Om jag bara hade ett favoritminne så skulle jag förmodligen vara den sorgligaste människan genom tiderna. Det finns många minnen som glittrar i kanterna och som svävar sådär fritt och tyngdlöst i det universum som befolkas av slika.
Jag minns Italien, hur det luktade och hur det kändes att gå till ett fik nära hotellet och på en blandning av italienska och engelska beställa frukost medan solen bröt fram genom molnen. Jag minns friheten i den känslan och all skönhet omkring mig som gjorde att jag nästan fick andnöd... samt hur befriande det var att inte förstå vad folk omkring mig sade eftersom jag då kunde låtsas att de var underbara människor som talade om underbara ting.
Jag minns en kall höstmorgon när frosten glittrade i gräset och satt upp på min häst redan inne i stallet och duckade noga när hon spatserade ut genom dörren för att sedan trippa snett över hagen ned mot vattenkaret. Det var friskt och isande att andas och när jag gled av hennes rygg för att hälla på nytt vatten buffade hon mig på axeln för att jag skulle stå stilla så att hon kunde vila huvudet mot mig och bara stå där och vara tillsammans.
Jag har en storm av fina minnen av min far. Varje sådant minne vårdar jag ömt, eftersom hans existens i våra minnen, tankar och hjärtan är allt som egentligen finns kvar.
Jag minns så mycket mer. Jag minns midnattsbad i Bäcksjön när fladdermössen svepte över vattenytan. Jag minns Norrlands tysta, vidsträckta skogar. Jag minns det mörka, djupa vattnet som omsluter min kropp med sin härliga kyla. Jag minns kyssar och smekningar och vackra ord. Jag minns pepparkaksbak och solstränder och åskoväder. Jag har för många fina minnen för att kunna välja ut ett endaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar