Glasrutan

Jag hatar att gå hem efter en film helt uppfylld och veta att ingen annan såg den på samma sätt. Att ingen annan har samma känsla i sällskapet. Att de såg en film, de upplevde den inte, de såg den bara. Den kändes inte personlig för dem.

Jag avskyr att gråta över en bok när ingen i min närhet gråter över den. Inte faktumet att jag gråter, utan faktumet om att jag är ensam om det. Jag hatar att vara ensam och känna den där glasrutan mellan mig och världen, mellan mig och mina närmaste. Mellan mig och min familj, mina vänner, alla.

Jag älskar att uttrycka mig med musik. Att noga, noga välja vilka låtar som skall spelas upp för någon och verkligen ha en mening med dem, att uppleva dem intensivt och sedan inse att mottagaren inte förstod budskapet alls.

Jag hatar inte att vara jag, men ibland hatar jag alla andra för att de inte är det.

Jag hatar glasrutan.

För lite tid, för många liv

Jag har för många liv och för lite tid. Här är vad jag sysslat med nu i natt.

Vikten av ett skrivbord

I dag, gott folk, skall vi tala om vikten av ett skrivbord. När jag var liten hade jag ett fantastiskt skrivbord. Det var precis lagom stort för precis allt, i trä och bara helt enkelt mys. Däremot började jag dregla över mer plats och mitt lilla fina skrivbord fick flytta till min bror och ge rum för ett större med fler lådor. Det skrivbordet i sin tur fick flytta till min syster när jag helt sonika valde att ha ett datorbord i stället för ett skrivbord.
Mitt senaste datorbord är minimalistiskt el grande. Man får plats med skärmen, högtalarna, tangentbordet, nästan musen och med lite tur även knäna under det. Under åren som gått har jag alltmer börjat sakna att ha ett riktigt skrivbord. Lådor för papper, yta att teckna, skriva, bygga latexvapen, sy, ja helt enkelt yta att skapa på. Jakten på ett nytt skrivbord hade börjat.

Helst skulle jag ju ha velat ha mitt gamla skrivbord, men det vägrar brodern min att ge upp. Således var Blocket min vän och förtrogna. Minst sagt.
Trots att jag aldrig någonstans sett ett skrivbord som det jag gav upp till brodern så hittade jag ett på Blocket. För en hundring. Här i Örebro. Det måste minst sagt vara ödet!

Nu bor skrivbordet hos mig och har alla de små detaljer som en hemtrevlig arbetsplats skall ha. Universum är i sin ordning igen.

Här följer lite bilder på mina favoritprylar kring och på och med arbetsplatsen:

En hylla ovanför skrivbordet ger rum för mappar med rollspelspapper, lite rollspelsböcker, tärningsburken och den klumpiga scannern som jag behöver ha kvar, men ändå inte riktigt måste ha framme.

Ena utdragsskivan låg det en glasskiva på. Jag lade genast dit fina vykort jag fått av folk genom åren som man annars inte vet var man skall göra av.

På anslagstavlan samsas rosa enhörningar med Cthulhu själv. En anslagstavla är ett måste egentligen för mig och jag förstår inte hur jag klarat mig utan den så länge. Cthulhu är för övrigt print från Ackegårds snygga samlingar, signerad och allt.

Mitt fina intyg om att jag faktiskt har fått på Miscatonic University. Hurra för mig!

Kombinerad enhörning och fotoställ som Alv gav mig. Mycket söt och just nu håller den i ett gammalt svartvitt släktfoto.

Den vackra burken i form av en bok med älvor på som jag köpte i Italien och nu använder som pillertrillare för mina Zyban. Jepp, gott folk, jag skall åter göra ett allvarligt försök till att sluta röka.

Och sist men inte minst, den underbara drakungen som Oscar köpte åt mig i Belgien. Han vet vad jag gillar.

Myrorna har flippat

Myrorna i Örebro har flippat. Varenda Second Hand-butik i världen är bättre. En gång i tiden kunde man göra stora fynd på Myrorna, så är inte längre fallet. Kärringarna som sätter priserna måtte vara fullkomligt galna och inte ha någon som helst kontakt med marknadsvärdet på saker. Myrorna går man till för att göra fynd, inte för att betala överpriser.
Som skinnrockar exempelvis. När jag var svartrockare kunde man lätt få en för ett par hundra. Numera tar de åttahundra spänn för en begagnad rock. På Myrorna. Lägg av, säger jag. En förbaskad tavelram skall de ha sextio spänn för och kollar man på prydnadsföremål så garvar man tills man gråter.

Skålen på bilden ovan är gjuten i något slags plastmaterial. Den är lite söt, men den är fanimig inte ett dugg värd de 98 spänn som kärringarna försöker få ut för den. Är det guld under den? Nej. Är det ett designföremål? Nej. Det är bara en jävla plastskål.

Jag trodde verkligen att man gick till Myrorna för att fynda, men nu när begagnat är så "eco-chic" och modernt så går jag hellre till affären och köper sakerna nya. Det är nämligen inte ovanligt att det blir billigare så.

Nudismen i framtågande

Stundtals luras man att tro att Oscar är vad man kallar "En helt normal ung man". Det är en lögn. Han kan ibland tyckas tråkig eller lite blyg och tystlåten, men då har man bara skrapat på ytan. Hans vansinne är av det delikata slaget.

I dag gick Oscar upp ur sängen. På ett nudistiskt vis knallade han ut i köket och började där att modifiera en elkontakt. När han var klar med köket ägnade han en bra stund åt att jobba vidare med elkontakten. Fortfarande naken. Vid skrivbordet. Fullkomligt obekymrad och uppslukad av sitt arbete.

Somliga människor sover näck, de räknas som ganska normala.
Somliga människor går upp näck och äter frukost, de räknas som lite mer excentriska.
Vad kallar man människor som struntar i frukosten och går direkt på att bygga om elkontakter?

Fast nu äter han frukost också. Utan kläder.

Nåväl. Jag klagar inte.

Porr och prostitution

I dag har jag diskuterat porr och prostitution. Det hela började på ett nätforum där någon tog upp filmen Lilja 4-Ever och hur hemsk den är. Diskussionen urartade snart till att handla om hur hemskt det är med prostitution. Jag gav mig in i debatten för att jag tycker det är en mycket tydlig linje mellan att frivilligt arbeta med att sälja sin kropp och att bli tvingad till det. För vet ni, det finns faktiskt folk som väljer att bli horor. Om jag inte hade sambo skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett nytt karriärsval. Jag menar, jag har redan arbetat till och från i porrindustrin under tio års tid. Det är inget stort eller konstigt steg.

När jag påpekade det var det någon som skrev: "Tror du inte att det skulle kännas äckligt att ha sex med män som du inte är attraherad av?"
Vilket är en intressant tanke. Nej, jag tycker inte det är äckligt att ha sex med män jag inte är attraherad av. Det har jag haft ett antal gånger gratis av olika anledningar och jag skulle helt klart ha föredragit att få betalt för det. Dessutom har jag fördelen av att ha en mycket livlig fantasi vilket lätt förvandlar vilket miffo som helst till en ung Christian Slater, en Uruk-Hai eller något annat megasexigt.

En bekant skrev något annat i diskussionen som jag älskade. Med fullfjädrad ironi:
"Tyst. Kvinnor skall använda sin valfrihet till att göra rätt saker."

Det är så sant. Så länge kvinnor vill vara moraliskt korrekta och rättrådiga och duktiga skall de ha möjlighet att göra precis vad de vill. För ingen vill ju visa upp sig näck eller ha sex med folk för pengar. HA!
Sälja sin själ går utmärkt, sälja sin hjärna ännu bättre, men sälja sin kropp - ja då kommer pekpinnarna fram.

Som en gång i ett förflutet kom en killbekant fram till mig och sa: "Vet du, du behöver inte ha sådär djup urringning för du är söt ändå."
Om han i stället hade sagt till någon annan: "Vet du, om du har djupare urringning blir du sötare." så hade det blivit ett ramaskri, men nu tog han alltså på sig rollen som Feminismens Försvarare och då blev det helt okej att anmärka på min klädsel och mitt val om huruvida jag vill flasha halva mina tuttar (eller hela) för världen eller inte.

Problemet ligger nog i att så många smäller ihop sex och kärlek till en och samma sak. Newsflash - det ÄR INTE samma sak. Det är två helt olika bra saker som ibland kan kombineras och bli jättebra, men som också är hur härligt som helst var för sig.

Tempus fugit

För fem år sedan satt vi i din bil och sjöng med i Winnerbäcklåtar. Vi skrattade och pratade och drömde om en framtid. Mitt i natten satt vi på en stenmur och tittade ut över stan. Du fick mig att känna mig som den mest speciella flickan i hela världen och jag betalade tillbaka med hundlik tillbedjan.

För fem år sedan var du inte klok. Du hotade, manipulerade, skadade, ljög och bedrog. Du ansåg dig högre än alla andra och jag var glad när jag kom över dig. Att komma över dig var bättre än att falla för dig, men du hann förstöra så mycket på vägen.

För tre år sedan träffades vi igen. Du sade att du var en helt annan person och du såg i alla fall ut som en främling. Det var artig konversation och inte mycket mer. En fika och sedan åkte jag tillbaka till min pojkvän.

För två år sedan skickade du SMS där du nostalgiskt undrade om jag mindes den där sommaren vi hade. Hur skulle jag kunna glömma? Det var den värsta sommaren i mitt liv på så många sätt, men på andra sätt också den bästa.

För ett år sedan pratade vi på MSN. Du pratade om att komma hit och vi planerade att lajva tillsammans, skapade till och med roller. Vi var kanske inte vänner, men inte fiender heller. Vi kunde kommunicera så smått igen.

Nu sitter du häktad för mord.

Och jag tror det är du som har gjort det.

Teknokrat och changeling

Han tycker om teknik och praktiska lösningar. Han tycker om känslan när saker passar ihop. Han tycker om rena ytor och tydliga linjer. Han är ateist och förnekar all andlighet. Han är prydlig. Han gillar att laga mat efter komplicerade recept. Han kommer ihåg saker som hur många meter asfaltväg det finns utanför en by någonstans i Sydamerika. Han har inga psykiska sjukdomar och samtidigt som han inte vill gifta sig för att det är för vuxet så tror han inte på att äta godis innan maten.

Hon tycker om drömmar och fantasier. Hon tycker om känslan när saker är så kaotiska att man bara slits med. Hon tycker om plotter och suddiga cirklar. Hon tror på spöken och på tomtar och troll. Hon är stökig. Hon gillar att röra ihop saker hon vet att hon tycker om och hoppas på att det blir gott att äta. Hon kommer ihåg vad alla gudar i Sagan om Belgarion heter. Hon är rätt knäpp i skallen och vill både gifta sig och äta upp allt godis innan maten.

Ändå älskar de varandra, och det fungerar på något sätt.

Kanske för att de båda tycker om att kura ihop sig i soffan och se på Supernatural, Torchwood eller Reaper. Kanske för att båda blir helt till sig över ett gammalt spöklikt hus och vill flytta in direkt. Kanske för att de gillar att slå på andra och varandra i skogen med latexvapen. Kanske för att de tycker om att spela fantasyspel eller brädspel tillsammans.

Kanske för att båda helt enkelt bara älskar varandra, trots att de för det mesta bor på helt olika planeter.

Ederias Kalk

Självklart var min nojja helt i onödan. Lajvet var helt enkelt urmysigt. I två bilar tog vi oss ned till mörkaste Småland och trots ett par timmars försening så gick det ganska bra att komma i ordning i tid. Tyvärr hade vi fått fyra avhopp, men vi klarade oss riktigt bra på sju personer också. På bilden till vänster har vi den blodtörstiga Rättva, hälaren Anor, rövarhövdingen Folke Grävling, hästskojerskan Heda, tjuven Kråka, änkespindeln Vargaz och så jag själv som lönnmörderskan Kalla Brand.

Det var kallt som satan, men kaminen i militärtältet räddade nog livet på oss alla och mina fantastiska jägarstrumpor räddade nog mig personligen.

Vi hade en intrig med en mystisk skattkarta, men även om vi gick och viftade med den konstant så blev det liksom aldrig mer med det, vilket är synd. Ingen brydde sig ett dugg. Tur nog så hade vi massor med intriger inom gruppen att spela på och jag lyckades sälja Kråka två gånger till olika personer.

Är lite besviken dock över mig själv och två olika fenomen som nog sätter måtten för att jag inte är en särskilt duktig lajvare egentligen. Det första är att jag inte kan låta bli att försöka ta hand om min grupp. Se till att alla äter, att ingen fryser, att alla mår bra. Det passar sig inte när man skall vara en ewul lönnmörderska, men det är så svårt att inte bry sig. Jag vill ju att alla skall ha ett bra lajv!
Det andra var faktumet att man alltid har lite för smarta roller med lite för hög överlevnadsinstinkt. De roliga sakerna händer med de som rusar rätt in i faran utan tanke på konsekvenserna, medan mina roller tenderar att tänka sig för och därmed inte råka ut för särskilt mycket.

Det var dock förjävligt kallt, oavsett tält eller kamin eller jägarstrumpor. Jag fasar lite inför nästa lajv om en månad då det rimligtvis borde vara ännu kallare. Visserligen skall vi bo i ett hus, men så vitt jag vet är det ett hus utan uppvärmning så vi får gosa ihop oss ordentligt för att inte frysa ihjäl har jag en känsla av. Men ett hus är alltid ett hus och eftersom jag skall spela byhövding så kommer jag ha mycket att göra under hela lajvet. Vi behöver för övrigt fler medlemmar i hövdingahuset, så hör av dig till mig om du vill komma som släkt eller vän! Det kommer att vara värt det, tro mig!

Lite har jag också kommit att hålla med de jag tidigare gnällt över. Gymnastikskor har inte på lajv att göra. Stretchtröjor i vitt t-shirtstyg har inte heller på lajv att göra. Ändå var det en väldigt stor blandning med folk och utrustningsstandard, vilket bidrog till att det blev en trevlig helhet.

Och byn. Jag vill inte ens tänka på byn, men samtidigt kan jag inte sluta göra det heller. Det är en fantastisk medeltidsby med massor av små hus utströdda över landskapet. Helt klart den snyggaste jag sett och till och med Svarta Galtens område får stryka på foten. Blev väldigt inspirerad till att fortsätta arbeta på vårt lajvområde, men jag vet bara inte när jag skall finna tiden till det. Innan snön måste vi i alla fall tjära klart husen och jag har några andra idéer om tak och väggar och nya små byggnader som jag vill börja på så snart som möjligt.

Sedan måste jag sy på fler lajvkläder. Kommer behöva fodra såväl byxor som mantlar för att överleva Blodspår och det lär bli ett jäkla jobb utan tillgång till symaskin. Är hemskt stolt över att jag alldeles själv sytt den korta kappan med huva som jag bär på bilderna i alla fall. Det började som en struthätta, sedan tog jag bort struten, så lade jag till lite päls, sedan blev den för trång så jag slitsade den i ryggen, men självklart så blev den ful i stället så jag slitsade den fram och lade till sist in en kil i ryggen. Nu tänkte jag göra den lite vidare och fodra den ifall den skall användas på fler kalla lajv - och det är nog troligt att den skall.

Nåväl, nu har jag snackat så mycket skit och skall i stället försöka jaga folk som vill deltaga i nästa lajv - Blodspår!

Alla i gruppen ville döda min karaktär. Nåja, nästan alla. =)

Något har gått förlorat i lajvvärlden

Nu när det bara är några dagar kvar till nästa lajv kan jag inte släppa tanken på att något har gått förlorat. Något viktigt.

På fredag är vi en grupp som åker iväg till lajvet Ederias Kalk. Det verkar roligt och nydanande, men samtidigt klassiskt och tyvärr väldigt, väldigt flummigt. Trots att jag läst fyra sidor vackert formulerade filosofier om lajvmagi så är jag fortfarande lite osäker på hur det fungerar i praktiken. Förhoppningsvis ger det sig när vi väl är på plats.

Det stora problemet är att vi inte har någonstans att bo. Vi är ungefär tio personer i gruppen och vi har inte lyckats spåra ned en enda paviljong. Vi skulle kunna satsa en slant på ett militärtält, men då jag frågade den områdesansvariga arrangören om militärtält var tillåtna så visste hon inte ens. Skall fråga igen nu i veckan. Visserligen kanske vi kan fixa en annan lösning, men inte en annan lösning med kamin och möjlighet till ett hyffsat boende. Det finns tydligen platser på värdshuset, men dessa måste man spela sig till inlajv. Jag åker inte mångamånga mil för att kanske få sova i en vattenpöl under en gran.

Tankarna svävar iväg till I Månens Skugga, det sunkiga enhörningslajvet som bilden ovan är ifrån. Vi spelade den knasiga och halvseriösa gruppen Kottarnas Barn och hade askul. Visst att vår utrustning var skräp och vår rollidé något vi bara flummade ihop, men det var enkelt och det var roligt.

Är det verkligen tänkt att man skall få magsår för att åka på lajv nuförtiden? Att man helt enkelt får acceptera åtta sidors beskrivningar av att arrangörena hoppas på att magiutövandet på lajvet skall bli en "konstform" och "en dans" med ord? Varför måste det finnas tiotusen olika droger, gifter och drycker man måste plugga in? Vad hände med "salt somnar man av" och sedan punkt?
Jag har inga bra kläder heller. Nojjar konstant för att de andra vuxna barnen kommer skratta åt mina patetiska försök att knåpa ihop något trots att jag inte kan sy och inte har råd att köpa byxor, tunika, väst etc för femhundra spänn styck på någon lajvbutik.
Nojjar för boendet. Nojjar för kläderna. Nojjar för att Alv inte skall komma. Nojjar för hur vi skall åka dit. Nojjar för vad vi skall äta. Nojjar för allt. Bara nojjar ut totalt, med andra ord.

En annan konstig sak är militärtält och att de ofta inte accepteras på lajv nuförtiden. Ett militärtält finns det ofta ingenting off med. De är av tyg och metall. Både tyg och metall fanns på medeltiden. De jag snackat om det här med hävdar följande:

"Eftersom man vet att de hör hemma i den moderna verkligheten och relaterar dem dit förstör de stämningen."

Men för HELVETE. Det syns att orcherna har smink, man ser att latexvapen inte är på riktigt och jag är helt jävla övertygad om att glasögon, frisyrer, hårfärgningar och tjugotusen saker till kan relateras till "verkligheten". Det handlar ju om att skapa en illusion, gott folk, och om man inte har fantasi nog till att göra det skall man ge fan i att försöka leka i vuxen ålder.

För övrigt är jag emot blankvapen på lajv. Om man har det så måste alla strider planeras noga i förväg och argumenten för är följande:

"Det är snyggt."

"Det är historiskt korrekt."

och "Det låter häftigt med stål mot stål."

Visst, det är snyggt. Historiskt korrekt beror ju på vilken historia man vill berätta och visst det låter häftigt. Men hur roligt är det?

Ponera att din roll ser en hög orcher komma drullande mot byn. Nog fan tar man första bästa kortsvärd man råkar hitta för att försvara sig med det. På blankvapenlajv fungerar inte detta.
Blankvapen är något man måste träna med i evigheter för att faktiskt kunna fightas med dem på ett lajv utan att det blir dumt eller farligt. Boffervapen kan vem som helst leka med. Ja, leka.

Visstja, jag nojjar också för att våra vapen inte skall bli godkända på Ederias. De är väl inte världens snyggaste, men de är säkra och de är inte silvertejpskorvar. Det är egentligen vad som borde krävas enligt mig, men de skrev något på sidan om att de godkänner vapen i stil med "inköpta för mångamånga hundra kronor hos några nämna latexsmeder". Inte konstigt att jag är nojjig.

Visstja... sånger i nya lajvsverige. Visste ni att det finns vissa låtar som är fullkomligt korrekta, men inte accepterade i lajvvärlden? Som att Maria går på vägen har sjungits så ofta att det nu anses off att sjunga den? Som att ingen av Nordmans låtar är okej även fast de är stämningsfulla så det räcker till och blir över?

Nej, jag vill tillbaka. Jag vill att orcherna skall lukta surströmming så att träden vittrar över skogen, jag vill se tunikor av gamla filtar, folk som bor i militärtält och höra mörkeralverna prata engelska med myndiga röster. Jag vill se den timida filosofen checka in en fyrkantig bofferkorv och jag vill sjunga Harald har konstiga vanor tills rösten spricker.

Jag vill helt enkelt leka, är det för mycket begärt?

...

Glassbilen!

The (KRÅKA) Films Collection

För några dagar sedan fick jag hem den nuvarande pärlan i min filmsamling. På Sjuhäradsfestivalen (som jag visst glömt att skriva om trots att jag lovade... men det kommer!) så såg jag två independentfilmer skapade av Ronny Carlsson i form av Return av the Goremunching Zombozoid: Cannibal from Space och Christmas Holocaust, The holy Night Massacre. Sällan har jag tyckt så bra om några independentfilmer, så när jag kom hem kontaktade jag nämnde Ronny för att prisa hans geni.

Det som skickades till mig var sedan The (KRÅKA) Films Collection där båda filmerna, plus en till och lite annat smått och gått ligger. Dessutom är det nr 5 av 50 och självklart signerat. Ah. Det är kärlek, nu tvingar jag alla jag känner att titta på dem.
Så... filmvisning, my place?

Det här är min verklighet

Det har nu gått avsevärd tid sedan jag senast skickade ett återbud till den senaste i den långa raden psykotiska psykvårdare som försökt vårda mig på diverse psykotiska sätt.

Ja, gott folk, jag har gjort slut med psykvården en gång för alla. Den är full med galningar på fel sida om den obligatoriska näsduksburken. Den är full med arbetande läkare, psykologer och kuratorer som är långt mer fucked up än någon jag vill umgås med på regelbunden basis.

Häromdagen mötte jag lite nytt folk. Det slog mig att man snabbt slår in i samma sväng nuförtiden. Förr snackade alternativarna musik och film. Nu snackar de piller och akutvård. Lite stolt meddelade bruden jag snackade med att hon minsann legat inne tre veckor på psyk - frivilligt. Den andra tösen i sällskapet framhävde att hon legat inne så och så länge.
Stolt meddelade jag att jag trots psykotisk diagnos och annat smått och gott i samband med utbrott av sällan skådat slag aldrig någonsin har eller kommer vara inlagt på psyk. Anmäld för misshandel och olaga hot, samt inblandad i fler slagsmål än jag kan räkna under unga år och allt möjligt skit, ja, men aldrig inlagt på psyk.
Så dum är jag inte. Bara för att verkligeheten suger så behöver man inte få den att suga än värre. Hellre ligger jag och grinar en vecka i min egen säng, för rädd för att gå upp, än i ett främmande och sterilt rum på en avdelning som gudarna glömde.

För dylika avdelningar är förvaring så vitt jag förstått. Alla jag talat med säger samma saker. Förvaring, förvaring, förvaring.

Jag har just accepterat att jag aldrig mer tänker äta psyktabletter och aldrig mer tänker prata med psyk.
Jag har just accepterat att min verklighet förmodligen kommer att se ut så här resten av livet. Som en slags Dahli-tavla tecknar sig hela min framtid i ett kalejdioskåp av vanvettigt jobbiga tillfällen. Jag kommer se saker, höra röster, skrika mig hes, skada mig, drömma mardrömmar varenda natt och bli osams med mig själv och världen gång på gång.

Det finns inget annat sätt än acceptans.

Jag får helt enkelt skriva om Queen Mabs citat från Merlin:
"With madness all around me, I can be nothing but mad to survive."