Världen rasar och jag dricker te

Världen rasar och jag dricker te, för det finns ingenting annat jag kan göra. Det känns som ett stort tomrum inuti, ett tomrum som gör ont. Som om en mur har rest sig, kall och ogenomtränglig rakt genom kända farvatten. Spärrar av farleder, sätter skepp och själ i kvav. Det gör fysiskt ont i hjärtat och det finns bara en liten, ynklig handfull personer som kan få mig att känna så här och jag är tacksam över att det inte är fler.

Jag gör spridda försök att ropa över muren, men bevisar bara att den finns.

Känner mig så värdelös. Så bortkastad. Så ratad. Trött på att gråta mig igenom alla minuter utan närvarande. Trött på att vara så hjärtskärande hjälplös. Så evinnerligt trött.

Tiden är en illusion. Intet är nytt under solen, trodde jag, men jag hade fel. Man kan alltid bli krossad på nya sätt och från nya håll. Man kan alltid uppnå nya grader av oduglighet och otillräcklighet.

Det finns saker som man, så här fjärran från tonårsdramatiken, tror skall vara för evigt. Sanningen är fortfarande att ingenting varar för evigt. Ena dagen betyder man något, i nästa... ingenting. Reducerad till ingenting alls.

Jag trodde ingenting kunde förvåna mig längre.
Jag önskar att jag inte hade fel.

Jag önskar att det inte gjorde så ont.

Nom nom, blått piller

Godnatt Verkligheten, du suger. Hejsan lilla blå piller, du och jag skall låtsas som ingenting tillsammans.
Nu har det åter igen varit för mycket umgänge med den där Verkligheten och jag är trött på hans leriga fotavtryck över hela mitt liv, hans inpyrda lukt och hans beräknande blickar. När skall han förstå att han inte är välkommen hur som helst? När skall han lära sig att hålla sig på hallmattan, framföra sina ärenden och sedan vända och gå?
Turligt nog så förstår han det där med blå piller. Han rår inte på dem. Nom nom nom. Hejdå, Verkligheten. Godnatt.

Hästböcker

Hästböcker för småflickor har många av oss läst en gång i tiden. Ett vanligt tema är att huvudpersonen mot alla råd köper en folkilsken, ful och sjuk häst för att rädda den. Alla råder henne att inte göra det, men hon struntar i alla och skall minsann visa dem att de har fel allihop. I slutet av sådana här böcker så har den fula hästen visat sig vara en gömd diamant, den vinner hopptävlingen och flickan ler stort när hon står med armen om halsen på sin fina, fina häst och alla de andra flickorna i stallet blänger avundsjukt eller ber om ursäkt för att de inte trodde på henne.

Fast sådant händer ju sällan i verkligheten. I verkligheten så bits och sparkar hästen och flickan är för liten för att kunna utröna varför eller hjälpa hästen till att bli vettigare. Veterinär- och hovslagarräkningarna skjuter i höjden och ruinerar hennes föräldrar när det visar sig dolda sjukdomar utöver de fullt synliga. Hennes bästa vän blir sparkad i nyllet och själv hamnar hon på sjukhus med två brutna revben efter att ha blivit avslängd i en gärdsgård.

Hästen går slutligen till slakt, sörjd av ingen. Den enda som sörjer är väl flickan som förläst sig på böcker där sådant aldrig händer, men hon sörjer mer drömmen än själva hästen.

Jävla hästböcker.

Lackar mot jul

Sådär, ni som undrar vad jag gjort på senaste kan få veta att jag varit strängt upptagen med att leka med Alv, studier, illamående, WoW och att påbörja en väldigt lång önskelista.

Bra känsla

Få saker kan slå känslan jag fick när jag häromdagen knallade in på SF-bokhandeln, fortsatte uppför trapporna och stannade framför rollspelen. Jag sträckte mig ned och tog upp nyutgåvan av En Garde! och fick för första gången se mina texter i boktryck i en butik. Det var en sjujävla känsla, vill jag lova. Lite som att se sin egen tidningsartikel i tryck, fast gånger fem.

KLT

Att åka till sjukhuset skulle egentligen vara en baggis om jag inte bodde i Kalmar. Kalmars busstrafik är nämligen den mest dysfunktionella jag någonsin varit med om. Tidtabellerna är mer rekommendationer än faktiska tabeller och att en buss är i tid är mer undantag än någonting annat.

Enligt tidtabellen har jag en minut på mig att byta buss. Bussen brukar alltid vara några minuter sen. Matematiken säger att om jag har tur så kanske jag hinner hitta rätt buss och hoppa på den. Kanske.

En annan sak är de fina skärmarna som skall visa var man befinner sig och vilken som är nästa hållplats. De finns, men har inte fungerat sedan Gud gick i kortbyxor. Själv har jag bott här i över två år nu och jag har bara hört en legend om att de fungerade en gång i tiden. Så hur jag vet var jag skall gå av bussen? Ingen aning alls.

Så för ett möte klockan ett kommer jag med all säkerhet att få åka med en buss som går halv tolv, bara för att kanske kunna komma i tid. Jag blir galen.

Vid trettio blev jag ful

Det började några månader innan trettioårsdagen. De första tecken som fanns att utläsa var att jag inte längre kunde ta bilder på mig själv som jag gillade. Det gick inte. Trettio, fyrtio, femtio bilder och inte en enda som var okej. Inte en enda.

Nu går varje dag då jag inte kan se något positivt i spegeln. Ingenting. Jag känner mig inte tjock, inte mer än vanligt, jag känner mig bara ful. Äcklig. Vidrig. Jag hatar mitt hår där det hänger slitet, utvuxet och tunt i testar, volymmässigt inte nog för att fylla ett dockhuvud ens. Jag vet inte var jag skall göra av det, jag bara hatar det. Jag hatar min hud och mina ögon och mina tänder och mina ärr och mitt eget leende. Jag hatar mina kläder och hur de sitter på mig. Jag hatar mig själv utan kläder.

Mina käkben verkar ha blivit bredare. Mitt ansikte ser rundare och konstigare ut. Fel. Tantigt. Butchigt. Jag inbillar mig en mustasch, eller inbillar jag mig? Börjar jag få morrhår? Jag vet inte.

Och när folk försöker säga emot mig, när min älskade försöker intyga att jag är lika vacker som någonsin så blir jag arg. Jag har ju ögon att se med. Jag ser ju att jag är motbjudande och jag vet att han inte är blind. I mitt huvud så ljuger han för mig. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag föraktar mitt utseende. Jag har blivit ful.
Om jag bara blivit tjock så hade jag kanske kunnat göra något åt det, men nu när jag blivit ful - vad gör man då förutom att gråta och gömma sig?

Uttappad på mana

För att använda ett Magic-skämt så är jag helt uttappad på mana. Började morgonen med att ringa och beställa tid för provtagning på vårdcentralen inför ett besök på sjukhuset som skall ske på måndag. Sagt och gjort. De fyllde vad som kände som en skvadriljon provrör med mitt blod och skickade ut mig igen med en vänlig klapp på axeln.

Känner mig trött och seg och samtidigt stressad, vilket är en märklig och ganska oäven kombination. Får se vad jag skall hitta på härnäst, men jag funderar på att skriva lite brev till det där brevlajvet jag är med i. Vad är ett brevlajv? Det är när alla skaffar olika roller och skriver till dem via brev, enkelt och bra. Mycket smidigt när det börjar bli lite för kallt för att sova ute i en skog full av orcher.

I onsdags åkte jag till huvudstaden. Jag avskyr den lika mycket som jag alltid gjort, men avskyr den betydligt mindre när jag slipper åka buss. Fick mat och sovplats hos rara Hanna och hennes kille och dagen därpå när alla ansvarstaganden var gjorda (utöver ett som jag skippade på grund av illamående) så fick jag tillbringa en dag med Grizzly, vilket aldrig är fel.

Var äntligen inne på SF och fick användning för presentkortet som Tina och Jörgen gav oss i bröllopspresent. Det räckte (med ett litet tillägg) till både en almanacka med bilder av Brian Froud och filmen El laberinto del fauno. Det skall bli roligt att se den igen, även om "roligt" kanske är fel ordval. Det är inte direkt en rolig film, men bra vill jag minnas. Den var bara mycket mörkare än jag förväntade mig. Dessutom stör det mig att den av någon dum anledning kallas för "Pans labyrint" i Sverige och "Pan's labyrinth" på engelska. Den borde fortfarande heta "Faunens labyrint". Så sjukt irriterande.

Nu börjar jag sakna Alv något rent heffaklumpiskt.