Blänkare

Nytt kapitel upplagt!

Mina barn skall aldrig gå i Östansjö skola

Om några år är tanken att jag och maken skall flytta till Östansjö, men mina barn skall aldrig gå i Östansjö skola, i alla fall inte förrän jag lyckats bli övertygad om att den är något fullständigt och komplett annat nuförtiden än den var när jag gick där.
Först och främst hade de en idiotisk uppdelning. Det fanns tre lågstadieklasser som kallades gul, röd och blå. I dem gick ettor, tvåor och treor tillsammans vilket ledde till mycket tjafs, bråk, klasshierarki och rent ut sagt dåligt lärande. De år när jag gick där var klasserna dessutom löjligt stora och ingen elev kunde på några villkor få den uppmärksamhet som krävdes.
De släppte in lärare som var så urbota korkade att de drillade oss med att "Rubrik skall ha understruket och punkt", vilket vi ju alla vet är vansinne.
Skolsången var "Var nöjd med allt som livet ger" vilken än i dag ger mig gåshud och kräkkänslor. Den påminner mig om saker som när någon stod och sparkade på mig i kapprummet, vilket ledde till att jag blev arg, slog mig fri och smällde igen en dörr så en ruta gick sönder och självklart fick betala den. Eller när jag sprang från skolan otaliga gånger för att någon gett sig på mig och jag blivit arg och ledsen och förtvivlad och tagit till flykten. Det fick jag för övrigt kvarsittning för. Varenda gång. Jag hade nog mest kvarsittning någonsin på den där jävla skolan.
Sedan var det ju det där med att man inte skulle peka ut någon. Om någon mobbade så pratade man med hela klassen och inte mobbaren... fullständigt verkningslöst. Dessutom talade man inte ens om för elevernas föräldrar när deras ungar var idioter som spöade andra barn på rasterna.
Den som var mobbad skickade man däremot till skolsyster, eller så fick den hänga med vaktmästaren eller städerskan för att komma undan från plågoandarna en stund. Det gick bra att peka ut den mobbade, där gällde inte den tidigare regeln över huvud taget.
För övrigt skulle det så klart finnas rastvakter som skulle kolla att allt gick fint till utomhus. De brukade sitta inne och dricka kaffe i stället... och man var tvungen att gå ut och fick inte gömma sig i biblioteket. "Seså, zebra, gå ut där bland lejonen och lek med dem. Det är nyttigt att vara utomhus!"
När jag sedan började på högstadiet i Hallsberg så hörde jag lärarna där viska om Östansjö skola som "vilohem för sinnesslöa lärare" och det är nog den mest träffande beskrivning jag någonsin hört.

Nej, av all den skit jag upplevde i min barndom så var Östansjö Skola den jag tydligt minns som Skärselden och Helvetet och aldrig, aldrig någonsin att jag låter mina barn genomgå någonting liknande.

Katjas sida

- Det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag, det var inte jag...
Mässandet hörs oupphörligen från gestalten som sitter hopkurad i ett hörn och gungar häftigt fram och tillbaka medan hon vrider sina händer, som om bara genom att gnida dem mot varandra kunde tvätta dem rena från blodet.
Kvällningen hade kommit och obarmhärtigt låtit henne slå upp ögonen och inse vad hon hade gjort. Inte för att hon inte var med när det hände, nej Abbah hade bara tagit över hennes kropp och låtit hennes sinne åka snålskjuts i alla hans fruktansvärda göranden. Hon hade sett genom sina egna ögon vad hon gjort. Sett tilliten slockna i Tobbes ögon. Sett blodet, hört ben knäckas, men fortsatt outtröttlig och metodiskt. Inuti sitt eget huvud hade hon skrikit av ilska, skräck och vanmakt, men utan någon verkan. Abbah hade inte kommunicerat med henne det minsta och det tycktes henne som att han satt upp en glänsande hård isvägg mellan sitt medvetande och hennes. Så här hade det inte varit förra gången. De måste vara fruktansvärt arga på henne, han och Sam. Hon måste ha gjort någonting fruktansvärt fel, men visste inte vad. Hon hade gjort allt Sam hade bett henne om. Hon hade alltid gjort allt han önskat, alltid.
Snubblande kommer hon på fötter och rör sig mot den illa tilltygade figuren som ligger fastspänd på britsen. Händerna håller hon framför sig och hon kan se att de skakar häftigt och flagnar av levrat blod. När hon ser ned på Tobbes anlete vill hon fortsätta skrika, hon vill rasa och gråta och slita sönder allt omkring sig, men gör ingenting. Han lever fortfarande. Han är vid medvetande fortfarande eller igen. Hon vet inte. Hon vet inte om hon vill veta.
- Tobbe...? säger hon med sprucken röst och förvånas över hur ihålig den låter. Hon försöker igen, men med lite mer värme, någon slags känsla.
- Tobbe.
Han reagerar som om hon slagit honom igen. Han skakar på huvudet och får fram orden stötvis mellan läpparna, samman med mer blod.
- Du. Är inte. Hon. Du är inte Katja.
En vild desperation fyller henne och hon vill ruska om honom för att få honom att förstå, men vågar inte röra honom ifall hans inre skador är för stora.
- Jag är visst Katja, säger hon bedjande. Han är borta nu. Jag är visst Katja. Jag är jag och allt kommer att bli bra. Det kommer ordna sig.
När hon börjar lossa spännremmarna så märker hon att han försöker komma bort från henne, att han stretar för att slippa undan. Hon släpper det hon håller på med och lägger en ömsint en hand på hans kind.
- Förlåt. Det var inte jag. Jag lovar. Det var inte jag, men nu är jag jag och allting kommer att bli bra igen. Allt.
Sedan fortsätter hon med sina göranden, men utöver det faktum att Tobbe inte tror på henne så kan hon inte heller bli kvitt känslan av att hon inte är helt säker själv. Hon tvivlar.
Var hon verkligen besatt av Abbah, eller var det hon som gjort det här?
Vansinnet vrider sig som en mask i hennes huvud och hon är oförmögen att ta reda på sanningen. Kanske kommer hon aldrig att få veta om hon är Katja, eller om Katja i så fall är ett monster.

Devil's trap

En mycket finurlig grej att ha i taket i hallen. Nu vet vi vad du egentligen är när du kommer hem till oss...

Inte skriva nu

Jag är full av inspiration, men tyvärr också av rom. Det finns någonting kvar i bakgrunden av mitt medvetande som påstår att jag inte borde skriva på boken när jag är full. Jag tror att det där någonting har rätt. Således sitter jag bara här och längtar efter att få reda på vad som händer med Ina och David. Om ni känner att ni vill läsa boken så kan ni läsa ett utkast här. Det är som sagt bara ett obearbetat utkast och jag lägger upp kapitel allteftersom de dyker upp i mitt huvud. Tja, om jag inte har satt i mig en halva rom det vill säga.
Jag saknar Alv. Jag saknar Nna. Jag saknar Mirri och Pooka och Nina och en hel hög med människor. Gissa för övrigt vilka tre personer jag känner som karaktären David grundar sig på? Den som gissar rätt vinner en katt. En osynlig katt. I påse. Kisse-kasse. *fnittrar halvt hysteriskt*

Inspiration

Från ingenstans kom den, inspirationen som jag väntat på. Fingertopparna glöder av friktionen mot tangentbordet och tankarna är långt, långt borta. Blicken klistrad mot skärmen, tankarna långt inne i världen som flödar fram i form av bokstäver och meningar.
Nu när jag verkligen borde plugga, när jag borde läsa om takter och rytmer i dikter, när jag borde kämpa mig igenom träiga tegelstenar och skjuta upp glasögonen för att diskutera meningen med Bellman, nu kommer inspirationen. För första gången på tio år kan jag skriva, skriva, skriva. Det är en fantastisk känsla, så nära att vara hög, om det nu hade inneburit någonting produktivt. Tankarna kommer fortare än jag hinner få ned dem. Det magiska flytet har infunnit sig.
Samtidigt är det ju ett "guilty pleasure" eftersom jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag borde skriva helt andra saker. Jag vet. Kanske bidrar det. Kanske får jag bara inspiration när det inte är meningen att jag skall ha det.
Men jag bryr mig inte. Jag kan plugga ikapp. Än finns det tid. Bara skriva i dag, bara skriva, skriva, skriva.

Overklighet

Badet har gjort mina fötter till en gammal, gammal kvinnas. Voldemort sover fortfarande i hallen, med nosen instoppad under svansen som beskydd. Det känns hela tiden som om jag springer med andan i halsen och försöker komma med en buss som redan försvunnit i fjärran. Maken är försvunnen, men jag vill inte heller ringa och tjata. Dagen känns underlig, kvällen likaså. Håret är bara blött i topparna. Det finns en hinna över verkligheten som jag inte kan tränga igenom. Ingenting händer på riktigt, utan bara genom hinnan. Fingertoppar mot kall glasruta. Det drar in från fönstret, men regnet på fönsterbläcket har torkat. Någonstans i lägenheten hoppas jag att det finns kristaller som jag kan hänga upp. Någonstans inom mig hoppas jag det finns en glöd. Jag fryser.

Universitetet

I dag måste jag skärpa mig. I dag måste jag ta mig i kragen och traska den där milen (nästan) ned till biblioteket för att plugga. Jag är försenad med min första uppgift (bra start, idiot) och känner mig både motiverad och omotiverad samtidigt. Det är lite som när jag gick i gymnasiet för sådär tusen år sedan. Då författade jag meningen "Jag önskar att jag hade en önskan om att vara ambitiös". Nu vet jag att jag vill vara ambitiös, men jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att komma dit. Jag måste klara det här. Jag har kämpat så hårt för att ta mig hit, så jag måste klara av det.
Hur svårt kan det vara egentligen? Ned med rätt filer på ett USB-minne. Ned med laptopen i ryggsäcken. På med skorna på fötterna... och sedan iväg! Fast först måste jag gå ut med hunden och kanske diska och städa lite och bli distraherad av hundra andra saker.
Kanske är det bäst om jag bestämmer mig för att offra några kronor på att ta bussen ned och sedan går hem i stället. Bara jag kommer dit och kan öppna pärmarna på den där referensboken jag behöver, så hoppas jag att allt kommer falla på plats sedan.
Jag känner mig så grymt förvirrad. Jag måste klara det här, men jag börjar alltmer fundera på om distansstudier var en så god idé. Förbannade First Class.

Snart Halloween

Det finns många saker jag älskar med att hösten är i antågande. Dels blir det mörkare, svalare, kallare och mysigare. Man kan svepa in sig i halsdukar och snart kommer jag att kunna använda min fantastiska, nya vintermössa! Den är illröd och ser ut som om ett monster tuggar på ens huvud. Utmärkt.

Hösten känns som en tid för kreativitet, lajvande (min lajvsäsong är aldrig på våren eller sommaren, utan det är hösten som verkligen driver fram fantasy-andarna i mig), studerande och myspys.

Snart är det Halloween. Vi har planer på att ha en fest här hemma i år igen och nu börjar det bli dags att planera. Det jag ser mest fram mot är dock inte att köpa billigt vitsmink eller se alla kitchiga spökdekorationer, utan att kunna köpa pumpor i mataffärerna igen. Förra året fick jag dille på pumpor och det har inte gått över. Jag älskar dem! Jag älskar att rosta pumpakärnor, jag älskar att baka pumpapaj och jag älskar att få skära ut ansikten och göra pumpalyktor. Kan knappt vänta tills vi flyttar ut på landet så att jag kan odla egna pumpor också.

I November skall jag och Einar spela troll på ett lajv. Det kommer bli hur jäkla bra som helst. Nu skall jag börja plocka ihop mig lite och sedan knalla iväg till Universitetet för att plugga.

First Class är Satan

Vad är det som får en skola att använda sig av First Class? Inte är det en vilja att hjälpa och guida studenterna i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag tror att jag aldrig någonsin har stött på ett mer krångligt, rörigt och användarfientligt program någonsin. Man går vilse, man hittar inte den information, men väl den information som inte är ett dugg viktig.
Ta bara en sådan sak som att ens skickade meddelanden dyker upp direkt i ens FC-mail. Hur jävla vettigt är det egentligen? Ingen utkorg, ingen egentlig inkorg, utan allting på samma ställe.

Och dessutom känns det inte som om skiten har utvecklats en millimeter på över ett decennium, ändå fortsätter skolor att envisas med att använda det.

I min förra distanskurs användes Blackboard i stället, vilket kändes betydligt mer användarvänligt och smidigt. Jag ser inte fram mot ett helt år med FC.