Lycklig

Om ni undrar varför jag inte uppdaterar så ofta just nu så är det inte för att jag egentligen har för mycket att göra. Jag är bara upptagen med att helt enkelt vara lycklig.

Mina skor visar vem jag är

Det fanns en tid i mitt liv då jag inte kunde tänka mig att vara utan gummistövlar och träskor. De var liksom basen i allt som behövdes under vår, sommar och höst. Om man skulle gå ut så tog man träskor och om det var blött så tog man gummistövlar. Simpelt.

Sedan kom tonåren och jag lade till kängor på listan. Kängor kunde man alltid ha, oavsett var man skulle eller vad man hade i övrigt. De fungerade i stan och i skogen, på fest eller festival, till klänning eller ridbyxor.

Nu var det länge sedan jag ägde vare sig gummistövlar, träskor eller en kängor. Det är egentligen bara kängorna jag saknat, tills för några månader sedan. Jag kom då att tänka på det här med skor och hur mycket de visar vem man är, eller borde göra det. Jag älskar ju fortfarande att gå i vattenpölar och vandra i skogen och klampa omkring i kängor. Jag tycker fortfarande det är genialt med skor som man bara behöver peta in fötterna i och sedan gå, och som man kan sparka åt fanders när man gungar riktigt högt i en gungställning.

Det var som om gudarna hörde mig. Samtidigt som vi skaffade vår odlingslott så fanns det en skräphög i närheten. På skräphögen låg två helt fräscha, fullkomligt chockrosa gummistövlar i min storlek. De är inte bara rosa, utan ROSA. De skriker ut sin färg. De är nästan självlysande. Jag kunde inte låta bli dem.

Så nu är jag en person med egen odlingslott, boende i en lägenhet, utan kängor på grund av fattigdom snarare än eget val, men med äckelrosa gummistövlar. Det borde räknas som något.

Om inte annat berättar stövlarna att jag slutat ta mig själv på så jävla stort allvar. Rosa är fortfarande töntigt, men ibland är det också jävligt rätt.

De små sakerna

Det är de små sakerna som gör det. Hela mitt liv är uppbyggt av många, många små saker och några vidunderligt stora. Stora som att jag är gift och har ett barn. Stora som att jag hittat en lägenhet jag trivs i och kommit att älska Kalmar och Norrliden. Stora som i mina vänner och släktingar.
Små som i ett glas kall saft, som i att påta i landen på odlingslotten. Små som i ett avsnitt Doctor Who eller en blöt hundnos i knävecket (även om nosen i fråga är rätt stor för att sitta på en så liten jycke).

Dagarna går en i sänder och jag trivs. Jag trivs med sommarregnet. Jag trivs med att titta på roliga klipp med min bror. Jag trivs med att äta middag med min man och se på Ghost Hunters. Jag trivs med att spela Fable eller skriva små berättelser. Kort sagt så trivs jag just nu med livet. Det är en märklig känsla.

Makten inom räckhåll

Det dödskalleliknande anletet med sina brinnande ögon tycktes nästan sväva i mörkret framför honom.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt.  Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.

Och kaos skall du åter varda

Jag läste en gång om någon slags kaosprincip. Något i stil med att det naturliga tillståndet är kaos och att allt som lämnar vind för våg förfaller egentligen inte, utan det återgår bara till det naturliga tillståndet. Som hus till exempel. Människogjorda, logiska, tillrättalagda. Räta vinklar. Sedan om de lämnas ifred så blir vinklarna snedare och oredan tar över.
Konstigt nog fungerar principen även om byggnaden var kaotisk från början. Kanske för att det var skapat - i någon mån tillrättalagt - kaos.

Ett av de stora fönstren som vetter ut mot den vildvuxna trädgården har splittrats inåt. Glasskärvor i olika färger ligger spridda över hela golvet och på sidan av fönsterkarmen finns djupa spår av klor. Några av de andra fönstren står öppna och trasiga tyllgardiner fladdrar spöklikt i en vindfläkt. Det stora rummet känns mindre nu än det gjorde förr. Förmodligen för att det en gång i tiden rymde så många möjligheter, men nu inte rymmer något innehåll alls. Inte egentligen. Poolen i mitten av rummet är nästan tom. Det enda som finns kvar är lite grönslemmig sörja på botten. Någon form av svartspräcklig mögelsvamp har tagit över luftmadrassen som ligger ihopknycklad i hörnet och sedan har det klättrat vidare upp mot poolens kanter. Det luktar unket.
Jag rör mig fram till kanten och petar till en badanka med foten. Den faller ned i sörjan och försvinner till hälften, som om inte ens den orkar hålla sig flytande längre.

Sängen som står i ett hörn av rummet har fått en söndersliten madrass med fjädrar från kuddar och skumgummibitar spridda långt omkring den. Nu skulle ingen för sitt liv vilja sjunka ned där för intima lekar, förmodligen inte ens under pistolhot.

Källaren som en gång var så hemtam är också bara ett spöklikt minne av sitt forna jag. Garderobsdörrarna står öppna. De flesta kläder har fallit ned på golvet och blivit söndertuggade av råttor och andra skadedjur under åren. Resterna av en vitbroderad klänning med vida ärmar får det att hugga till lite i hjärtetrakten och jag vänder bort blicken.

Trappan upp till vinden låter jag bli att ens se mot. Jag vet att någonstans där ovanför finns förmodligen ett luftslott, spunnet av storhetsvansinne och flydda dagar. Kanske hör jag ett övergivet ylande i fjärran, ett ylande som nästan skulle kunna vara mänskligt. Det låter sorgset.

När jag sticker handen i fickan så möter mina fingertoppar ett runt och lent föremål. En ring. En glasring med flytande grönt glitter i. Jag vrider och vänder på den en stund innan jag placerar den på ett bord, bredvid för länge sedan övergivna tomflaskor innan jag vänder den ryggen och går ut genom dörren.

Jag bryr mig inte om att stänga efter mig. Det finns ingenting där att hämta längre. Allt som en gång funnits där är ändå bevarat bättre i mitt huvud.

God morgon, David

Tidigt på morgonen, medan Zeus fortfarande sov djupt bredvid honom i sängen vaknade David. Utan att röra sig betraktade han först den andre några minuter. Hans anlete var fullkomligt uttryckslöst. Sedan reste han sig försiktigt ur sängen och tassade bort till garderoben. Mjuka, vida byxor i vitt och en svart, åtsmitande t-tröja. Sedan försvann han ut ur rummet, ned på våningen under. Trappan knakade hemtamt. De nakna fötterna fann sin väg över vardagsrumsgolvet och ut genom glasdörrarna de inte brytt sig om att stänga natten innan.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.