Samhällets döda fortsätter att begrava sina levande

Jag läser Bruno K. Öijer och är med på fantastiska lajv när jag sover. Senast blev vår borg stormad av tusentals orcher, men jag lyckades rymma genom list och fly till en underlig tältby med moderna kupoltält där legoknektar skålade i mjöd och sjöng Maria går på vägen. Jag fäktades med en utav dem och blev sedan bjuden på galej hos rövarkungen i en by högt uppe i trädkronorna. Ah, det var tider, det.

Bruno K. Öijer är nog det mest gotiska jag kan tänka mig att läsa bland våra svenska poeter. Det är något med hur orden klistrar sig fast i gommen när man försöker uttala dem högt. Något med hur man ser hans blick stirra tillbaka mot en bakom meningarna, ögon som lyser med en nästan fanatisk glöd och pockar på att man borde förstå - man borde verkligen förstå - vad han egentligen menar. Fast man har ändå ingen aning.

Jag har även listat ut varför jag avskyr den där människan i den där TV-serien. Hon liknar någon jag kände en gång och trots att det inte är uppenbart så är det tydligen tillräckligt för att jag skall drömma om att slå in hennes blonda huvud med en gjutjärnsstekpanna doppad i Karlssons klister och krossat glödlampeglas.

Så tiden går sin gilla gång. Klockan är måndag och allt är... kanske inte lugnt, men inte panik heller.