Närmare LaVey till dig

När folk får tinnitus pratar de om ett surrande eller tjutande ljud som pågår mer eller mindre konstant. Det är precis så det känns, fast inuti själen. Ett irriterande ljud som inte hör hemma där, men som aldrig någonsin håller tyst. Jag har så många fantastiska saker i mitt liv. Jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag borde trivas, men det gör jag inte. Jag känner mig som en främling. Som en hermelin bland katter. Jag har aldrig kunnat förstå andra människor generellt sett, men tidigare kunde jag föreställa mig. Jag kunde spela rollen som människa ganska bra. Eller som katt. Jag vet inte. Nu är det svårare. Det där tjutande ljudet i själen omöjliggör ens en relativt trovärdig fasad. Jag vet inte var jag är på väg.
Och jag saknar. Jag saknar tiden när jag inte bad om ursäkt hela tiden. Jag saknar tiden när jag omgav mig med folk som alltid anknöt till skurkarna, aldrig hjältarna. De som utan förbehåll accepterade sina sämre sidor som en naturlig del av sin personlighet. De som inte förnekade sig.
Jag vet inte var de tog vägen. Jag vet inte var jag tog vägen. Jag ser omkring mig nu och alla vill vara bättre människor. Alla strävar efter att förstå och acceptera och vara under av empati och sympati. Det är väl gulligt och fint, men så falskt. Vi är människor. Vi är inte gulliga under av empati och sympati. Vi har så många fler sidor än så och varför är några sidor bättre än andra? Varför får vi bara acceptera delar av vår natur?
Alla dessa PK-får som blint bräkande följer vilka åsikter som för tillfället råkar vara de i godhetens namn mest korrekta. Vet ni vad ni är? Ni är kristendomen. Ni är exakt som kristendomen. Ni strävar efter och framställer er att vara bättre än alla andra, goda människor, människor som förtjänar himmelriket. Ni är så medkännande och sympatiska och snuttegulliga så länge någon tycker exakt samma sak som ni, men om någon går mot er inskränkta lilla världsbild så börjar ni genast dra igång häxprocesser och kasta syndarna i floden bundna till händer och fötter.
Ni är hycklare.
Ni är som de sämsta delarna av en medeltida kristendom.
Och jag finner själv att jag vid 33 års ålder är närmare LaVey än någonsin.

Katjas sida, del IIX

- Hysch, inte skrika.
Hon smeker ömt över kinden och ser ned i ögonen, ögon som i skuggorna bara framstår som mörker. Mörker och ögonvitor. Den nakna överkroppen är också vit med skuggor. Som om världen är en svartvit film. Som om livet är en svartvit film. Som om döden är det.
- Gör om, gör rätt, mumlar hon för sig själv och vidrör fjäderlätt hans armveck.
Någonting hade gått fel förra gången. Någonting hade blivit fel och måste rättas till. Någonting måste göras och hon vet inte vad utan får lita helt på impulserna som rusar mot henne genom natten. En kniv. En pensel. Så mycket blod. Och han skriker fast han inte får. Hon ser till att han gör det och bannade honom sedan. Alla skriker när de föds, det är ett hälsotecken. Att visa smärta är ett tecken på svaghet och han är inte svag. Varje skrik är en lögn som skär i hennes öron.
Väggen blir allt rödare. Skriken allt mattare. Till sist är han faktiskt tyst. Äntligen. Hon låter honom dricka. Återfödas. Läka. Återvinna. Kärleken till honom är så stark att hon nästan kvävs när han ligger i sitt eget blod, utan sår. Bara ögonen ser ut som sår. Blodsprängda. Tårar, tror hon. Det är som det måste vara.
För han är utvald. Han är självlysande. Hon målar tecken på hans hud. Om han försöker tala hugger hon.
För han talar om undergången. Han förbereder undergången. Han går i förväg för undergången. Han kommer att frammana den om hon inte stoppar honom.
Och hon upprepar allt. Natt efter natt. Det tröttar ut henne, mattar ut henne, gör henne svagare och sedan starkare tills hon också är självlysande. Tills de båda är självlysande monster i natten. Två självlysande svartvita monster med magiska tecken i blod.
- Jag älskar dig, viskar hon och vet att det är sant. Hans skrik blandas med hennes tårar, för hon vill inte göra det här, men hon måste. Hon måste binda honom så hårt till sig att andarna slutar andas henne i nacken. Hon måste stoppa undergången. För han är utvald, men inte som hon först trott utan tvärt om. Han är utvald till att skapa undergången, inte stoppa den. Att stoppa den är upp till henne. Hon lyfter kniven och penseln igen. Hon är så trött, så trött att hon inte vet om hon kommer att klara av det, men hon måste. Väggen är klar, golvet är klart, hon måste köpa en stege, börja med taket, fönstren, andra väggar.
Natt efter natt efter natt.
Till slut orkar hon inte längre. Hon skriker också nu. Skriker och skriker och skriker.
Skriker ett namn.
- ABBAH!
Och han kommer.

Planer

Höst. Det är ett magiskt ord. Höst. Jag saknar långpromenader och min kamera, men kameran ligger ju här och väntar och promenaderna finns där ute. Det gäller bara att få tid till dem också. Tid och lust när det är ljust ute och allt passar in med barn och yetis och allt sådant. På något sätt uppskattar man tid på ett annat sätt efter att man har blivit förälder. Tid för sig själv. Tid för städning. Tid för pyssel. Tid för konst. Tid för att laga en riktigt komplicerad rätt. Tid.
Men där ute någonstans finns hösten med sina gyllene färger. Där ute finns den och där ute hör jag att den börjar viska till mig, få vandringslusten att vakna till liv igen.

Det jag saknar mest med att bo i Kalmar är skog. Det jag saknar näst mest är att fiska. Jag vet att det finns möjligheter till både skogspromenader och fiske inåt landet, men det är ju inte alltid så lätt att ta sig ditåt när man inte är bilburen.

Men snart skall jag ta mig ditåt. Snart.

Höst är Alv

Hösten är här och därmed saknar jag Alv mer än vanligt. För hösten är vår tid. Höstens minnen är många, såsom är fikastunder med äpple- och kanelte på Café Momo för över femton år sedan. Hösten är minnen och hösten är kärlek. Att ha piratfester och hinka rom. Att frysa rumpan av sig på egofotograferingar i skogen. Att prata om böcker och stjärnor och filosofi och magi och filmer och funderingar och misantropi och kläder och människor vi en gång känt och musik vi en gång lyssnat på. Det är superlånga promenader genom drivor av löv. Det är minusgrader och överraskande varm sol. Det är att sitta och turas om att läsa dikter av Nils Ferlin eller Dan Andersson. Det är att prata om spöken och monster och om varför japanofiler tvunget måste ha mer hårspännen än hår. Det är fniss och katter och fånerier och att bara strosa omkring på stan och titta på saker. Det är minnesblixtar av pyttesmå, osynliga satanister i vår väg och händerna Fjodor och Pjotrs sällsamma beteenden. Det är UFO:n och teprovningar och kedjerökning. Det är Bowie och texttolkningar och glitter. Det är synthmusik och människofientlighet och dåliga skämt som är bra. Det är spontana reggaelåtar. Det är utspel och brädspel. Det är så många saker och det är så saknat som bara en helkväll med alkohol och dåligt kodade html-sidor på fyllan kan vara.

Men snart! Snart! Tills dess kurar jag ihop mig i den alvdoftpreparerade luvjackan och skruvar upp musiken i hörlurarna.