Vilse på östkusten

Jag sitter här och letar efter någonting som kan ge lite struktur i min vardag. En danskurs, en språkkurs, ett sätt att träffa nya vänner, att ta mig ut från lägenheten, att utvecklas som människa.
Det finns ingenting i Kalmar. Danskurserna verkar läskiga och dyra, språkkurserna meningslösa, alla andra kurser trista. Ingenting är roligt när man måste göra det själv. Ingenting är roligt när det enda sättet att få sällskap på är att övertyga sin man om att följa med.

I dag skulle jag ha varit hos en kompis. Tydligen har hon en våldsgästande vän och dessutom har hon egentligen jättemycket att göra och jag måste ta mig dit själv på något sätt. Visst, det är klart att det ligger på mitt ansvar att ta mig dit jag vill, men min lånecykel är självmordsbenägen och jag har inte ens fjorton spänn till bussen. Jag vill dessutom inte störa. Det känns som om jag alltid inkräktar på andra människors liv.
Och jag är rädd för att träffa folk. Jag är livrädd för att träffa folk. Jag vill helst bara sätta mig ned och gråta. Ensamheten blir som ett stort svart hål inuti som äter upp mig när jag vill träffa folk. En i taget fungerar, i bästa fall, men så fort det blir fler så kommer klumpen tillbaka.

I helgen är det lajv och jag vill inte.