Tillbaka

Åter från Hogwarts. Verkligheten står kvar utanför dörren. Tillhandahållen med ny ammunition från min vanliga leverantör laddade jag pistolen, öppnade dörren, och sköt.
Den jäveln ser alltid så förvånad ut när han blöder.
Stängde dörren och tände en cigarett. Log.

Vad tar man sig till?

Vad tar man sig till när Verkligheten åter igen (se här för tidigare besöksbeskrivning) knackar på dörren och kräver att få tala med en? Jag kunde se honom genom titthålet. Han såg sjukt otålig ut och stampade irriterat med ena foten. Den grå kostymen perfekt struken. Mittbenan intakt och en ilskerynka mellan ögonbrynen. Jag sneglade mot pistolen på hatthyllan, men insåg att ammunitionen tagit slut vid hans förra besök.
Då sa han några ord jag nog aldrig kommer att glömma. Han berättade vem som skickat honom den här gången, och världen rasade. Jag rasade. Jag installerade fler lås på insidan av dörren på sekunddelar och stoppade fingrarna i öronen, sjöng högt på en sång så att jag inte skulle höra mer.
Sedan gjorde jag det enda rätta; jag ignorerade honom och flydde genom första bästa portal till Hogwarts. Där kan man i alla fall vara säker på att den förbenade Verkligheten håller sig borta.

Svarslös

Jag hatar att ha rätt. Jag hatar att ha fel. Just nu vill jag inte göra någonting mer. Jag vill inte planera bröllopet. Jag vill inte åka till mamma. Jag vill inte stanna hemma. Jag vill inte äta chips med familjen och se på Harry Potter. Jag vill däremot skriva ett svar på ett mail, men jag vet inte vad jag skall skriva. Vet inte hur jag skall tolka det som står där.
Klumpen i halsen växer och växer. Jag anade aldrig att det faktum att jag med nära och kära vill fira att jag funnit någon som älskar mig eventuellt skulle bli spiken i kistan gällande somliga saker. Jag anade aldrig att livet skulle göra en så tvär gir just nu. Det känns som om jag föll ur vagnen och den åkte vidare utan mig.

Och jag skulle kunna skriva mer. Jag skulle kunna skriva spaltmeter, men för första gången jag kan minnas är jag svarslös.

Ursäkter och paranoia

Jag ber om ursäkt både i efterhand och i förväg för mitt passerade och blivande beteende i form av gnälligheter, drygheter och lättretligheter. Värmen skruvar på alla malkavkranar i min hjärna.

Jag undrar dessutom om jag är paranoid eller om folk är taskigare än vanligt? Förmodligen lite av båda. Har märkt att jag tar hemskt illa upp över vanligt vänskapligt smågnabb, även om jag är den som startar det. Blir liksom ledsen och helt tung i hjärtat. Får dessutom för mig än en gång att folk inte gillar mig egentligen och att de bara låtsas för att kunna göra något taskigt mot mig. Kanske har jag umgåtts för mycket med katterna på senaste. Katter är ju så, folk hoppas jag inte är så egentligen.

Värme är något jag alltid haft svårt att stå ut med. Kyla är lugnt. Man kan vira in sig i en filt och stoppa fötterna i ett par draktofflor så blir allting bra, men värme. Jävla värme. Det enda man kan göra är att bada eller duscha eller sitta med isklampar under fötterna. Känslan av svalkad lättnad försvinner lika fort igen.
Det sägs att under värmevågor så ökar våldsbrotten och det förvånar mig inte. Det är en betryggande tanke, faktiskt, för då är jag inte ensam om att bli totalt psykad av det.

Jag har massor att göra och på måndag bär det av upp till Närke igen, sedan stannar jag där fram till bröllopet.

Pappas dödsdag

I dag har det varit pappas dödsdag, så det kanske inte är så konstigt att jag känt mig ledsen och ur balans. Hade hoppats på ett besök från en vän, men fortsätter att hoppas på morgondagen i stället.

Pappa dog för tio år sedan. Det känns helt sjukt nu när jag tänker på det. Kan det redan ha gått tio år? Ett decennium? En tredjedel av mitt liv har pappa inte funnits. Den insikten känns inombords.

Än konstigare känns det att jag nu bor så långt bort att jag inte ens kan besöka hans grav. Inte plocka några blommor och säga några ord. Ingenting. Vid allhelgona tände jag ett ljus på en annan kyrkogård för honom.

Det konstigaste är dock faktumet att livet har gått vidare. Att det fortsatte obönhörligt utan honom. Att inte hela världen bara stannade och dog med honom. Det är chockerande, för sådana saker som en förälders död kan inte hända.

"Det mycket stora sker inte; det är."
- Gösta Ågren

(Bilden är på min bror vid pappas grav för några år sedan)

Te stavas te

Hur kan det vara så förbaskat svårt för folk att stava rätt när det gäller ett ord på två bokstäver. Te stavas te. Det stavas absolut inte the och inte sjutton stavas det té heller. Ta ett t lägg till ett e - klart! Det är till och med enklare än att hälla vatten i vattenkokaren, låta det koka upp, måtta upp vatten i en kopp och slänga i en påse torkade blad.
Faktum är att jag till och med har belägg för stavningen i och med att det är den som står i SAOL. Varken té eller the finns med. Tea är bara löjligt eftersom, tja, det heter te. Det skulle vara som att säga kaffe latte när man menar kaffe med mjölk.
Åh. Visstja. Folk är idioter.

Fatality 13

Som ett svar på bloggen Fatalitys inlägg med 13 påståenden med "extrem hög sanningshalt".

1. Döden går inte i dur.
Jo. Pop är döden.
2. Katten är människans bästa fiende.
Givetvis. Kunde inte sagt det bättre själv.
3. Någon borde ha gett Håkan Hellström arsenik när han bad om det.
Se ovanstående kommentar.
4. Skräckens mästare heter Joe Hill.
För tillfället. Fast snart kommer det vara en hon som heter Yvonne Undin.
5. Meningen med livet är varken 42 eller en låt med Disturbed. Det är ostmackor. 42 är dock numret på Agent Mulders lägenhet. Alltid något.
Men 42 stycken ostmackor då?
6. Seasons in the Abyss framför Reign in Blood.
*har hakat upp mig på ostmackorna*
7. Det finns inga jordugglor.
Se bilden längst upp. Bevismaterial 1. Han är sjukt förolämpad, men det syns väl?
8. "Hadouken!" är hårt, "Get over here!" är hårdare, "Aboltarej!" är hårdast utav allt.
Rättning: Jag Kokar TE! är hårdast av allt.
9. Ett band vars namn utläses His Infernal Majesty borde handla om Hin Håle, inte vara föremål för Bam Margeras homoerotiska fantasier.
Jag dör lite inombords var gång jag ser ett "heartagram". Gay gay gay...
10. Drakarna dog när Trudvang flyttade till internet.
R.I.P. drakar.
11. Det är alltid soligt i Philadelphia.
Jepp. Förutom när det regnar. Eller snöar. Eller är molnigt.
12. Gravskändare gör sig bra i din stereo.
Mycket bättre än de gör sig på kyrkogården i alla fall.
13. Mortal Kombat-tårta på bemärkelsedagen is the shit!
Oh hell yes. Se ursprungligt inlägg för bild!

Läs det ursprungliga inlägget här.

Katja återuppstår

I dag återvänder Katja till universum. Katja är en av de lajvroller som jag har haft absolut längst och därmed också en av mina favoriter. Första gången jag spelade henne var någonstans mellan 99-00 på Mjölbylajvet och sedan även Motalalajvet. Hon blev känd som oförarglig under det första lajvet, misstänkt under det andra och "HÅLL reda på den där JÄVLA malkaven!" under det tredje. Hur det gick sedan minns jag inte.
Hon är även känd för att ha överlevt ett varulvsanfall i Motala, pratat mycket om en vän som heter Belinda och som lärt henne att "laga folk med saxen". Hm. Jag måste hitta en sax.
Att fixa Katjas outfit är ett problem. Jag har inte kvar någonting av hennes gamla utstyrsel och just nu är jag lite fundersam över hur jag skall få till hennes look. Det enda jag är säker på är sminkningen. Den kan liknas vid den sminkning en gothisk tjackhora borde ha efter att ha kletat in massor med svart kring ögonen, sovit i det, bättrat på det, sovit i det igen och sedan gått ut i ett oväder.
Men klädselmässigt. Det klassiska kvinnliga problemet. "Vaaaad ska jag ha påååå mig?!"
Det är rent sjukligt varmt ute, så alla tunga kläder går bort. Nåja. Vi får se vad jag hittar i garderoben om jag gör Alvs gamla klassiker och öppnar dörren, vrålar "DIN MAMMA var av POLYESTER" och grabbar tag i det som anfaller.