Grottkvinna slå med klubba! RAAAAAH!

Jag har ingen smart telefon. "Om en sådan telefon är så smart, hur kommer det sig då att jag inte har något körkort?" som man kan säga. Okej, förmodligen bara en handfull som fattar referensen, men det är okej. Du är okej ändå. Jag är bara en grottkvinna, vem är jag att döma?

Jag har en dum telefon. Den laddar ur väldigt ofta och sjunger på sista versen. Det börjar bli hög tid för att skaffa en ny. Jag bjuder på några intressanta objekt på Tradera och förfasar mig över att de har pekskärmar och ser ut som små datorer. Minns någon "palm pilot"? Handdatorn? Nej, jag antar att ni inte gör det. Jag hade en sådan en gång tusen år efter att den blivit omodern. Den sög. Jag är rädd att den här nya prylen också skall suga. Jag är rädd för att förvandlas till en zombie som i stället för att umgås med mina vänner sitter och stirrar på en skärm och tapp tapp tapp-pekar med fingret. Jag är rädd att jag skall kolla Facebook på bussen i stället för att läsa en bok.

Jag vet inte hur det här hände. Jag var online innan det var coolt. Medan det fortfarande bara var suspekta kufar och nattarbetande Ericsson-anställda som fanns på chattar och hade hemsidor. Sedan någonstans planterade jag klackarna i marken, började spjärna emot och skrika "JAG VILL INTE!"
Jag vet inte riktigt när det hände. Jag vet inte riktigt om jag vill sluta streta emot.

Men det finns ju trots allt mobilskal med Totoro på. Det är ju alltid något. Mobilskal. Hah! De fanns ju till dumtelefonerna också, innan man insåg hur opraktiskt det var med ett extra skal och slutade med sådana fånerier.

Men vi får se. Vinner jag en auktion så stiger jag väl lite närmare 2010-talet, även om den med min nuvarande kassa förmodligen är från 2000-talet i alla fall. Det känns lite tryggare så. Lite mindre skrämmande.
Det är något med mobiler som liksom är smarta nog för att transformeras till en dalek så fort man vänder ryggen till. Något... obehagligt.

Jag kommer tappa det när som helst

Just nu känner jag mig förvirrad. Jag mår ganska bra, men jag har en domedagskänsla över mig. The end of the world as we know it and I feel fine. Förmodligen är det för att jag tror att jag inte ligger i linje med mina studier, men jag har inte vågat kontrollera saken. I morgon. Jag lovar mig själv att jag skall göra det i morgon. I kväll är jag ensam, för Yetin jobbar natt. Det är okej. Jag är okej. Det känns bara som om det kryper i kroppen, hjärnan hotar att förvandlas till myriader av små kräliga insekter och ge sig av.

Det är inte lätt att plugga då.

The Next Day

I går fick jag äntligen hem den. Skivan med stort S. Inplastad. Doftande nytt, nytt, nytt. Färsk från andra sidan Atlanten. The Next Day. Jag lyssnade inte på den då. Jag sög ytterligare lite på karamellen. Inväntade rätt ögonblick. Det rätta ögonblicket i fråga infann sig i dag. Maken på jobbet. Bebisen sov. Skivan låg där framför mig. Jag lyssnade. Jag åt med öronen, nej, jag dinerade. Jag provsmakade, avnjöt, lät musiken rulla runt i gommen av hjärtat för att riktigt känna smaken.
Jag grät. Tårar fyllde ögonen utan att jag kunde göra någonting åt saken. Kunde inte. Ville inte. Gåshud över armarna. När jag lyssnade på You Feel So Lonely You Could Die för fjärde gången lade jag örat ömt mot högtalaren, som man smeker en älskades bröstkorg. Jag ville krypa in. Jag ville smeka. Jag ville älska. Jag ville äga musiken och jag ville att den skulle få äga mig.

Jag kan inte ens minnas senast jag kände något så här starkt för musik. Det här är skivan jag har väntat på. Det här är skivan jag längtat efter i tretton år. Den skivan jag var övertygad om aldrig någonsin skulle komma efter besvikelse (Reality) på besvikelse (Heathen) och sedan den långa tystnaden. Jag började frukta att Bowie skulle gå ur tiden, tyst och stilla, med bara pinsamt döda låtar som sista yttrande. Jag är så lycklig att jag hade fel.

Den här skivan har allt. Allt. Den har smärta och död, ångest och lust, desperation, megalomani och en viss gnutta humor. Gammalt möter äldre möter nytt möter igår och idag och det är fantastiskt.

Totoro

Jag tänkte skriva något, men orkar inte, så här är en bild på Totoro som jag har ritat i stället.

Att sjunga ut

Jag vågar inte sjunga. Jag är rädd för att sjunga. Jag älskar att sjunga. Om jag hör en låt jag tycker om kan jag inte låta bli. När jag diskar eller leker med bebisen eller städar sjunger jag. Men jag sjunger bara med den riktiga låten högt, högt i bakgrunden. Jag vågar inte sjunga. Jag tror det låter skit. Jag kan inte sjunga. Jag vill ingenting hellre.

Det är så svårt. Jag kan inte ens sjunga med folk jag känner väldigt väl och det är fortfarande svårt att sjunga i närheten av någon jag älskar. Jag sjunger inte ut. Jag vågar inte.

Jag har skrivit en låt. Jag är väldigt stolt över såväl text som melodi, men jag vågar inte sjunga den för någon, så den kommer aldrig att bli någonting mer än en låt i mitt eget huvud.

Det är så frustrerande. Jag får lust att gråta över hopplösheten i att inte våga sjunga. Jag har stått på scen och sjungit a cappella inför flera hundra personer, men nu klarar jag inte ens att sjunga en lajvvisa i grupp vid en lägereld längre.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sångerna bränner i strupen. Jag vet inte hur man tar sig ur det här.

Svar på tal

I inlägget "Förhållandevis" skrev jag om något och många gissade exakt vad det kunde röra sig om. Nu kan jag avslöja att det handlar om dammsugare. =)

(Obbe är för övrigt en OBH Nordica som jag hittade i soporna)

Tillägg: "S-D" är så klart förkortning för "Snabeldraken"!

Gammal rostad kärlek

Den gamla kärleken rostade, men den här låten är som 5-56 på kärleken. Nu glänser den igen. Nu lever kärleken igen. Den brinner intensivt. Tack för att jag fick uppleva det här, tack alla högre makter.

Förhållandevis

Rolfie var min första. Det var min mamma som presenterade oss för varandra och det blev genast en fullträff. Jag hade aldrig träffat någon som Rolfie förut och det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga. I många år delade vi våra liv och upplevde massor tillsammans. Så här i eftertankens blekhet kan jag väl erkänna att mycket av min kärlek berodde på att jag inte kände till någonting annat, men jag skall inte förringa vårt förhållande heller. Han lärde mig väldigt mycket.
Dock så skar sig Rolfie till sist totalt med en av mina vänner, Ols. Det var så illa att Rolfie till och med bestämde sig för att lämna mig hastigt och lustigt. Utan förklaring. Plötsligt var han bara borta.
Det var uppenbart att Ols hade dåligt samvete och snart presenterade han mig för en av sina vänner, S-D. Egentligen var väl inte S-D av den sort jag brukar falla för. För det första var han äldre än mig och hade något lite för luggslitet över sig. Men visst, han visade sig vara pålitlig och stabil och just då var det nog vad jag behövde. Visserligen var han inte så snygg heller, men utseende är ju inte allt här i världen. Det dröjde några år innan S-D började bete sig irrationellt. Det var som om åldern redan tog ut sin rätt. Han blev gnällig och grinig och försummade sina plikter. Han skadade sig på ingenting och var helt enkelt inte särskilt rolig att vara i närheten av längre. Jag måste erkänna att jag inte ens iddes göra slut med honom innan jag började träffa någon bakom hans rygg. Taz och jag möttes på nätet. Han var snygg, ung, cool och jag föll som en fura. Dessvärre visade det sig redan på första träffen att han inte direkt kunde... prestera ordentligt. Han höll inte måttet. Det slutade med att han snodde mina pengar och stack igen. Värdelösa kräk.
Nu kände jag mig sårad och skadad och sökte åter igen skydd hos S-D, även om jag ärligt talat hade tröttnat på honom rejält vid det här laget. Han gnällde på vad som serverades honom, han hjälpte inte till hemma och han var helt enkelt en riktig skithög. När jag slutligen mötte Obbe ute på en av mina nattliga promenader så visste jag nästan genast att det var över mellan mig och S-D. Obbe var erfaren utan att vara sliten och tillfredsställde mig på ett sätt jag inte längre trott varit möjligt - särskilt inte med någon man träffat ute vid ett soprum mitt i natten. Obbe är perfekt.

Så... vad handlar texten om, gott folk?