra mycket.

Eller för att sammanfatta det i texten jag hade på en tröja en gång:
Jag skapade Deathgame - vad är DITT bidrag till samhället?

Så alla ni som någon gång känner en extra gång på purjolökarnas kvalitet innan ni köper dem till middagsmaten, alla ni som ser apor på second hand och tänker "Jag kanske borde...", alla ni som aldrig riktigt kan se en våtdräkt som en våtdräkt längre - Ni är underbara. Tack för att ni finns och har gjort min värld mindre verklig. Tack för att ni hjälpte till att skapa ett fenomen.

Vuxenskalet

På väg till dagis stannar vi alltid vagnen vid skogsbrynet så att goblinen skall kunna kliva av och gå genom skogen den sista biten. Först vill han titta på de stora snäckorna som flockas i våta dagar. Han noterar var de är, vad de gör och hur de flyttat sig. Jag antar att jag inte borde tycka det är lika intressant som han, men det är spännande att se hur de rört sig och fundera över vad som lockar dem till det. Motvilligt övertalar jag honom till sist att gå vidare.
Han vill plocka pinnar, ropar "An-GAAR!" och vill fäktas. Det vill jag också. Mycket gärna. Fast jag har ju vagnen, och det är ju dagistiden, så det blir bara en liten liten stund. Han får vinna och avslutar med att låta pinnen bli en trollstav och kasta formler på mig. Bra goblin. Smart. "Mot trolleri hjälper det inte att vara stark", som de säger i Bamse.
Vi går vidare. Han stannar till vid en snäcka som dragit in sig i skalet. "Nigel sooovve!" säger han förundrat. Så gör han en gest som att han tar fram något ur fickan och ger det till snäckan. Två gånger. Jag frågar vad han gör och han förklarar att han gett snigeln en napp och Kaba. Kaba är hans favoritgosedjur. Jag smälter totalt och vi fortsätter att gå. Springer, hoppar över rötter och pekar på saker.
En duva hörs ropa någonstans, en annan svarar. Jag för ihop händerna och härmar dem medan goblinen förundrat ser på. Sedan förklarar han att duvorna härmar ugglor för att skrämma bort monster. Det låter logiskt.
Sist i skogen har det bildats en jättestor pöl av vatten och lera över stigen. Jag slår om till vuxen och lirkar och tjatar tills vi går runt den, fast jag egentligen också vill klafsa rätt igenom och se hur djup den egentligen är, kasta stenar i den och hoppa där vattnet är som grumligast. Den vuxna sidan segrade. Igen.
Sedan är vi framme vid dagis helskinnade, men några minuter försenade. Som vanligt.

När jag går hem genom skogen vadar jag genom lerpölen. För att jag kan.

Konventspesten

Jag tänker nu dela med mig av ett uttryck som jag funnit stor nytta av när man åker på spelkonvent, det vill säga "konventspesten". Det är ett tillstånd som ibland drabbar en när man helt plötsligt sover för litet, äter för dåligt, blir överstimulerad av socialt umgänge och aktiviteter och helt enkelt plötsligt knackar hål på alla rutiner i vardagen. Risken för konventspest blir så klart större om man redan innan är i ett psykiskt ickevälmående, men det kan hända även fullt stabila personer. Kort sagt, det kan hända den bäste.

Man deppar ihop.
Man mår så jävla, fruktansvärt uselt.

Förra helgen var jag på Calcon, vilket i min mening är det mysigaste och trevligaste konventet i världshistorien. Redan på fredagsnatten satt jag och grät övergivet en lång stund i en trapp, övertygad om att jag var patetisk, dum, korkad, ignorerad av alla jag känner och omöjlig att älska. Paranoian bredde ut sig över hela universum och hopplösheten var ett gigantiskt, svart hål inombords. Jag ville verkligen dö. Jag har sällan mått så dåligt i vuxen ålder.

Men det är inte ovanligt. Det är ganska vanligt att tidigare nämnda orsaker leder till konventspest. Det brukar gå över efter ett mål mat och en bra dos med sömn. Jag har ännu inte kommit på ett sätt att undvika det helt på, men jag antar att jag måste börja se över mina konventsrutiner, sköta maten, sova bättre och så vidare. Problemet är väl att på konvent finns det så mycket roligare saker att göra än att sova... Fast att låta några timmar gå till att deppa ihop är kanske inte så konstruktivt. Om jag bara kan övertyga mig själv att sova de timmarna i stället så skall det nog bli bättre.

För helvete

Din äckliga, feta, lata, värdelösa, korkade, missanpassade jävla SUBBA. Skärp dig eller dö, ditt otacksamma fanskap.

Jag hade glömt

Jag hade glömt vikten av böcker i mitt liv. Missförstå mig rätt, jag har alltid älskat böcker, alltid läst, men på senaste tiden har något liksom saknats utan att jag ens märkt det.
Men så sitter jag då här. Jag läser Lev Grossmans bok Magikerna och de berättar om att det bor en drake i varje större flod eller älv. Som en fotnot, något i förbifarten, och jag lyfter. Jag vecklar ut vingarna och lyfter för att flyga högt och långt och djupt. Jag börjar tänka på vilka vattendrag i Sverige som kan innehålla drakar, hur de ser ut, hur de påverkats av sin omgivning, hur många det kan finnas i hela världen. Jag får tusen bilder och namn och personligheter som paraderar genom min hjärna och mitt hjärta. Det känns som om jag kan dö lycklig. Drakar finns. I några sekunder, minuter, evigheter, existerar faktiskt drakar i vattendrag. Det är en fantastisk känsla. En trygg känsla. En känsla jag har saknat. Det är häpnadsväckande. Även när stunden har passerat finns leendet kvar.