Katjas sida

- Det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag...
Mässandet hörs oupphörligen från gestalten som sitter hopkurad i ett hörn och gungar häftigt fram och tillbaka medan hon vrider sina händer, som om bara genom att gnida dem mot varandra kunde tvätta dem rena från blodet.
Kvällningen hade kommit och obarmhärtigt låtit henne slå upp ögonen och inse vad hon hade gjort. Inte för att hon inte var med när det hände, nej Abbah hade bara tagit över hennes kropp och låtit hennes sinne åka snålskjuts i alla hans fruktansvärda göranden. Hon hade sett genom sina egna ögon vad hon gjort. Sett tilliten slockna i Tobbes ögon. Sett blodet, hört ben knäckas, men fortsatt outtröttlig och metodiskt. Inuti sitt eget huvud hade hon skrikit av ilska, skräck och vanmakt, men utan någon verkan. Abbah hade inte kommunicerat med henne det minsta och det tycktes henne som att han satt upp en glänsande hård isvägg mellan sitt medvetande och hennes. Så här hade det inte varit förra gången. De måste vara fruktansvärt arga på henne, han och Sam. Hon måste ha gjort någonting fruktansvärt fel, men visste inte vad. Hon hade gjort allt Sam hade bett henne om. Hon hade alltid gjort allt han önskat, alltid.
Snubblande kommer hon på fötter och rör sig mot den illa tilltygade figuren som ligger fastspänd på britsen. Händerna håller hon framför sig och hon kan se att de skakar häftigt och flagnar av levrat blod. När hon ser ned på Tobbes anlete vill hon fortsätta skrika, hon vill rasa och gråta och slita sönder allt omkring sig, men gör ingenting. Han lever fortfarande. Han är vid medvetande fortfarande eller igen. Hon vet inte. Hon vet inte om hon vill veta.
- Tobbe...? säger hon med sprucken röst och förvånas över hur ihålig den låter. Hon försöker igen, men med lite mer värme, någon slags känsla.
- Tobbe.
Han reagerar som om hon slagit honom igen. Han skakar på huvudet och får fram orden stötvis mellan läpparna, samman med mer blod.
- Du. Är inte. Hon. Du är inte Katja.
En vild desperation fyller henne och hon vill ruska om honom för att få honom att förstå, men vågar inte röra honom ifall hans inre skador är för stora.
- Jag är visst Katja, säger hon bedjande. Han är borta nu. Jag är visst Katja. Jag är jag och allt kommer att bli bra. Det kommer ordna sig.
När hon börjar lossa spännremmarna så märker hon att han försöker komma bort från henne, att han stretar för att slippa undan. Hon släpper det hon håller på med och lägger en ömsint en hand på hans kind.
- Förlåt. Det var inte jag. Jag lovar. Det var inte jag, men nu är jag jag och allting kommer att bli bra igen. Allt.
Sedan fortsätter hon med sina göranden, men utöver det faktum att Tobbe inte tror på henne så kan hon inte heller bli kvitt känslan av att hon inte är helt säker själv. Hon tvivlar.
Var hon verkligen besatt av Abbah, eller var det hon som gjort det här?
Vansinnet vrider sig som en mask i hennes huvud och hon är oförmögen att ta reda på sanningen. Kanske kommer hon aldrig att få veta om hon är Katja, eller om Katja i så fall är ett monster.