Censurerar. Har ingen jag kan prata med, så jag kan inte skriva om det heller.
29 juli 2013
27 juli 2013
Walking Dead
Jag försökte titta på Walking Dead. Första avsnittet (som jag såg det):
Inleds med historiens mest klichéartade och förutsägbara scen. Fortsätter med historiens minst intressanta och längsta och långrandiga samtal mellan två män i en bil. Det pågår i sju år, känns det som. Sedan åker de iväg och jagar en bil lite kort. Efter det blir det skottlossning. Poliserna skjuter runt niohundra skott, men träffar med typ två. När de skjutit skytten så ställer de sig och börjar åter igen prata och prata och prata på obegriplig rotvälska till dialekt om sjukt trista saker utan att kolla om bilen är tom. Det är den inte. En polis blir skjuten.
När han vaknar upp på sjukhuset och mer rotvälska följer så slutar jag titta.
Det suger.
Inleds med historiens mest klichéartade och förutsägbara scen. Fortsätter med historiens minst intressanta och längsta och långrandiga samtal mellan två män i en bil. Det pågår i sju år, känns det som. Sedan åker de iväg och jagar en bil lite kort. Efter det blir det skottlossning. Poliserna skjuter runt niohundra skott, men träffar med typ två. När de skjutit skytten så ställer de sig och börjar åter igen prata och prata och prata på obegriplig rotvälska till dialekt om sjukt trista saker utan att kolla om bilen är tom. Det är den inte. En polis blir skjuten.
När han vaknar upp på sjukhuset och mer rotvälska följer så slutar jag titta.
Det suger.
26 juli 2013
Kära låtsaskompis...
Om de bara liksom fanns där och inte kände sig tvungna att dela sina trista åsikter från sina små, grå och trista sinnen så hade de inte inneburit något större irritationsmoment, men nu känner de ju ständigt att de måste öppna käften.
Jag behöver verkligen lite chokladglass.
Och napalm.
Och Cthulhu.
Mmm.... Cthulhu.
21 juli 2013
Hugsot
Vad skall det bli av
alla vi
som föddes till hugsoten?
Vad skall vi ta oss till
vi som skrek i vantro
och grät efter overkligheten?
Vi som blir uppätna
halvätna
inifrån.
Med en rutten själ
som smittar allt med mögel.
Vad blev det av oss?
Vi blev de vi är.
alla vi
som föddes till hugsoten?
Vad skall vi ta oss till
vi som skrek i vantro
och grät efter overkligheten?
Vi som blir uppätna
halvätna
inifrån.
Med en rutten själ
som smittar allt med mögel.
Vad blev det av oss?
Vi blev de vi är.
12 juli 2013
Jag ser en röd dörr och vill måla den i svart
Det här har varit en horribel dag. En bra kväll, visserligen, men en horribel dag. En dag när urholkningen i bröstkorgen var så påtaglig att den gjorde ont. En dag när jag noterade blommor vid vägkanten och avskydde blotta åsynen, bara för att jag inte kunde förmå mig att njuta av dem.
En dag när jag suttit i timmar och stirrat framför mig med gråten i halsen eller på skrivbordet. En dag som inte gick att jaga undan. Jag försökte göra saker. Försökte lyssna på musik. Försökte prata med folk. Försökte diska, promenera, träna, tänka, städa, skriva, läsa, drömma. Lyckades inte. Hela världen var byggd av återvändsgränder.
För det är inte "bara att göra saker" eller "rycka upp sig". Det är aldrig det.
Jag är så trött på mig själv, så trött på universum. Så evinnerligt trött.
En dag när jag suttit i timmar och stirrat framför mig med gråten i halsen eller på skrivbordet. En dag som inte gick att jaga undan. Jag försökte göra saker. Försökte lyssna på musik. Försökte prata med folk. Försökte diska, promenera, träna, tänka, städa, skriva, läsa, drömma. Lyckades inte. Hela världen var byggd av återvändsgränder.
För det är inte "bara att göra saker" eller "rycka upp sig". Det är aldrig det.
Jag är så trött på mig själv, så trött på universum. Så evinnerligt trött.
9 juli 2013
Allt detta hat
Ibland händer det att folk undrar varför jag hatar så mycket. Varför jag föraktar och bespottar och irriterar mig och blir förbannad. Var glad för att du inte förstår. Jag är avundsjuk på dig.
En del av oss lär sig tidigt att hata.
Jag lärde mig hata när jag var fem år gammal och barnen på förskolan gick ihop som en man och kastade isbollar på mig.
Jag lärde mig hata när jag var sex år gammal och ingen av mina vänner kom till mitt födelsedagskalas, eller hörde ens av sig för att säga att de inte kom.
Jag lärde mig hata när jag var sju år gammal och killen som jag brukade leka med på rasterna plötsligt sa att han inte ville leka med mig längre för att han blev retad av de andra barnen då.
Jag lärde mig hata när jag var åtta år gammal och blev kallad hora och sparkad på i kapprummet utan att någon ingrep.
Jag lärde mig hata när jag var nio år gammal och jag klippte håret kort och en hord med ungar förföljde mig i skolan, pekade finger, slog på fönster och skrattade åt mig.
Jag lärde mig hata när jag var tio år gammal och fick vara brevkompis i smyg med en tjej i klassen för att hon inte vågade vara min vän öppet.
Jag lärde mig hata när jag var elva år gammal för att jag blev retad tills jag blev arg och sprang från skolan och då fick många timmars kvarsittning.
Jag lärde mig hata när jag var tolv år gammal och min bästa vän inte fick vara vän med mig för sin mamma.
Jag lärde mig hata när jag var tretton år gammal och de få kompisar jag hade ignorerade mig och hittade på saker bakom min rygg för att slippa mig.
Jag lärde mig hata under hela min uppväxt.
Så ja, jag är avundsjuk på dig.
En del av oss lär sig tidigt att hata.
Jag lärde mig hata när jag var fem år gammal och barnen på förskolan gick ihop som en man och kastade isbollar på mig.
Jag lärde mig hata när jag var sex år gammal och ingen av mina vänner kom till mitt födelsedagskalas, eller hörde ens av sig för att säga att de inte kom.
Jag lärde mig hata när jag var sju år gammal och killen som jag brukade leka med på rasterna plötsligt sa att han inte ville leka med mig längre för att han blev retad av de andra barnen då.
Jag lärde mig hata när jag var åtta år gammal och blev kallad hora och sparkad på i kapprummet utan att någon ingrep.
Jag lärde mig hata när jag var nio år gammal och jag klippte håret kort och en hord med ungar förföljde mig i skolan, pekade finger, slog på fönster och skrattade åt mig.
Jag lärde mig hata när jag var tio år gammal och fick vara brevkompis i smyg med en tjej i klassen för att hon inte vågade vara min vän öppet.
Jag lärde mig hata när jag var elva år gammal för att jag blev retad tills jag blev arg och sprang från skolan och då fick många timmars kvarsittning.
Jag lärde mig hata när jag var tolv år gammal och min bästa vän inte fick vara vän med mig för sin mamma.
Jag lärde mig hata när jag var tretton år gammal och de få kompisar jag hade ignorerade mig och hittade på saker bakom min rygg för att slippa mig.
Jag lärde mig hata under hela min uppväxt.
Så ja, jag är avundsjuk på dig.
5 juli 2013
Runt, runt går karusellen
Det är ni som är problemet. Ni feminister som kallar alla för "hen", som skriver "en" i stället för "man" (på helt fel grunder). Som vandaliserar språket och ser till att driva hetsjakter på minsta lilla sak som kan misstolkas.
Det är ni som är problemet. Ni "queerfolk" som buntar ihop er i grupper och ser föraktfullt på de som tillhör "heteronormativet". Ni som säger till flickan som råkar ha blivit kär i en man att hon "svikit saken". Ni som ser ned på homo- och bisexuella som inte vill gå med i någon prideparad, helt enkelt för att vi inte ser våra knullpreferenser som något att vara stolt över. Inget att skämmas över heller, men inget att vara stolt över.
Det är ni som är problemet som gapar om rättigheter och rättigheter, men tydligen inte anser er ha några skyldigheter gentemot själva ordet "feminist".
För varför kan man inte kalla sig "feminist" i dessa dagar? Jo, för att ni har fått folk att förknippa ordet med puckade småbrudar och facebookfeminister som får universum om bakfoten och kämpar så aktivt att ni inte ser skogen för bara träd. När man tänker "feminist" så tänker man sig en nittonårig brudjävel som prompt måste visa bilder av fittor i sin newsfeed och som sitter dagarna i ända och spanar efter saker att kunna spåra till det ondskefulla patriarkatet och posta länkar om.
Ni som samtidigt som ni kallar er feminister inte vill ha några skillnader mellan könen alls, varken stilmässigt, personlighetsmässigt eller helst utseendemässigt heller. Ni är det stora jävla problemet.
För vet ni, jag är inte fienden. Jag springer inte omkring och kränker kvinnor och bespottar homosexuella. Jag tycker om folk oberoende om vad de vill gnugga sina könsdelar mot, eller vad de nu känner för att ha för könsdelar. Min vänskap har helt andra preferenser, såsom gemensamma värdegrunder eller grundläggande intelligens.
Om jag sedan drar ett skämt då och då på kvinnors eller bögars eller katters eller utlänningars eller mina vänners eller min egen bekostnad har ni inte med att göra. Det är inte problemet. Problemet är de som belyser småsaker med så starka strålkastare att helheten går fullkomligt förlorad.
Det är ni som kallar er feminister i tid och otid som är problemet, för det är ni som skrämmer folk från att kalla sig feminister. För de värdegrunder ni säger er företräda när ni inte är upphetsade över någon malplacerad snopp är såpass vettiga att det nog är väldigt få som inte håller med. Klart man inte skall få skit för vilket kön man har. Klart man skall ha lika lön och straff och skyldigheter och hela den baletten.
Men så länge ni PK-häxor surrar i nätrymden om skjortreklam, hår under armarna eller att majstången är en symbol för patriarkatet så kommer vi andra, normala feminister aldrig i livet att kalla oss för vad vi är... Och ni kommer att fortsätta svartmåla ordet.
Det är ni som är problemet. Ni "queerfolk" som buntar ihop er i grupper och ser föraktfullt på de som tillhör "heteronormativet". Ni som säger till flickan som råkar ha blivit kär i en man att hon "svikit saken". Ni som ser ned på homo- och bisexuella som inte vill gå med i någon prideparad, helt enkelt för att vi inte ser våra knullpreferenser som något att vara stolt över. Inget att skämmas över heller, men inget att vara stolt över.
Det är ni som är problemet som gapar om rättigheter och rättigheter, men tydligen inte anser er ha några skyldigheter gentemot själva ordet "feminist".
För varför kan man inte kalla sig "feminist" i dessa dagar? Jo, för att ni har fått folk att förknippa ordet med puckade småbrudar och facebookfeminister som får universum om bakfoten och kämpar så aktivt att ni inte ser skogen för bara träd. När man tänker "feminist" så tänker man sig en nittonårig brudjävel som prompt måste visa bilder av fittor i sin newsfeed och som sitter dagarna i ända och spanar efter saker att kunna spåra till det ondskefulla patriarkatet och posta länkar om.
Ni som samtidigt som ni kallar er feminister inte vill ha några skillnader mellan könen alls, varken stilmässigt, personlighetsmässigt eller helst utseendemässigt heller. Ni är det stora jävla problemet.
För vet ni, jag är inte fienden. Jag springer inte omkring och kränker kvinnor och bespottar homosexuella. Jag tycker om folk oberoende om vad de vill gnugga sina könsdelar mot, eller vad de nu känner för att ha för könsdelar. Min vänskap har helt andra preferenser, såsom gemensamma värdegrunder eller grundläggande intelligens.
Om jag sedan drar ett skämt då och då på kvinnors eller bögars eller katters eller utlänningars eller mina vänners eller min egen bekostnad har ni inte med att göra. Det är inte problemet. Problemet är de som belyser småsaker med så starka strålkastare att helheten går fullkomligt förlorad.
Det är ni som kallar er feminister i tid och otid som är problemet, för det är ni som skrämmer folk från att kalla sig feminister. För de värdegrunder ni säger er företräda när ni inte är upphetsade över någon malplacerad snopp är såpass vettiga att det nog är väldigt få som inte håller med. Klart man inte skall få skit för vilket kön man har. Klart man skall ha lika lön och straff och skyldigheter och hela den baletten.
Men så länge ni PK-häxor surrar i nätrymden om skjortreklam, hår under armarna eller att majstången är en symbol för patriarkatet så kommer vi andra, normala feminister aldrig i livet att kalla oss för vad vi är... Och ni kommer att fortsätta svartmåla ordet.
Trångsynt
Jag tycker att folk kan få knulla med vad de vill, ha vilka kläder de vill, dricka vad de vill, äta vad de vill, köpa vad de vill, röka vad de vill, tycka vad de vill, tro på vad de vill, älska vad de vill, hata vad de vill, tänka vad de vill och helt enkelt leva sina liv exakt som de själva önskar. Det enda jag tycker är rimligt är att de också kan vara beredda att ta konsekvenserna av sitt leverne också.
Och ändå är det jag som är trångsynt har jag ofta fått höra. För att jag inte vill inte att folk försöker utföra sina korståg mot mig. Det är tydligen trångsynthet; att inte vilja bli påtvingad andra människors livsval.
Visst gör folk saker jag ogillar. De knullar saker jag ogillar, har kläder jag ogillar, dricker saker jag ogillar, äter sådant jag ogillar, köper sådant jag ogillar, röker saker jag ogillar, tycker saker jag ogillar, tror på saker jag ogillar, älskar saker jag ogillar, hatar saker jag gillar, tänker saker jag ogillar och gör en jävla massa dumma saker som jag helt enkelt ogillar.
Det står mig dock fritt att göra det också. Särskilt som jag tydligen är trångsynt.
Och ändå är det jag som är trångsynt har jag ofta fått höra. För att jag inte vill inte att folk försöker utföra sina korståg mot mig. Det är tydligen trångsynthet; att inte vilja bli påtvingad andra människors livsval.
Visst gör folk saker jag ogillar. De knullar saker jag ogillar, har kläder jag ogillar, dricker saker jag ogillar, äter sådant jag ogillar, köper sådant jag ogillar, röker saker jag ogillar, tycker saker jag ogillar, tror på saker jag ogillar, älskar saker jag ogillar, hatar saker jag gillar, tänker saker jag ogillar och gör en jävla massa dumma saker som jag helt enkelt ogillar.
Det står mig dock fritt att göra det också. Särskilt som jag tydligen är trångsynt.
2 juli 2013
Topp sex fantastiska filmer innan 1990
Det har kommit till min kännedom att jag nu nått den nobla ålder då många av mina vänner är något decennium yngre än jag, och att de som resultat av detta har missat några viktiga hörnstenar i en fantasynörds grundessens.
Därmed kommer nu en guide till de sex bästa fantasyfilmerna som skapades innan 1990. Gosa ned er där ni sitter och häng med!
1. Willow (1988)
Denna pärla bland filmer! Skriven av George Lucas och med både Val Kilmer och Warwick Davis i huvudrollerna."Vem är Val Kilmer?" kanske du frågar då om du är en liten plutt. Uhm... den superblonderade snubben som är med i Fight Club? Några klockor som ringar? Inte? Okej.
Saken är den, innan Sagan om Ringen-filmerna kom fanns det inte en enda seriös fantasynörd som skulle förnekat Willow platsen som den bästa fantasyfilmen genom tiderna. Det är ingen överdrift. Det bara var så. Den har dvärgar, riddare, ond magi, god magi, konstiga råttmonster och diverse andra fantastiska varelser som jag inte tänker avslöja mer om här.
Så om du har missat Willow, eller om du hade glömt bort att den finns i den stora strömmen av nya filmer - se den. Du har något underbart att vänta dig.
Och här kommer en bonus för... tja... alla som uppskattar en snygg karl:
2. Labyrinth (1986)
Kärleken till den här filmen är så stor att ingenting jag skriver kan göra den rättvisa. I stort handlar den om en flicka som skall rädda sin lillebror som blivit kidnappad av trollkungen som bor bortom Labyrinten. Jim Hensons troll och underliga figurer är fantastiskt sagolika (det var han som låg bakom Fragglarna. Vänta, säger det dig heller ingenting. Mupparna då?). David Bowie spelar trollkungen och är helt sjukligt sexig som det och flickan i fråga spelas av Jennifer Connely som då var en liten plutt - men som i dag är den supereleganta hustrun från A Beautiful Mind.
Somliga finner filmen lite märklig, men det beror på att det är en saga och den har många element som just hör en saga till - som upprepningar och ett svårt uppdrag och tja... troll då.
Äh, jag kan inte skriva mer. Här, ta en bild i stället. Äh, vad tusan, ta två!
3. Bleka dödens minut/Princess Bride (1987)
En underbar kärlekshistoria, men också så mycket mer. Det finns en jätte (en ÄKTA jätte!), pirater, läskiga råttmonster, snygga fäktningsscener, mirakelgörare och självklart en prinsessa. Hela filmen genomsyras av massor med humor och fantastiska platsnamn som "Cliffs of Insanity" och annat episkt. Dessutom har jag mina misstankar om att en viss dansmästare i Game of Thrones är en kärleksfull referens till en karaktär i filmen.
En av skådespelarna hittar man för övrigt numera i Criminal Minds för att använda ännu en modern referens.
Och om du någonsin när du rört dig kring populärkulturen hört repliken "My name is Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!" så är det härifrån den kommer!
4. Ladyhawke (1985)
En fullkomligt omöjlig kärlekshistoria, en kvickfotat tjuv, onda förbannelser och härliga vyer. Allt vad som krävs av en film. Jag hoppas verkligen att jag inte heller behöver presentera Rutger Hauer eller Michelle Pfeiffer för er, men OM det skulle vara nödvändigt så är Rutger med i True Blood och Michelle har en stor roll i filmen Stardust.
5. Legenden - Mörkrets härskare (1985)
En gång i tiden så glittrade alltid fantasyfilmer. I shit you not. Det var glitter på varelser, glitter i gräset, glitter i luften och glitter överallt! Själv väljer jag att se det som att det var mer magiskt på den tiden. Jag tror helt klart att de flesta moderna fantasyfilmer blivit bättre av lite glitter.
Hrm. Så... i alla fall. Legenden handlar i stort om en ond onding (alltså, seriöst ond onding) som vill döda enhörningar. Låter det bekant? Jadå, temat har använts i Harry Potter som ni säkert vet.
Hur som helst så ser vi här en väldigt ung Tom Cruise som spelar mot en tjej vars karriär kanske inte riktigt tog fart efter detta och självaste Tim Curry som mörkrets härskare. Tim Curry. Kom igen. Ni måste känna igen det namnet?! Uhm... Okej. Äh, ni måste känna till honom. Kolla upp honom på IMDB. Nu.
6. Den oändliga historien (1984)
Den här verkar det vara störst chans att man faktiskt har sett, även om man knappt är torr bakom öronen ännu. Därför hoppas jag att jag inte behöver presentera den ytterligare. En del kanske tycker att den är för mycket barnfilm för att vara med på den här listan, men faktum är att den rubriceras som "familjefilm" och passar utmärkt oavsett ålder. Stenbitare! Lyckodrakar! Naked eyezapping ladies! Man kan inte bli besviken. AAAAAAAAAARTAAAAAAAX!
Därmed kommer nu en guide till de sex bästa fantasyfilmerna som skapades innan 1990. Gosa ned er där ni sitter och häng med!
1. Willow (1988)
Denna pärla bland filmer! Skriven av George Lucas och med både Val Kilmer och Warwick Davis i huvudrollerna."Vem är Val Kilmer?" kanske du frågar då om du är en liten plutt. Uhm... den superblonderade snubben som är med i Fight Club? Några klockor som ringar? Inte? Okej.
Saken är den, innan Sagan om Ringen-filmerna kom fanns det inte en enda seriös fantasynörd som skulle förnekat Willow platsen som den bästa fantasyfilmen genom tiderna. Det är ingen överdrift. Det bara var så. Den har dvärgar, riddare, ond magi, god magi, konstiga råttmonster och diverse andra fantastiska varelser som jag inte tänker avslöja mer om här.
Så om du har missat Willow, eller om du hade glömt bort att den finns i den stora strömmen av nya filmer - se den. Du har något underbart att vänta dig.
Och här kommer en bonus för... tja... alla som uppskattar en snygg karl:
 |
| Val Kilmer som Madmardigan |
2. Labyrinth (1986)
Kärleken till den här filmen är så stor att ingenting jag skriver kan göra den rättvisa. I stort handlar den om en flicka som skall rädda sin lillebror som blivit kidnappad av trollkungen som bor bortom Labyrinten. Jim Hensons troll och underliga figurer är fantastiskt sagolika (det var han som låg bakom Fragglarna. Vänta, säger det dig heller ingenting. Mupparna då?). David Bowie spelar trollkungen och är helt sjukligt sexig som det och flickan i fråga spelas av Jennifer Connely som då var en liten plutt - men som i dag är den supereleganta hustrun från A Beautiful Mind.
Somliga finner filmen lite märklig, men det beror på att det är en saga och den har många element som just hör en saga till - som upprepningar och ett svårt uppdrag och tja... troll då.
Äh, jag kan inte skriva mer. Här, ta en bild i stället. Äh, vad tusan, ta två!
 |
| Gott om knäppt underbara varelser! |
 |
| Maskeradbal som de borde vara! |
3. Bleka dödens minut/Princess Bride (1987)
En av skådespelarna hittar man för övrigt numera i Criminal Minds för att använda ännu en modern referens.
Och om du någonsin när du rört dig kring populärkulturen hört repliken "My name is Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!" så är det härifrån den kommer!
4. Ladyhawke (1985)
 |
| Det är tur att hon inte är ett dugg överjordiskt vacker i alla fall. |
 |
| Så SJUKT episkt! |
Hrm. Så... i alla fall. Legenden handlar i stort om en ond onding (alltså, seriöst ond onding) som vill döda enhörningar. Låter det bekant? Jadå, temat har använts i Harry Potter som ni säkert vet.
Hur som helst så ser vi här en väldigt ung Tom Cruise som spelar mot en tjej vars karriär kanske inte riktigt tog fart efter detta och självaste Tim Curry som mörkrets härskare. Tim Curry. Kom igen. Ni måste känna igen det namnet?! Uhm... Okej. Äh, ni måste känna till honom. Kolla upp honom på IMDB. Nu.
 |
| Kolla, en enhörning! |
 |
| Mer ond än så här blir man inte. Diablo, någon? |
6. Den oändliga historien (1984)
 |
| Man kan bo i ett häftigt, lysande torn |
 |
| Och om jag säger "Fuchur" så menar jag "Falkor", det är bara originalnamnet från böckerna. |
Det växer mossa på Mossa
Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.
Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.
Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.
Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.
Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.
Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.
Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".
Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.
Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.
Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.
Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.
Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.
Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.
Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.
Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.
Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".
Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.
Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.
Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)