Ondska

"With evil all around me, I can do nothing but evil to survive." 
- Queen Mab

Varifrån kommer denna lockelse till ondska? Hur kommer det sig att det alltid är de onda karaktärerna i böcker och filmer som är de jag dras till? Varför är ondska alltid mer intressant än godhet? Om det är sant att det är lättare att vara ond än god så skulle det väl inte vara så intressant? Då skulle det ju vara det naturliga stadiet och inte behöva förklaras alls?
Jag har inte funderat så mycket närmare på den här saken tidigare, men nu försöker jag komma till lite slutsatser.
Jag tycker generellt sett inte om folk. Människor ter sig ganska obegripliga för mig, och för det mesta är de både korkade och irriterande. Jag har mycket lite tålamod med människor överlag. All jävelskap som pågår där ute i världen berör mig föga, för om jag hade chansen att ta värdsherravälde och förslava större delen av mänskligheten och döda av resten så skulle jag förmodligen ta den. Nämnde jag att jag inte gillar människor?

Samtidigt så blir jag helt gråtmild av att mammutens fru och barn är döda i Ice Age. Samtidigt som jag är rädd för seriemördare, krig, orättvisor, våld, vapen, monster, mörkret, spindlar och brevbäraren så kan jag inte låta bli att förstå seriemördare, fantisera om krig och våld, gynna orättvisor, samla på vapen, charmas av monster, gå i mörkret, rita spindlar och... nej, brevbäraren är den yttersta ondskan och så långt går jag inte så att jag fraterniserar med denne, men ändå. Allt det jag är rädd för känner jag också samhörighet med. Är det däri dragningen till ondska ligger?

Mycket tror jag att dragningskraften hos ondska bottnar i att om man är en del av det som skrämmer en så behöver man aldrig mer vara rädd för någonting. Vad spelar det för roll om man möter monster ifall man är ett monster själv?