Jag hatar att gå hem efter en film helt uppfylld och veta att ingen annan såg den på samma sätt. Att ingen annan har samma känsla i sällskapet. Att de såg en film, de upplevde den inte, de såg den bara. Den kändes inte personlig för dem.
Jag avskyr att gråta över en bok när ingen i min närhet gråter över den. Inte faktumet att jag gråter, utan faktumet om att jag är ensam om det. Jag hatar att vara ensam och känna den där glasrutan mellan mig och världen, mellan mig och mina närmaste. Mellan mig och min familj, mina vänner, alla.
Jag älskar att uttrycka mig med musik. Att noga, noga välja vilka låtar som skall spelas upp för någon och verkligen ha en mening med dem, att uppleva dem intensivt och sedan inse att mottagaren inte förstod budskapet alls.
Jag hatar inte att vara jag, men ibland hatar jag alla andra för att de inte är det.
Jag hatar glasrutan.
Jag känner igen mig. Ända sedan jag var barn så har jag känt mig helt uppfylld av biofilmen, jag har känt det som att jag har varit huvudkaraktären i filmen, eller iallafall att världen är bra mkt mer magisk och fantastisk och förunderlig. Medan alla andra bara gått runt och diskuterat filmen och detaljer i den, har jag svävat fram på små moln...
SvaraRadera