Att kunna vara sjuk

Det känns ganska fantastiskt att faktiskt kunna vara sjuk. Att vakna på morgonen, inse sina begränsningar, avboka sina åtaganden för dagen och bara tillbringa tiden i soffan och sängen. Att inte dö av dåligt samvete över att jag missat CalCon, att inte känna någon pluggstress eller noja.

Visst, det är trist att missa CalCon, men det är sådant som händer. Jag ligger inte direkt efter i några studier för tillfället och maken hade avskrivit sig från jobb under helgen (på grund av CalCon, men nu på grund av sjukdom). Allt har varit lugnt. Vi har tittat på Gremlins (fortfarande sjukt bra) och klappat på katt-aporna.

Nu skall jag fortsätta på samma tema tills jag somnar.

Komik

När man går på en standup-kväll med en av landets ledande komiker inom det gebitet och för all del har det hemskt trevligt, men samtidigt inser att man kan få ut lika mycket skratt av att hänga med goda vänner en kväll... Då är man lyckligt lottad med roliga vänner.

Det har varit en skön kväll, även om svanskotan värkte oavbrutet. Nu dags att vila upp sig och hoppas att inte sjukdomen knackar på mer inför morgondagens spelpass på CalCon.

Det där med vuxenliv

Det värsta med att bli vuxen är att inse att de flesta aldrig blir vuxna.
När jag var yngre tyckte jag på ett mer Pippi-aktigt sätt att vuxna var tråkiga och "jag skall aldrig bliva stur". På senare år har jag insett att "vuxen" och "trist" inte är samma sak. Det är mer likamedtecken mellan "vuxen" och "mogen".

Att vara vuxen är att kunna anpassa sig efter situationer. Det är att kunna skratta när man är glad, gråta när man är ledsen, söka hjälp när man behöver det, inse sina fel och arbeta på dem och behandla sina relationer till andra människor på ett förnuftigt sätt. Det är att anpassa sitt liv tills att man är nöjd med det. Det är att fortsätta växa som människa.

Det är också att kunna göra sig löjlig, leka, vara barnslig när det passar bra och fåna sig. Att kunna vara barnslig när man vill och att vara barnslig är två helt olika saker.

Att inte vilja eller våga lösa problem, att bete sig nedrigt mot andra människor utan anledning, att inte vilja göra rätt för sig och att förneka delar av sig själv är egentligen förbannat barnsligt.

Men de allra flesta blir aldrig vuxna. De bara sätter sig på höga hästar och tror att det är vad vuxenlivet betyder, medan de i själva verket aldrig kom förbi högstadiet.

Det är en sak

Det är en sak att göra mig ledsen eller arg, men inte förrän man utan anledning gör någon ur min familj ledsen så har det gått för långt. På tok för långt.

Hunden VS husse 1-0

Min man har alltid varit väldigt konsekvent med att inte ge hunden någonting när denne tigger. En gång gjorde min man ett experiment. Detta har resulterat i att så fort någon rör sig i köket så är hunden mer förhoppningsfull än någonsin och förhoppningsfullt upprepar bara samma ord, om och om igen:

"Vet nu. En gång gav husse mig en korvbit. Jepp."

He's Batman

När som helst, vid vilken tid på dygnet som helst så kan den speciella kallelsen komma att lysa på himmelen. När som helst kan min man tvingas rycka ut till någon avkrok av staden för att hjälpa mänskligheten, ofta utan någon förvarning utom "Nu är det dags. Kom hit!"
Att vara gift med en timvikarie är som att vara gift med Batman. Hur häftigt är inte det?

Zombier av alla slag

Det som skrämmer mig mest i hela världen är zombier. Inte nödvändigtvis halvruttna fantasifoster, utan själva idén av att någon man känner väldigt väl hastigt blir någon helt annan. En främling.
På etnologi-kursen pratade vi mycket om rädslor och ondska. Vi kom ganska snart fram till att det som skrämmer människor mest och alltid har skrämt människor mest är främmande saker och personer. Det som ligger bortom vår kontroll.
Det är verkligen det läskigaste också.

När verkligheten snor runt, gör en piruett och helt plötsligt har bytt ut en välkänd person mot någon annan. Mycket kan framkalla den känslan och jag tror nog att vi alla upplevt den. Som när det tagit slut med ens pojk- eller flickvän och plötsligt står man där som två främlingar och vet inte vem den andra är egentligen. Alkohol och droger kan ge samma effekt, psykiska sjukdomar likaså. Egentligen spelar det ingen roll vad som är upphovet, för resultatet är detsamma - en främling man känner väldigt väl.

En främling som kanske, eventuellt, vill äta ens hjärna.

Hunden VS katten 1-0

Matlagning på gång. Uppskuren falukorv på skärbrädan på köksbordet. Murkla satt på en stol bredvid och såg lömsk ut. Noga iakttog han våra rörelser för att beräkna huruvida vi skulle märka ifall han norpade åt sig en bit eller sju. Han ansträngde sig väldigt hårt för att se hemlig ut samtidigt. Jag tror att han har sett för många spionfilmer.

Hunden fluffade omkring på golvet och hoppades på att någonting skulle tappas. Någonting. Vad som helst. Fast gärna korv.

Min make bestämde sig för ett experiment. Han tog en bit korv och lät den falla på golvet precis mellan katten och hunden under glada utrop "Nejmen, titta, korv!".
Hunden tittade glatt på husse och missade korven.
Murkla var strängt upptagen med att se nonchalant ut och missade alltihop.
August försöker då påkalla djurens uppmärksamhet och pekar på korvbiten. Katten är fortfarande upptagen med att vara väldigt diskret, hemlig och beräknande. Hunden äter upp korvbiten.

I hundars uppmärksamhet VS katters självbelåtenhet vinner hunden korven.

Katt-intelligens

I dag närvarade jag vid en föreläsning om strängteori. Jag tänker inte gå in på vad det är för något, men att beskriva föreläsningen som "populärvetenskaplig" är något som bara personer av Sheldon Coopers kaliber borde klara av egentligen. Det var komplicerat, kort sagt. Det mest irriterande var dock att det samtidigt var intressant. Det var som att få sitt favoritspel som man verkligen var supersugen på att spela, men som bara finns utgivet på kinesiska. Visst, du fattar genom bilderna och en del ord du kanske snappat upp ungefär vad det handlar om, men du missar minst lika mycket hur gärna du än vill förstå.

När jag satt där med mina anteckningar så agerade katterna på följande vis:

Tonks kom ihärdigt låtande "pripp pripp" och hoppade upp för att uppmärksamt titta på min datorskärm och mina anteckningar med intresserad min. Sedan suckade hon och tittade en stund till. Det var som att hon ville säga att hennes snuttesöta yta bara ÄR yta och att det här var vad hon knäckte under frukostluren. Sedan gick hon. Efter henne kom Voldemort. Han lade sig helt sonika rakt på mina anteckningar, fullkomligt ointresserad av datorskärmen eller någonting annat. "Strängteori liksom, jävla larv."
Murkla höll sig klokt nog undan. En vis katt dyker inte upp och avslöjar sin okunnighet, han sitter och planerar räder mot kvällsmatens falukorv i stället.

Det stora ninjaproblemet

Jag läste någonstans att Norge tänker införa ett allmänt maskeringsförbud, sanningshalten i detta känner jag inte till, men det gör mig ändå orolig.

Det finns saker som det pratas för lite om. Viktiga saker här i världen. Främst tänker jag självklart nu på ninjaproblemet. Om Norge skulle införa ett sådant förbud så skulle ju alla ninjor i Norge bli tvungna att emigrera till Sverige i stället. Det skulle bli fullständigt kaos. Ninjor på Konsum, ninjor som över på alla lekplatser och ninjor som kastar sig mellan trädkronorna. Kaststjärnor skulle flyga hejvilt som fäflugor genom den svenska sommarnatten.

Jag är seriöst oroad över ninjaproblemet. Ninjor är ju, som alla vet, bra mycket mer våldsamma än någon religiöst maskerad grupp är i allmänhet. Vi kommer att få se rubriker som "Olle, 9, lekte i klätterställning. Blev nedslagen av ninja." "- Jag trodde han var en dvärgninja, förklarar ninjan argt."

Det kommer helt enkelt att bli kaos!

Varandets förfall

Lägenheten känns som om den är i ett konstant tillstånd av förfall. Med min man och delvis mig på ena sidan och kattaporna och hunden glatt i spetsen för den andra utkämpas ett krig. Jag måste tyvärr också säga att jag är ganska benägen till att haka på kattaporna och hunden. Får jag skylla på grupptrycket?

Hur som helst, när yetin var på jobbet bestämde jag mig för att göra slag i saken och ta itu med badrummet. Badrum är ganska enkla att städa, man bara flyttar undan saker som inte vill bli blöta (inklusive katter) och sedan spolar man av allt med slangen. Katter som inte flyttar på sig blir också rena. Perfekt.

Sagt och gjort. Jag putsade, dammade, spolade, gnuggade och fick ett någotsånär skinande badrum, även om jag gjort en något optimistiskt tidsuppskattning i och med att städning är svårare när man inte kan böja sig ned utan att må illa eller bryta ryggen.

Jag tror min man blev glad. Ett tecken på det är att han drömskt förkunnade att han tänkte sjukanmäla sig från jobbet och sitta i badrummet hela lördagen och läsa Batman i stället.

Kalla vindar

Det blåser ny vindar, kalla vindar, vindar som skär mellan ben och märg.
Så vilsen, gråter mig undan ljuset. Borde hålla mig borta helt.
Borde alltid hålla mig borta från allt.

Men jag vet, det är inte äkta. Äkta känslor. Äkta människor. Ingenting  av det jag skriver är sant.
Snart kan jag förhoppningsvis konstruera falsk lycka för att smeta över den falska sorgen, skräcken, gråten.
De falska får radera ut varandra och blotta det som borde vara intakt av innanmätet.

Det skall bli spännande att se vad det är.
Jag hoppas det smakar som maränger.