Glass

Hm. Fyra på natten.

Dags att cykla och köpa glass.

Me drunk! Me loco!

I går natt hade jag sovit två timmar på lika många dygn. Alv var över och vi skulle se på film. Självklart kommer den geniala idén att börja pimpla vin över oss. Sedan såg vi på Re-Animator, Dagon och Beyond Re-Animator i sträck. När den sista filmen visades var nog ingen av oss nykter nog för att förstå den. Det gjorde inget. Vi skålade för Miscatonic och citerade upprepade gånger "Me drunk! Me loco!" som den gamle mannen i Dagon uppger som anledning till att han inte blivit flådd levande än.

Sedan somnade jag. Sedan vaknade jag. Sedan såg jag lite på MonsterQuest. Ja, så intressant var det. Däremot är jag inte sjuk längre, i alla fall inte mer än nödvändigt. Hurra för Mossa!

Livsmedel

Medel som hjälper en person att leva måste ju vara livsmedel, inte sant? Just nu är mina livsmedel diclofenac, aspirin, alvedon, nezeril, nipaxon och en jätteförpackning näsdukar.

Jag är mer förkyld än jag varit på mycket, mycket länge. Utan min tablett-coctail kan jag knappt sitta upprätt. Utan kära nipaxon hostar jag lungorna ur mig. Utan nezeril så kan jag inte andas.
Jepp, gott folk. Det här är bara ett enda gnäll-inlägg.

Nu skall jag gå och lägga mig ned en stund igen.

Städa...

Måste... städa... bloggen. Är trött på hur den ser ut, men vet inte riktigt hur jag vill ha den heller. Nu avtågar jag till macken för inköp av koffeinhaltiga drycker nog att få min hjärna att fnittra hjälplöst i sex timmar medan jag samtidigt försöker komma på en ny design.

Önskar mig lycka till

............................................................
Edit: Och som vanligt gick det inte särskilt bra... blogghelvete!

Under ytan

Jag älskar livet under ytan. Jag älskar havet. Att stå vid stranden och se ut över oändliga vågor gör mig alltid lugn och tillfreds. Att se filmer om undervattenslivet ger mig all magi som behövs.

Varför älskar jag havet? Jo, det är det enda i världen som jag inte behöver fantisera om, som jag inte behöver korrigera i huvudet för att det skall bli intressantare eller vackrare. Det är redan fantastiskt utan mig och min hjärnas hjälp.

Tänk er sillkungen. En elva meter lång, silverglittrande fisk med långa skäggstrån och en röd mankam. Den ser ut som Fuchur ur Den Oändliga Historien. Den är en kinesisk drake. Den är en underbar gigant.

Tänk er likkrabban som kan bli ett antal meter tvärs över och som har funnits mumsande på döda sjömän.

Tänk er elektriska ålar, tänk er rockor som svävar fram genom vattnet och ser så främmande ut att man ibland har svårt att tro att de existerar.

Tänk er blåvalen, det största djur som någonsin existerat och som fortfarande finns i dag. Trots miljöföroreningar, trots människor, fiske, stora skepp och vansinne så finns fortfarande en nästan tvåhundra TON tung val där ute.

Havet är ännu inte utforskat. Havsdjupen är inte människans domän. Vi må ha stuckit ned flaggor på månen, men Marianergraven är fortfarande flaggfri och outforskad. Fortfarande hittar man nya varelser vetenskapen inte kände till i havet. Det var inte länge sedan man hittade en vit hårig hummer i Stilla Havet. För bara något år sedan togs de första filmerna av en levande jättebläckfisk och nu har man konstaterat att det finns en ännu större där nere i djupen, kolossbläckfisken.

Det intressanta är att den moderna människan gärna hånar medeltidsmänniskan för dess krassa kunskap om världen. För att den trodde på spöken, troll och monster. Den ritade stora sjöodjur och trodde på Kraken... och nu visar det sig att den moderna människan är den som hela tiden vetat mindre. Underbara ironi.

Jag hoppas att havet aldrig blir utforskat.

Människans tro

Det här med att tro har blivit en så stor sak, samtidigt som den är mer förringad än någonsin. Jag tror att rätt mått av tro hjälper en människa. Man behöver inte tro på Gud eller Djävulen. Man behöver inte ägna en massa tid åt konstiga ritualer. Allt man behöver är att tro. Att tro på läkare är få förunnat i mina kretsar, men tänk de som har kvar sin tro på läkarkåren. Så betryggande. Om du blir sjuk kan de hjälpa. Vilken fantastisk tanke. Eller de som har tro på poliser. De måste ju känna sig tryggare i samhället, inte sant?

Min mor tror att hon kommer att träffa pappa igen i efterlivet. Hon vet inte riktigt hur eller var eller några egentliga detaljer, men hon tror det eftersom det känns alldeles för jobbigt och ledsamt att inte tro på det. Det är en tro som hjälper.

Min egen innersta tro är tron på overkligheten. Den tro som får mig att öppna klädskåp och se om det finns en innervägg eller inte. Samma tro som förmodligen får min syster att spana extra noga var gång hon hör en uggla hoa.

Innerst inne vet jag att garderober bara är garderober, men att leka med tanken är också en slags tro. Tron på fantasin.

Er surrealism är min verklighet

Efter att ha blivit tillfrågad om jag knarkar på varenda möte med psyk"vården", efter att ha bloggat om en läkare och mina möten med honom och därmed blivit anmäld för förtal och olaga hot, efter att ha råkat ut för alla möjliga idioter i samband med psykiatrin så är det konstigt att jag fortfarande ens försöker. Fast jag är just nu lite glad att jag försöker.

Nu har jag en psykolog som faktiskt verkar bry sig. Problemet är att han har ont om tid och vill att jag skall skriva ned hela min levnadshistoria, detaljerat, från födsel till nu.
Det är ju en bok.

Problemet är att varje gång jag sätter mig ned och skriver kommer jag på mer och mer saker som vore bra att ha med. Varje gång blir det bara ett enda virrvarr och kaos och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Samtidigt är det här kanske min enda chans att få en korrekt diagnos.

Jag vet verkligen inte vad jag skall ta mig till. Det kommer att sluta med ett evigt gytter avslutat med en punktlista om de senaste femton åren.

Är det bara ett test för att se hur mycket jag gör av uppgiften? Jag vet inte. Det är ungefär en och en halv vecka kvar tills jag skall sitta i två timmar och göra något slags test för att se om vi skall gå vidare med ADHD-utredningen och jag är låst i skallen. Borde egentligen sitta och skriva nu också i stället för att jiddra här.

Samtidigt är jag livrädd. Tänk om jag faktiskt har ett fel i hjärnan och inte bara kommer att vakna upp en dag och upptäcka att världen har blivit vettig över natten. För någonstans inombords hoppas jag fortfarande på det, naivt nog. Någonstans inombords hoppas jag fortfarande att Satan tar ledigt någon dag och ägnar sin uppmärksamhet åt något krig eller något annat vettigt i stället för mig.
Jag hoppas på en dag där jag vaknar på morgonen och inser att jag varken hatar mig själv eller världen. Att verkligheten som jag ser den nu bara var ett dåligt skämt och att upp inte är ned och att alla människor inte är idioter.
Naivt, jag vet, men ibland måste man ha något att tro på, hur korkat det än verkar.

Ni vet sådana där surrealistiska tavlor. Dali till exempel. Många av mina vänner älskar honom och alla hans verk. Inte jag. De är för verkliga för mig. Er surrealism är min verklighet.

Nu sitter jag bara och skriver igen för att få ut orden på pappret. I och för sig har jag sisådär tre läsare, så det spelar ingen roll om jag tråkar ut någon. Två är inte så många färre än tre, eller hur?

Godnatt, god sömn jag önskar er.