Pablos flodhästar

I går såg jag och min make i TV-tablån att det skulle sändas ett program vid namn Pablos flodhästar. Vi såg inte programmet, men med en Hans Villius-artad dialekt och våra sunda förnuft kom vi fram till hela historien. Nu vill jag dela den med er.

Året var 2011. En man vid namn Pablo bestämde sig för att göra ett program om flodhästar. Detta blev en mycket kort serie då det första avsnittet avhandlade hur Pablo anlände till Afrika. Innan nästa avsnitt kunde filmas blev Pablo uppäten av flodhästarna. Världen sörjde. Det andra avsnittet i serien var således ett minnesavsnitt. Då alla bilder på Pablo och flodhästarna gått förlorade och budgeten inte räckte till att skicka ännu en man till Afrika så visades i stället stillbilder i svartvitt på Pablo som liten, i sällskap med vanliga hästar. Allt detta till toner av impressionistiska bongotrummor. Pablos familj blev mycket upprörd. Slut.

Efterfrågad sensmoral: Låt inte SVT göra ett minnesprogram om dig när du väl går hädan.

IA IA!

Jag har världens bästa vänner. Häromdagen anlände ett paket med marmite-nötter, underbar parfym, en fin pin, en tvål, vackra vykort och det längsta brev jag fått i hela mitt liv från Cate. I dag väntade ett nytt paket på köksbordet när jag kom hem efter en urmysig fika med Fiia.
Jag pep och skuttade på stället när jag började packa upp innehållet. Inte mindre än tio paket med rökelse, massor med doftoljor, smink i långa rader och sedan en vit plastlåda som jag öppnade sist... och det blev det bästa till sist. I lådan låg det här fantastiska smycket som Alv gjort till mig. En lagom subtil Cthulhu med tentakler och ett elder sign. Så sjukt jäkla bäst! En fantastisk kombination av Alvs stil och min smak. Jag blev jätteglad och urförvånad och vill aldrig ta av mig det igen!

Enhörningar!

"Well, now that we have seen each other,' said the Unicorn, `if you'll believe in me, I'll believe in you." 
- Levis Caroll, Through the Looking Glass

Det här hemskt flickaktigt att gilla enhörningar, men såsom alla andra flickor förlorade i sagans värld har jag inte kunnat undgå deras charm genom åren. Bäst tycker jag om de som liknar de riktigt gamla beskrivningarna av hur enhörningar skall se ut: Lejonsvans, getskägg och smäcker kropp. Här följer några av mina favorit-tolkningar.

Jag älskar den här gamla och ganska romantiska tolkningen av en enhörning. Så vitt jag vet är det en av de äldre som finns väl bevarade till eftervärlden. Den passar väl in i legenderna om att en enhörning enbart kan vidröras av en oskuld och för tanken till prinsessliknande kvinnor i långa klänningar och sprudlande vårskogar översållade med vitsippor.

Skapad av SilverLve

Alv skickade mig den här bilden häromdagen och det var den som gav mig inspiration till att posta ett litet inlägg med fina bilder på enhörningar. Att någon gjort den här på egen hand är helt otroligt. Sådant underbart detaljarbete!
Dessutom har den här varianten på ett härligt sätt kombinerat både de hästlika dragen och de mer klassiska enhörningsdragen. Visste ni för övrigt att enhörningar har klövar och inte hovar?

Av Tony DiTerlizzi, en fabulös konstnär

En av mina favoritkonstnärers tolkning är något annorlunda, men det får den också att verka både än mer mytisk och mer verklighetstrogen än någon annan bild jag sett av en enhörning. Notera klövarna!
Den här illustrationen är ifrån Spiderwicks Fälthandbok, vilket verkligen är en fest för ögat i sin helhet också.

Av Lena Furberg

Trots att den här enhörningen är långt från de jag tycker är "rätt" eller de som känns bra i mitt huvud - för allvarligt, det är bara en häst med ett horn - så gillar jag den. Lena Furberg var min allra första favoritillustratör och man måste verkligen ge henne att hon har känsla för magiska detaljer även om hennes syn på enhörningar skiljer sig vitt från min.

I love the little cupcake!

Jag tävlar om 12 underbara Cupcakes från St Heaven Street!
Tävla här du också!

Vore mysigt att bjuda de andra från Mindless Gaming på en cupcake-fest! Nom nom nom.

Någons dröm

Alla har vi drömmar, inte sant? En del av dem är högtflygande och några kan tyckas fullkomligt omöjliga. En av mina äldsta och bästa vänner drömmer intensivt om att bli makeup-artist. Hon är redan fantastiskt duktig och nu kan DU vara en av dem som hjälper henne att uppfylla drömmen.

Allt som krävs är att du går in på den här länken och röstar på hennes bidrag i en tävling, ingenting mer, några få klick för dig, men de kan göra så stor skillnad.

Vännen i fråga driver den enda sminkblog som är intressant nog att följa och hennes bidrag i tävlingen i fråga är denna fantastiskt intensiva kreation:

The children of the night. What sweet music they make.

Nu är det dags för ännu en topp fem-lista. Denna gång rör det sig om vampyrfilmer. Jag har älskat vampyrfilm i många år, men insåg när jag frågade runt lite att det finns en hel del jag har kvar att se. Här kommer i alla fall de filmer som är absolut bäst i nuläget.

Kirsten Dunst, Brad Pitt och Tom Cruise.

En vampyrs bekännelse (1994)
Jag antar att ingen är förvånad. Trots allt så är En vampyrs bekännelse den i särklass bästa vampyrfilm som någonsin gjorts. Den är otroligt välgjord och håller fullt ut än i dag. En väns lillasyster fnös åt den och kallade den "gammal", men det här är en film som aldrig blir gammal och som förmodligen kommer att hålla för evigt. Det skadar ju inte heller direkt att den är fullkomligt stjärnspäckad och att Tom Cruise gör sin bästa roll någonsin som Lestat.

Hela gänget. Känner ni igen Kiefer Sutherland?

Lost Boys (1987)
Visst, den är ganska fånig på sina ställen, men innan En vampyrs bekännelse så var den "the shit" bland modern vampyrfilm. Den har gott om humor, bra skådespeleri och en väldigt underhållande historia. Kiefer Sutherland är dessutom verkligen klockren som en vampyrernas bad boy.

Bela Lugosi, den perfekte Dracula

Dracula (1931)
De som känner till min kärlek till gamla filmer blir inte direkt förvånade av den här placeringen på listan. Bela Lugosi är enligt mig den bäste Dracula som någonsin har tagit sig upp på vita duken. Han är elegant och ett rovdjur, han är stolt och plågad. Han är ett föredöme och skulle lätt spöa skiten ur en viss Edward om han fick chansen.

Gary Oldmans superelegante Dracula

Bram Stoker's Dracula (1992)
Nu är det alltför länge sedan jag såg den här fantastiska filmen, men den måste ändå in på listan. Med Oldman som Dracula kan det absolut inte gå fel, samt att den med skådespelare som Keanu Reeves, Winona Ryder och Anthony Hopkins är minst lika stjärnspäckad och välgjord som En vampyrs bekännelse.

Heta Eileen Daly

Razor Blade Smile (1998)
Jag har tjatat om den här i evigheter, men det är väldigt få som har sett den. En annorlunda och väldigt modern vampyrfilm med sex och våld. Vad sägs exempelvis om att få se en vampyr sitta på en gothklubb och diskutera vampyrer med intet ont anande gothare? 

Here be monsters?

Jag kan inte dricka Ubuntu, för det är socker i den.

Efter fjorton år i Windowsmiljö har jag gett upp. Virus, upprepade krascher och ångest har resulterat i att jag till sist gått över till Ubuntu. Inte colan som är på bild då, utan Linux. Det gör ont. Det är läskigt. Jag hittar ingenstans och är nybörjare än en gång. Just nu fungerar ingenting och mest vill jag bara hiva ut datorn genom fönstret alternativt gråta strida tårar.
Det är fullkomligt okända farvatten. Here be monsters? Jag vet inte. Jag plaskar omkring lite på ytan och undrar var sjutton mitt skepp tog vägen egentligen, sedan minns jag att mitt skepp med gistet skrov och trasiga segel plötsligt började sjunka i en väldig fart. Lasten fanns kvar ombord. Senare skall jag dyka ned i djupet (en extern hårddisk där det kanske finns lite backup) och rädda vad som räddas kan.

Hej virus, hejdå dator

Efter sjuttiotolv scanningar med virusprogrammet börjar jag så smått ge upp hoppet. Jag är inte särskilt bra på datorer, det har jag aldrig varit. Jag är bättre än gemene man, men sämre än den som är bra, helt enkelt. Nu har jag fått virus. Igen. Jag blir galen. Det hela grundar sig i att min favoritrollspelschat inte fungerar när jag har igång mitt virusprogram. När jag skulle spela i går stängde jag således av virusprogrammet. Dumt gjort. Jag borde ha spelat privat på annan plattform i stället. Nu har jag alltså en hög med virus som det verkar tämligen hopplöst att bli av med - mitt i brinnande tentatider. Det blir att sparka igång laptopen och försöka få ut den på nätet, antar jag. Det är inte rätt att sitta och stjäla makens dator hela dagarna.
Nåväl, om ni ursäktar så skall jag gå och gråta en skvätt.

Vampire the Masquerade - Bloodlines

Av signaturen Wycked på DeviantArt

Har nyligen gett det gamla fina spelet Bloodlines en till chans. När det först kom så var det så sanslöst buggigt att jag gav upp efter att ha fastnat i väggar och knallat omkring bredvid trappor i tomma luften i ett antal timmar. Det jag minns bäst är spökhuset, dock. Den första sekvens i ett datorspel som faktiskt skrämde mig på riktigt. Jag minns det så väl. Jag satt i CCs lägenhet i Lund, mitt på dagen när han var i skolan eller jobbade och spelade tills fingrarna blödde. Trots dagsljus och trygg miljö (mitt andra hem, praktiskt taget) så pumpade hjärtat som tokigt och jag ryckte till för minsta lilla sak i ögonvrån.
Jag spelade igenom det första VtM-spelet Redemption när det kom, faktum var att det var mitt allra första datorspel som jag köpte själv. Det var övermåttan coolt att kunna spela ett spel i World of Darkness, en värld som jag redan då tillbringat en hel del dagar och nätter i. En värld som aldrig kommer att upphöra att fascinera och locka mig. Att Redemption var linjärt, lite krystat och ärligt talat ett vanligt hack n slash-spel i grund och botten gjorde ingen skillnad för mig. Det var World of Darkness och jag slukade det och lät det sluka mig.
Nu sitter jag här igen med ett WoD-datorspel, ett spel som efter oändligt patchande faktiskt är spelbart. Jag lyssnar på den fantastiska musiken inne på Asylum och återvänder till den Yvonne som var fullständigt förlorad i White Wolfs vindlande världar. Den Yvonne som åkte på gästlajv nästan varje helg, som satt som nationell klanspelledare för klan Malkav i Sweden by Night. Den Yvonne som satt i timmar och diskuterade regler och bakgrunder och intriger och klaner och varelser på sunkiga caféer med en cigg i näven och askfatet mitt på bordet så att alla nådde fram. Jag minns vad jag hade för kläder (svart kjol, trasiga strumpbyxor, kängor och någon svart tröja samt skinnrock), vilka jag umgicks med (Malkav och Nna var stadiga inslag) och vad jag lyssnade på för musik (det blev en hel del synth och metal på den tiden). Jag minns så många lajvlokaler och ansikten och händelser som utspelade sig mellan fantasifigurer bakom lyckta dörrar. Jag minns toreadorfurstinnan Antonia och malkaven Katja och hur de var i början. Jag minns min systers alla roller och min brors. Jag kan inte undgå att längta tillbaka, men så minns jag alla intrigerna kring att peta ihop en grupp unga människor i ett ständigt pågående lajv. Alla gräl off. Alla kärleksintriger utanför spelet. Då längtar jag inte tillbaka längre. Jag kan se den tiden med den ljuva nostalgi den är värd och i stället fortsätta framåt. Det hände mycket fantastiskt i tonåren, men det är ingen poäng med att gå tillbaka. That was then and this is now.
Men jag kommer alltid att älska Vampire the Masquerade och gamla World of Darkness... och jag kommer aldrig, aldrig att överge den kärleken.

Ge inte optiker mer pengar än de förtjänar!

Okej, det här blir något av ett brandtal, men det är ett brandtal för alla som pungat ut med tusentals kronor till optiker genom åren. Gör det inte! Optiker är galna, i alla fall är deras priser det. Låt mig förklara.

Jag knallade iväg till optikern för ett tag sedan och kollade hur mycket det skulle kosta mig att skaffa nya glasögon. Bågar och glas, rubbet. Efter lite svävande svar kom de fram till en summa på minst 5000 kronor eftersom jag har så dålig syn och det ena med det andra. Jag slank iväg med svansen mellan benen och insåg att jag aldrig kommer få nya glasögon igen någonsin.

Men, sedan kollade jag upp vad glasögon kostar på nätet. Först undersökte jag Favoptik. De är definitivt inte mina favoriter. Visst, priserna var tusen gånger bättre än hos optikern, men av någon anledning kräver de att man skall skicka sitt recept till dem. Det känns fruktansvärt omyndigförklarande. "Alltså, vi litar inte på att du kan skriva ned siffrorna från ditt recept själv, så du måste skicka ditt recept." Hemskt löjligt. Visst, folk är oftast rätt korkade, men då får de väl skylla sig själva om de får fel glasögon, inte sant? Dessutom är Favoptiks urval av bågar ganska klent och väldigt intetsägande. Det känns lite som att försöka hitta intressanta hårfärger på ICA nuförtiden. "Tretton nyanser av brunt och två blonderingar".

Nästa sida jag surfade in på var LensWay och det är här kärlekssagan börjar. På Lensway får man själv fylla i siffrorna från sitt recept, och receptostnaden är en kostnad som man faktiskt kan låta optikerna få. De har dessutom ett gigalusiskt urval av bågar, varav några är riktigt snygga och orginella! Vad sägs exempelvis om de här små konstverken av märket Rehn?

Vad tror ni att de här glasögonen kostar? 559:- och plus frakt blir det några kronor över 600 spänn. Vad ingår då? Är det bara bågarna? Det trodde jag, men tji fick jag. I det priset ingår enkelslipade glas, det vill säga för närsynta och långsynta och anpassade för eventuella brytningsfel (kostar extra hos optikern), de tunnaste möjliga glasen (kostar också extra hos en optiker), antireflex (kostar en tusenlapp extra hos optikern), hårdhetsbehandling (gissa om det kostar extra hos optikern?), glasögonfodral, rengöringskit och miniverktygssats (aldrig hört talas om att optiker ens erbjuder sådana). Det är ju helt fucking fantastiskt, inte sant? Jag har dessutom så dålig syn (kategori fladdermus, ungefär) att mina styrkor inte fanns med när man skulle beställa, då deras val bara gick ned till -10. I ren desperation ringde jag Lensways kuntjänst och vet ni vad? Det ordnade sig. De kunde visst fixa mer styrka på glasen. Att bågarna ovan dock inte fungerar för fladdermusglasögon är en annan femma, men jag hittade andra som jag känner mig synnerligen nöjd med. För under 500 spänn inklusive frakt.

Kundtjänsten har dessutom öppet till 20:00 alla dagar och de är väldigt trevliga att prata med. Har haft kontakt via mail också, vilket är smidigt och snabbt det med.

En del säger att glasögon man köper på nätet har sämre kvalitet och håller sämre än de man köper hos optikern. Till de priser som optiker har så hoppas jag sannerligen det! Betänk dock att du kan betala 500 i stället för 5000. Således kan du köpa tio par glasögon hos Lensway - i regnbågens alla färger om du så vill, i stället för att köpa glasögon hos optikern. Tio par snygga glasögon kan jag lova håller minst lika länge som ett par av de billigaste från en optiker.

Så nästa gång du skall ha nya glasögon: Gå till en optiker och kolla synen, ta ut ditt recept och säg därefter tack och adjö!

De speciella

Ibland möter man dem bara, de speciella. De som har någon sorts "star quality" i verkligheten. Man blir till en början en babblande fåne. De har skönhet, de har stil, de har udd, de har allt. Man vill komma nära, nära och transformeras. Få lite av den där strålglansen, låta den smitta om möjligt vore.
De behöver inte vara något speciellt egentligen, rent ekonomiskt eller yrkesmässigt. De behöver inte vara lyckade i det sociala livet eller det akademiska. De har helt enkelt bara något extra, någonting som slår an en ton och får stråken att vibrera länge efteråt.
Det är inte ofta man möter dem, men man kommer ihåg de där mötena. Möten när man velat behålla och spara varje ögonblick. Man har insupit den andra med blicken, minns amorbågens formning, minns rörelsen med handen, skuggan av ett leende.

Jag skrev om en av de här människorna för länge sedan. Häromdagen insåg jag att trots att åren gått så är texten fortfarande min dag, min gårdag och min morgondag. Här kommer den alltså åter en gång:

En tavla jag vill kunna måla

Jag ser henne alltid direkt. Det står en känsla kring henne, och den gör att hon lyser. Mjukt hår draperat över vänster axel, som ett mörkt vattenfall i ett skimmer av färger. I det svarta finns mörkt, mörkt rött, blått och skiftande gröna nyanser. Hon är utstigen från en saga. Utstigen, dansande, som en fantom rör hon sig över golvet, ett golv som är ovärdigt hennes blotta vidröring. Varje rörelse är en tavla, en tavla jag vill kunna måla.
Ansiktet är blekt och tidlöst. Ingen kan veta vad hon tänker. Ögonen är av silver, ögonfransarna svarta och långa, sänkta över iris; som om ljuset gör ont, som om hon skadas av sin egen utstrålning. Tunna, tunna ögonbryn, välvda som fågelvingar, brustna fågelvingar. Läpparna är bleka, lätt särade. Kanske vill hon säga något, uttala ett ord. Men jag är rädd för att om hon gör det så bryts förtrollningen och hon blir dödlig, precis som jag.
Långa fingrar, eleganta, naglar av färgat glas. Blå, fina ådror avtecknar sig under vit hud i ett vackert mönster.
Ordet skönhet blir så litet nära henne.
Svarta kläder om hennes smala kropp. En kropp att dyrka med kyssar, men aldrig att jag ville vidröra henne, befläcka henne. Upptäcka att hon är mänsklig och ingen dröm. Jag vill ha henne som en dröm. Ouppnåelig. Som en prinsessa från en avlägsen värld. Jag är inte värdig att ens betrakta henne. Jag sjunker till ingenting.
Hon rör sig sakta och tänker för varje steg. Nuddar lätt vid saker hon går förbi, förvissar sig om deras existens.
Så kommer han. Hennes raka motsats. Han är blond och lång, bara muskler. Kanske ser han bra ut, jag vet inte. Bredvid henne ser allt så klumpigt ut. Hans bruna ögon, stora nävar och kläder i vitt klampar rakt in i min vackra dröm och lyfter hennes huvud med pekfingret under hennes haka. Hon öppnar förvånat ögonen, som om hon inte förstod. Han talar bryskt till henne. Rör henne, förstör henne, hon är ju så bräcklig.
Med en arm om hennes midja leder han henne bort. Han klampar, hasar, hon dansar förstulet.
Jag står ensam kvar med henne på näthinnan. Hon är fastpräntad i hela min själ.
Som en dröm av glas går mitt medvetande i bitar. Allt vaknar omkring mig igen, för när hon var med stod min värld stilla.

Sådana där "borde"

Det är mycket jag borde göra just nu. Det är lite jag vill göra just nu. Helst av allt vill jag nog bara gå och lägga mig och sova i hundra år, eller sådär. Jag känner mig bara så sjukt trött på allt och egentligen finns det bara en enda sak att säga om det: "Hejsan, naturens-straff-för-att-jag-föddes-till-kvinna-veckan". Dra åt helvete, Gud. Om jag någonsin hittar dig så skall jag omgående mata Cthulhu med dig, även fast han förtjänar bättre.

Arg

Just nu är jag arg. Sådär heligt förbannad att musklerna knyter sig konstant och man inte vet om man vill ge sig ut och springa så fort och långt man orkar eller slå sönder allt omkring en.
Samtidigt har jag varit för obalanserad i dag för att våga ge mig ut ensam i mörkret. Ängslig och arg är en dålig kombination.

Ritplatta

En sådan där digital ritplatta har flyttat hem till mig. Det är spännande att arbeta med något helt nytt, men samtidigt känns det som om man är nybörjare igen vilket jag inte uppskattar.

När jag var liten var jag bäst i klassen på att rita. Jag var länge bäst i klassen, i flera olika klasser. Efter det kom Internet. Internet örfilade upp mitt ego enligt den härligt svenska devisen jantelagen och sedan dess har jag alltid haft en liten ambivalent känsla gentemot mitt tecknande. Nu på senare år har jag börjat bli lite nöjd igen - och då börjar jag med det här och hamnar tillbaka ett stort antal år i utvecklingen. Typiskt.

Bilden här i inlägget är mitt tredje försök till att skapa något med ritplattan. Det är också första gången jag faktiskt använder lager-funktionen i Paint Shop och jag har insett att det säkert blir väldans användbart när jag väl förstår mig på den.

Steampunk-outfit

Jag lovade ju er en bild på min steampunk-inspirerade outfit som jag hade på Calcon. Here goes. Fast enligt vissa steampunk-lajv hade den ju inte fungerat alls, för jag har ju en korsett utanpå kläderna! *himlar med ögonen* Det känns som att alltför många som är intresserade av steampunk koncentrerar sig för mycket på victoriana och glömmer hela den där punk-delen.

"Suck on my sickle!" - Small Town Folk

Att påstå att den här filmen var värd de sextio spänn jag betalade för den vore nog att överdriva. Den hade kanske varit värt fyrtio spänn. Kanske. Få se nu. Här är mina teorier angående filmskapandet:

• De började med att höra av sig till Warwick Davis och sa "Hej, vi skall göra en slasher-komedi. Vill du vara med?" och eftersom Warwick Davis hade en halvtimme över och råkade vara i England så sa han "Ja för fan, okej, efter Leprechaun: Back 2 tha Hood har jag ändå ingen trovärdighet kvar, men eftersom jag har större talang än kroppsbyggnad så har folk överseende. Kör till!"

• Sedan sa de till random människor som inte alls är skådespelare att "Vi har Warwick Davis, kom och var med!" och folket kom.

• Efter det tog de en jävla massa syra och gick lös på färgfilter för glatta livet. Visste ni för övrigt att om man bara smäller på ett blåfilter i dagsljus så är det självklart natt?

• Jag vet inte, men jag gissar att de bara hade två kameror i form av "den bra" och "morsans semesterdigitalkamera från mycket tidigt 2000-tal". Bildkvaliteten talar helt klart för det. 

• Om man grimaserar nog så kanske ingen märker att man är en sugig skådis med en töntig roll... eller vänta, det gör man ändå. Direkt.

En sak som var bra var hattar. Det fanns många hattar i filmen. Musiken var dessutom bättre än filmen, det var också bra.
Egentligen finns det mer dåligt att ta upp, men jag orkar verkligen inte gå igenom alltihop. Min make sade att filmen är sämre än Pterodactyl, och känner man till den filmen så förstår man direkt vilken nivå vi snackar om.

Trots allt så var den dock roande dålig i stället för bara dålig. Trots att tarmarna vred sig oroligt ibland och funderade på att slingra sig upp och strypa det estetiska sinnet som en humanitär åtgärd, så var jag aldrig riktigt uttråkad. Därför ger jag den två döda katter av fem möjliga.

Det där med politik

De flesta av mina vänner är vänster. Rent principiellt är jag vänstervriden om man skall se på mina röstresultat, men om man ser på mina åsikter så berättas en helt annan historia. Jag har egentligen två åskådningar som beror helt på hur mycket jag tycker världen förtjänar napalm och Cthulhu för tillfället.

Om jag är vänligt inställt gentemot verkligheten och inte tycker att alla skall brinna för evigt så är jag fascist. Då tycker jag att man borde ha en och endast en diktator som med vettiga åsikter tvingar de stackars korkade, jävla människorna att ta rätt beslut och göra vad som krävs. Någon som ser till att alla har jobb och som håller samhället som ett väloljat maskineri där alla är bidragande kugghjul. En evig gud fader som klappar alla på huvudet och håller koll så att de inte drar iväg åt fel håll. Människor är för korkade och irrationella för att kunna få bestämma själva, de behöver beordras och tvingas om nödvändigt, allt för deras eget bästa.

När jag är mindre vänlig gentemot verkligheten och tycker att alla förtjänar att bazookas till evigheten så är jag liberalist. Var man för sig själv! "Grab a gun, shoot your neighbour!" Inget styre, var och en får bestämma över sitt eget liv och låta det gå hur fan som helst. Ingen förmyndarstat, ingen regering och inga lagar. Låt världen vara en enda jävla satanisk anarki-gone-wrong-sandlåda och starkast överlever. Skapa ditt eget liv och ha själv ansvar för precis allt. Evolution, revolution!

Men i teorin vill jag gärna vara vänster och hippie och kärlek och fred åt alla. I teorin. I en värld utan människor där det kanske kunde fungera.

Filip och Fredrik är verkligen riksmongon

Riksmongon som har löpt amok. Hur i helvete kan någon tycka att dessa imbecilla, förpubertala missfoster kan ha något att erbjuda någonting? Okej när de har egna program, då kan man i alla fall bara stänga av TV:n och gå och göra någonting annat -  vad som helst - diska kanske, eller sortera stenarna på en grusväg. Båda sakerna innebär mer underhållning än denna urblåsta duo.
De började förpesta min och alla andras värld i och med 100 höjdare. En intressant programidé som förvandlades till ett skämt när de skoningslöst sökte upp landets original och drev med dem så mycket de orkade på sitt plumpa och tröttsamma sätt. Efter det försökte jag ignorera dem, vilket till sist blev omöjligt när de visade sig vara värdar för Oscarsgalan.

De förstörde så klart allting. Pladder, pladder, pladder. Jag fick känslan av att de för det mesta googlade folk allteftersom och sa vad som än dök upp i sökningen. Ingen information var direkt relevant och mycket av den var rent ut sagt felaktig. De pladdrade på om Puff Daddy när man spelade maffiga Star Wars-musiken. De poängterade att de inte tyckte det var något bra år för in memorial när man hyllade de inom filmindustrin som gått bort under året. De påstod att Trent Reznor började som producent av Marilyn Manson. De var helt enkelt fullständigt clueless.
Vems idé var det egentligen att sätta ett par clowner som Oscarsvärdar? Den personen borde oavsett stuvas i sin egen sås.

Just nu är jag beredd att säga att jag inte bara avskyr och föraktar Filip och Fredrik, utan även alla som faktiskt tycker att de gör ett bra jobb. Det är ju faktiskt ert fel att de fått löpa amok.