Om julklappar

För mig har julklappar alltid varit något man ger till folk man tycker om för att man hittat något man tror de kommer att gilla. Ganska enkelt, eller hur?
Jag håller ständigt ett litet vakande öga ute efter presenter till mina nära och kära, och råkar jag hitta dem närmare jul än en födelsedag så läggs de undan till julklappar. Ofta handlar det inte om så dyra saker, eftersom det är något av en sport att hitta saker som passar bra, men inte kostar mycket. Hellre flera bra och billiga saker än en stor och dyr.
Det bästa är ju om man kan göra någonting själv eller hitta fina saker på loppis. En julklapp skall vara en personlig gåva från en människa till en annan, utan att förvänta sig någonting tillbaka annat än förhoppningsvis ett litet leende om man lyckats hitta rätt present.
Julklappar kan också fungera som en kärleksfull liten diss när man ger en vän en film båda vet är superdålig, eller kanske någonting som anknyter till tidigare eskapader. Oavsett så är det alltid personligt.

Genom åren har jag alltmer börjat förfasas över alla dessa "system" som en del familjer sätter upp kring julklappar. Som när alla lottar fram att köpa till en annan människa i familjen. Det är ett horribelt system. Tänk om man hittar någonting som passar till någon annan? Tänk om personen man skall köpa till inte är någon man ens har en bra relation till? Sedan när man dessutom skall bestämma en viss summa att köpa för. Julklappar skall inte handla om pengar. I så fall kan man ju bara lägga alla pengar i en pott och dela lika på julafton i stället, om det nu är slantarna som är det väsentliga, inte sant? Faktum är att det känns precis som system som dök upp i skolan. "Köp nu en julklapp för tjugo kronor att lägga under granen i klassrummet". Usch. Tvång till gåvor och fejkad snällhet får mig alltid att slå bakut.


Nej, ge med hjärtat eller låt bli helt och hållet, det kommer alltid att vara min paroll.

Nytt kapitel igen!

http://www.kapitel1.se/yvonne-diana-undin/overklighet

Nytt kapitel!

http://www.kapitel1.se/yvonne-diana-undin/overklighet

Rollspelsbutik

Tänk dig en rollspelsbutik med ytterligare nördigheter. Vad skulle finnas där, vad skulle inte finnas där? Beskriv din drömbutik och ditt skräckscenario och posta som kommentar, är du rar!

Världsherravälde

Varje år brukade jag på mina önskelistor envetet pränta "Världsherravälde". En födelsedag för ganska många år sedan fick jag ett presentkort på antingen världsherravälde eller tre kinderägg. Jag valde det tidigare. Således härskar jag alltså över hela världen. Det är dock jävligt jobbigt att hinna med både att styra över hela världen OCH plugga litteraturvetenskap på 125%, så därför har jag överlåtit styrandet till andra parter. Somliga av dessa parter vet inte ens om att jag står över dem och det kan ibland göra mig lite irriterad. Dock påstår mitt CV att jag är både "ödmjuk" och "timid" så jag tänker inte börja bråka över något så simpelt som en statusfråga. Särskilt inte som jag i så fall skulle behöva addera "lögnerska" till mitt CV, eftersom jag tror att det kan komma att ligga mig i fatet i framtiden.

Livet är en kamp, kampen är litteraturvetenskap

Varje dag känns som en kamp mot mig själv och tusen bakomliggande orsaker. Att studera känns fortfarande inte verkligt för fem öre. Jag kan inte få någon struktur, jag kan inte övertyga mig själv om att jag kan klara det, fast jag vet att jag kan. När man stämplat sig själv som ett hopplöst fall är stämpeln vansinnigt svår att tvätta bort.
Jag har pratat med en vän om det här som är i ungefär samma situation. Andra studier, men samma ålder och ångest. Man är så van vid att misslyckas att man inte låter sig själv lyckas, fast man har alla förutsättningar för att göra det.
Varje gång jag tar upp en bok så förvandlas bokstäverna till "bla bla bla" i mitt huvud i stället för att forma meningar. Ärligt talat är dock inte det svåraste att läsa, utan att förmå mig till att ens öppna boken, logga in på FirstClass eller starta igång ett tomt dokument i AbiWord. Det finns någon slags spärr, som om hela mitt väsen bara sätter händerna för öronen och mässar "la la la la, jag hör dig inte". Jag når inte fram till mig själv. Jag förstår inte. Jag har alltid älskat litteratur, men som så många andra som ger sig in på litteraturvetenskap så är det ju litteraturen jag älskat, inte vetenskapen. Vetenskapen gör sitt bästa för att döda kärleken, såsom i så många andra fall.
Samtidigt så vet jag att det här är rätt för mig, om jag bara kan få det att lossna. Om jag bara kan börja tro på mig själv och på meningsfullheten med det jag gör. Just nu känns det lite som ""Varför kämpa? Vad fan blir jag på det här i alla fall?" och jag VET att det är skitsnack, men jag vet inte varför det dyker upp hela tiden.
Kanske är jag bara en lat odugling som kastar bort den talang jag vet att jag har. Kanske är det bara för att det är så jävla mycket bagage jag alltid släpar med mig. Kanske är jag bara trött. Jag har inte drömt mardrömmar på ett par nätter och det är som om jag bara vill sova, sova och sova. Jag vill inte vara vaken en minut egentligen, bara sova.
Tre och en halv timme kvar, eller till och med lite mindre, innan tentan måste vara inne. Jag hoppas att jag hittar min kämpaglöd innan tiden runnit ut. Vet någon var jag kan ha lagt den?
-----------
Edit: Jag älskar min virrighet. Jag hade tagit fel på dag och fick således mer än ett dygn till godo. Nu har jag i alla fall strukturerat upp grunderna för arbetet och börjat rota runt i studielitteraturen. Hurra för mig.

22 - Det här upprör mig

SJ upprör mig och nu tänker jag således skriva om det.

Att ta sig upp till Närke i jul för en vuxen och en student kostar ca 1400 enkel resa, således nästan 2800 fram och tillbaka. Eftersom Swebus inte längre tillåter djur på sina bussar (men tillåter barn som skriker och kärringar som badat i snuskparfym) måste vi åka tåg för att få fira jul.

Låt oss då se lite på summan och försöka få lite perspektiv. Vet ni hur mycket det kostar att ta sig tur och retur till Italien? Under 600 kronor.
Vet ni, om man hade körkort så skulle det faktiskt vara billigare att KÖPA en bil OCH betala bensinpengarna än att åka med SJ. Yay för kollektivtrafik! Yay för miljömedvetenhet. DRA ÅT HELVETE, SJ!

Luulnallen är tillbaka!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig mer än ett decennium år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och MÖRKA själar.
Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så föddes Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)
  

Som så många andra år kommer Luulnallen även i sällskap med Luulsnigeln. Bilden är ärligt stulen från Alvs gamla hemsida om snigeln i fråga.

21 - Ett annat ögonblick

En annan gång, i en annan bil. Vi åker förbi en mötesplatsskylt som av någon anledning har böjts i nittio graders vinkel. Min omedelbara reaktion: Det var den lille mannen i flygmaskinen!
Vilken liten man i vilken liten flygmaskin? Det lär jag nog aldrig få veta.

20 - Den här månaden

Den här månaden är det jul. Jul innebär att åka hem till modersgården vid vägens ände, dricka glögg och spela spel, träffa Alv och umgås med Johanna. Det innebär också att vakna tidigt, tidigt på julaftons morgon och sticka fötterna i fårskinnstofflorna för att tassa ned på en väldoftande nedervåning för att äta skinkmacka med stark senap och se hur ljusen fladdrar i adventsljusstaken. Jul är prassel av papper och doften av pepparkakor och myspys och glitter. Julen är fortfarande magiskt för mig.

Titta till vänster!

Till vänster finner ni en början på min som alltid väldigt långa och brokiga önskelista! Klicka bara på "Kära Tomten."

19 - Detta ångrar jag

Egentligen tror jag inte på att ångra saker. Att ångra saker mår man dåligt över och det är bättre att blicka framåt i stället (som en annan jävla hippie).
Jag kan däremot inte låta bli att ångra hur jag slarvat bort en del saker med stort affektionsvärde genom åren. Jag ångrar att jag slarvade bort farmors vackra ring som var det enda jag hade från henne. Den var bred som tre ringar och smyckad med rosor och blad. Mycket vacker. Jag har ingen aning om var den tog vägen egentligen.
Den andra sak som kommer upp i minnet är ett band med låtar som min första pojkvän gjorde till mig. Det hade varit roligt att höra dem i dag, så många år senare.

18 - Min favoritfödelsedag

Min egen, vad annars? Någon specifik av alla dessa födelsedagar lyser dock inte tydligare i minnet än någon annan.

Det jag minns bäst från när jag var liten var dock att mamma brukade gömma mina presenter i mitt rum eller runt om i huset. På födelsedagen vaknade man alltid jättetidigt och började springa omkring och leta för att samla alla i sängen och öppna dem sedan. Middagsmaten fick man välja när man fyllde år också, och sedan åkte hela familjen till Eskilstuna djurpark för att leka i Fantomenland och titta på de vita tigrarna. Döm om min besvikelse när det vid senaste besöket visade sig att inget utav de sakerna finns kvar där. Allt som gjorde Parken Zoo till något speciellt är numera borttaget.
Men oavsett så är det nog de sakerna jag minns bäst med min barndoms födelsedagar - och de födelsedagsminnen jag vårdar ömt.

17 – Mitt favoritminne

Om jag bara hade ett favoritminne så skulle jag förmodligen vara den sorgligaste människan genom tiderna. Det finns många minnen som glittrar i kanterna och som svävar sådär fritt och tyngdlöst i det universum som befolkas av slika.

Jag minns Italien, hur det luktade och hur det kändes att gå till ett fik nära hotellet och på en blandning av italienska och engelska beställa frukost medan solen bröt fram genom molnen. Jag minns friheten i den känslan och all skönhet omkring mig som gjorde att jag nästan fick andnöd... samt hur befriande det var att inte förstå vad folk omkring mig sade eftersom jag då kunde låtsas att de var underbara människor som talade om underbara ting.

Jag minns en kall höstmorgon när frosten glittrade i gräset och satt upp på min häst redan inne i stallet och duckade noga när hon spatserade ut genom dörren för att sedan trippa snett över hagen ned mot vattenkaret. Det var friskt och isande att andas och när jag gled av hennes rygg för att hälla på nytt vatten buffade hon mig på axeln för att jag skulle stå stilla så att hon kunde vila huvudet mot mig och bara stå där och vara tillsammans.

Jag har en storm av fina minnen av min far. Varje sådant minne vårdar jag ömt, eftersom hans existens i våra minnen, tankar och hjärtan är allt som egentligen finns kvar.

Jag minns så mycket mer. Jag minns midnattsbad i Bäcksjön när fladdermössen svepte över vattenytan. Jag minns Norrlands tysta, vidsträckta skogar. Jag minns det mörka, djupa vattnet som omsluter min kropp med sin härliga kyla. Jag minns kyssar och smekningar och vackra ord. Jag minns pepparkaksbak och solstränder och åskoväder. Jag har för många fina minnen för att kunna välja ut ett endaste.

16 - Min första kyss

Min första puss vet jag att jag fick i trappnedgången till vad det nu hette på Östansjö skola. Pussen i fråga utdelades av en kille som hette Tobbe och som under mellanstadiet växlade mellan att vara min pojkvän och min värste fiende.

Min första kyss fick jag i Kalmar sommaren 1997. Jag hade åkt på min första chatfest för att träffa alla dessa människor från passagens chat Exilen för första gången. Kyssen i fråga fick jag av en kille som såg ut som en korkad moppe-åkande normis. Jag har ingen aning om vad han hette i verkligheten och hans chatnick hade eller har jag aldrig sett online över huvud taget.
Den där första kyssen var en sjuk besvikelse. Det var klibbigt, slemmigt och ganska motbjudande, lite som att bli attackerad av något slags sjöodjur. Efteråt var jag avskräckt från kyssande så till den milda grad att det skulle dröja över ett halvår innan jag försökte med något sådant igen.

15 - Mina drömmar

 Eftersom jag skrivit mycket om mina mardrömmar så skriver jag nu i stället om en annan slags drömmar.

Mina dagdrömmar skiftar från dag till dag. De hoppar, skuttar, kryper, krälar, viskar, skriker och slår omkring sig. Ibland drömmer jag om folkmord. Det enda sätt för mig att klara mig igenom pressade situationer är att drömma om olika våldsamma dödscenarion för alla inblandade. Jag drömmer om den dag då stjärnorna står rätt och Cthulhu vaknar till liv för att störta världen in i öppet vansinne och mörker.

Samtidigt drömmer jag om en stuga på landet och mjuk knäckebrödsandedräkt från en mule i stallet. Jag drömmer om att få ge ut en bok. Jag drömmer om att hitta en plats som känns hemma ut i varenda vinkel och vrå.

Jag drömmer om att få flytta till Narnia eller likvärdigt ställe där allt inte är grått och besudlat av tråkiga människors tråkiga, grå sinnen. Jag drömmer om att kunna magi och rida på drakar och kentaurer. Jag drömmer om platser där träden sjunger med verkliga ord och ett stänk glitter finns med i varje ögonblick (som i filmen Legenden).

Somliga drömmar som verkade minst lika overkliga som ovanstående har jag lyckats uppnå. Jag har klarat av gymnasiet. Jag har kommit in på universitetet och framför allt så har jag hittat en yeti i människohamn som håller om mig när det blåser kallt och får mig att skratta när jag vill gråta. En yeti som jag inte behöver oroa mig för skall lämna mig och som alltid alltid finns där när jag verkligen behöver honom. En själsfrände och en hjärtevän.