Det här har varit en horribel dag. En bra kväll, visserligen, men en horribel dag. En dag när urholkningen i bröstkorgen var så påtaglig att den gjorde ont. En dag när jag noterade blommor vid vägkanten och avskydde blotta åsynen, bara för att jag inte kunde förmå mig att njuta av dem.
En dag när jag suttit i timmar och stirrat framför mig med gråten i halsen eller på skrivbordet. En dag som inte gick att jaga undan. Jag försökte göra saker. Försökte lyssna på musik. Försökte prata med folk. Försökte diska, promenera, träna, tänka, städa, skriva, läsa, drömma. Lyckades inte. Hela världen var byggd av återvändsgränder.
För det är inte "bara att göra saker" eller "rycka upp sig". Det är aldrig det.
Jag är så trött på mig själv, så trött på universum. Så evinnerligt trött.
En dag när jag suttit i timmar och stirrat framför mig med gråten i halsen eller på skrivbordet. En dag som inte gick att jaga undan. Jag försökte göra saker. Försökte lyssna på musik. Försökte prata med folk. Försökte diska, promenera, träna, tänka, städa, skriva, läsa, drömma. Lyckades inte. Hela världen var byggd av återvändsgränder.
För det är inte "bara att göra saker" eller "rycka upp sig". Det är aldrig det.
Jag är så trött på mig själv, så trött på universum. Så evinnerligt trött.
Hemskt att det skall vara så och jag har inget vettigt att säga som tröst. =( *kramar*
SvaraRadera*Kramar tillbaka*
Radera