Dum i huvudet

Hej jag heter Yvonne och jag är dum i huvudet.

Jag har tusen nojjor. Vissa dagar kan jag inte lämna lägenheten. Jag är rädd för folk som talar språk jag inte förstår, jag är rädd för att försöka göra mig förstådd på språk jag inte behärskar till perfektion, jag är rädd för folkmassor, storstäder och nya platser. Vad gör man då? Jo, man åker till Italien! Ensam! Jävligt smart!

Nu har jag ju inte åkt än i och för sig, men om ungefär två timmar lämnar jag Örebro och påbörjar min resa mot Italien.

Jag visste inte ens att det fanns ett känslostadium bortom nervositeten, men nu har jag nått det. Jag upplever en kombiantion av overklighetskänsla och stel-av-skräck-känsla. Nåväl. Nu börjar det snart. Mitt stora äventyr det här året, det största.

Jag är dum i huvudet, men snart är jag i alla fall dum i huvudet i Italien.

Husletning

När man börjar leta efter hus så förvandlas plötsligt alla hus man passerar. Alla blir potentiella Bostäder För Resten Av Ens Liv. Man börjar fundera över planlösningar, mark, ladugårdar, trekammarbrunnar, rörsystem, elpannor och en massa andra saker som man inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt tidigare. Det är en märklig känsla.

Nu har vi hittat ett hus som vi båda tycker om, och nästa vecka när jag är hemma från Italien är det dags för visning.

Jag tycker om att prata med mäklare. De flesta vuxna jag talat med under hela min uppväxt har varit folk som på något sätt haft en maktposition. Folk från socialen, sjukhuset, försäkringskassan. Folk som alltid har något nedlåtande över sig och ständigt behandlar en som en mindre vetande. Det är skönt att prata med mäklare eftersom de vinner på att vara trevliga mot mig. För att jag faktiskt är en kund. Jag är viktig. Jag är någon i deras ögon. Det är häftigt.

Blod är tjockare än vatten

"Vi är en stor familj med flexibla gränser."
Så sa min mamma en gång och hon har rätt. Nu har dock de gränserna för första gången ändrats för mig. De har slutat att släppa in någon i mitt liv. Någon som ställde sig utanför och började kasta avskräde på gränserna tills de var så tjocka att de inte för sitt liv kunde släppa in honom.

För sju år sedan dog min pappa. Ni vet det, ni som känner mig eller följer mina strapatser på nätet. Många av er vet också att det var då jag träffade min äldste bror första gången. Han var min halvbror, så vi hade inte haft någon kontakt innan vi meddelade att den gemensamma nämnaren dråsat till golvet och inte rest sig upp igen.

Det var speciellt att möta broder J. Till utseendet påminde han väldigt mycket om pappa och jag tyckte genast om honom. Det fanns något tryggt över hans sorglösa sätt och humöret som påminde så mycket om mitt eget. Under åren som har gått så har vi festat och pratat och träffats sporadiskt. Jag har lärt känna hans barn litegrann och dragit även dem innanför gränserna. Blod är tjockare än vatten.

Familj är något jag alltid värderat högt, och ännu högre sedan pappa lämnade oss. Jag har jämfört oss med Isfolket, med maffiaklaner och varit så stolt över min brokiga och underbara familj. Jag har varit stolt över att ha blodsband till så många fantastiska individer. Jag har varit högmodig, och självklart bestraffas högmod.

För någon månad sedan hälsade broder J på. Jag och Einar var hemma hos mamma. Vi drack kaffe och pratade en hel massa. Jag pratade om min italienresa som jag kommit över så billigt och var mycket glad. Allt var som vanligt.

Några veckor senare skrev plötsligt J. på helgon:
"hej, min vän. hm att du skulle dra någonstans... tror inte det. kolla vem å åvad pengarna skal gå..... mammsen betalar för att du ska leva ditt svin.. å du rövkular henne. på det....vi kommer sttt ses.. "

Jag frågade vad han menade med det och fick efter många, långa dagars väntan svaret:
"visst.?"

Givetvis tände jag till skrev följande:
"”Visst?”
Ingen förklaring, alltså? Okej. Då kan du dra åt helvete. Jag behöver inte fler skitstövlar i mitt liv, särskilt inte några med blodsband till. Det finns faktiskt gränser för hur man kan bete sig mot folk"

Dock hoppades jag fortfarande innerst inne på att det hela skulle vara ett misstag, att han varit packad och missuppfattat något fånigt och att det hela skulle blåsa över. Blod är tjockt som lervatten.
Det blev värre.

"ja du det är helt ok , för mig. å ta inte detta å betesig kring blodsband .. för det kan du inte stava till . ja visst jag är ett svin det är ok. men ett sivin som suger ut blodsband är det ok då eller.. fan lös det..."

"å resterande av blodsbanden håller med dig, då eller. visst..se vad fan du ställer till med .. men ingen vågar eller vill ställa dig mot vad du sysslar med. . tycker om dig med.. men du kan inte ta skit i alla fall. pissar man i det blå skåpet så får man ta det. någon gen fick Albin, pappsen på mig, jävlig rak men ta det.."

"ja du å du kan inte ta detta . gösses . alla kan inte dannsa effter din pippa lär dig det .. gå å lägg dig för fan.."

"ja när man får ett dum huvud som dig, jag visst... gösset sök hjälp. för fan..."

"ja för rässten hjälp.. var det..l å glöm det inte för du behöver det verkligen..
.. gösses .... att du årkar.. ja inget livet ja då blir det så här..ja hjälp... ..."

Jag vet inte var någonting av det här kommer ifrån. Kommer det från att jag åker till Italien på en biljett för under femhundringen och att de hundralapparna borde ha gått till min mor för att hon hjälpte mig med CSN-betalningen?
Min mor är min mor och inte hans. Han har inte ett dugg med saken att göra och faktumet att familj betyder att man håller ihop och hjälper varandra verkar fullkomligt ha gått honom förbi.

Det var lite som att vända på ett mynt. Det var fint och med ett roligt tryck på ovansidan, men om man vänder på det döljer det ingången till ett nästa med äckliga kryp.
Jag vet inte vad som hände.
Man hör varje dag om personer som flippar totalt, men trodde aldrig att det skulle hända i ens egen familj.

Efter väntan mellan det första meddelandet, det som slutade "vi kommer att ses" och det andra så drömde jag mardrömmar om att J eldade upp mitt hem. Jag vaknade kallsvettig och i den obehagliga känslan av att jag faktiskt blivit rädd för min egen bror.

Min före detta bror.
Jag har bara två bröder numera. Gränserna har ändrats, snaran dragits åt.

Blod är normalt tjockare än vatten, men somligas blod är tunt som terpentin.

Rollspel

Efter över ett år av nästan total tystnad frånsett några inlägg över helgon då och då fick jag ett mail som inbjöd till rollspelskväll. Lämpligt så råkade även denna rollspelskväll ligga på en kväll som ovanligt nog inte var upplanerad och jag var inte sen att tacka ja.

Det är jag inte ledsen för. Det enda jag är lite ledsen för efter denna strålande kväll (och natt, jag kom hem vid halv fem-tiden) är att min stackars sjöfarare Lea blev av med sitt skepp redan innan äventyret börjat.

Kort sagt var det underbart att få spela rollspel igen. Inte för att min egen spelgrupp inte är bra, men där är jag spelledare så det räknas inte. Det var också hur skönt som helst att träffa Den Förlorade Vännen igen.

Konstigt nog så finns uttrycket: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt.". Jag vill ändra det till: "Man inser inte att man saknat kon förrän den återvänt efter en lång frånvaro och erbjuder mjölk igen."

Hah. Mina liknelser suger, men det var hur som helst en härlig helkväll. Mer rollspel åt folket!

Citat

"Han tycks ha ryggrad som ett domino-spel."
- Anonym om Anonym

Det är det bästa uttrycket jag hört på länge.

Klassfest.com

"Mousserande välkomstdrink. Helstekt oxfilé med potatisgratäng och wokade grönsaker. Kaffe och kaka. All dryck köpes i baren."

HA. HA. HA. Det borde ha stått:
"Bob hallonsaft med finkel i medicinplastkopp som välkomstdrink. Helstekt oxfilé med potatisgratäng, några slags grönsaker och kebabsås. Garvsyra och gammal kaka från plastburk på ICA. Vi kan inte ens ge er ett glas vatten till maten och glöm inte att 345:- inte är nog, utan betala tjugo spänn i garderoben också. För övrigt har vi bokat den billigaste, sunkigaste skitlokalen vi kunde hitta. Ha det så skoj!"

Med andra ord så är klassfest.com en scam och ett jäkla skämtföretag. Givetvis fanns inte en enda representant för företaget på plats heller.

Hur var resten av klassfesten då? Som vanligt kände jag knappt igen en enda människa och alla skulle ta mig fan kramas. Varför? Jag vet inte. De kramades inte med mig för tio år sedan och de borde således hålla sina labbar borta nu också.

Folk söp och dansade till dålig jävla musik. Jag gick pendlade mellan att förakta dem till att avsky dem och tillbaka till förakt. När en gammal barndomsvän från låg- och mellanstadiet satte sig ned och pratade gamla minnen kändes det som om hon pratade om någon annans liv. Jag hade inget minne av någonting hon sa.

Någon annan sa att hon längtade tillbaka till högstadiet varav jag och Alv kom igång ordentligt med listan "Saker vi lärde oss i högstadiet". Här kommer väl valda delar:
- Lita aldrig på någon.
- Gå fort i korridorer och lyft på benen så du inte blir fälld.
- Ingen ögonkontakt!
- Om någon skrattar så skrattar de åt dig.
- Klä dig som en robot.
- Remember the snowserpents in november and follow, follow, follow.
Ungefär.
Den andra personen tittade på oss som om vi var utomjordingar. Ibland tror jag att jag inte gick på samma skola som alla de här människorna, utan något slags paralellt universum från helvetet. De tycks minnas en barndom- och tonårstid som jag inte visste att jag hade i bagaget. Förmodligen har mitt bagage blivit förväxlat med någon annans på åldrandets flygplats. Sådant händer.

Som slutplädering kan jag meddela att jag nu önskar många fler bli påkörda av bussar, samt att jag hoppas på att klassfest.com går i fet konkurs och att de ansvariga blir rullade i smörjfett och skedar tills de kräks.

Om kultur, konst och pretto.

"När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min pistol."

Det är ett utmärkt exempel. Jag tänker från kultur hoppa direkt över till ordet "konst".
Konsten av i dag är till för två sorters människor; de som kan tolka en massa skit konstnärligt och de som vill betala dyra pengar för skiten eftersom det är något att skryta om att man haft råd med.

Konst har blivit synonymt med konstigt.

Konsten att skriva är det samma sak med som den visuella konsten. Går man på en poetryslam eller något annat liknande skit så består det till majoriteten av idioter som står och säger menlösa saker i en oförståelig tirad med högtravande tonlägen. Den som är mest oförståelig och lyckas peta in tillräkligt många finurliga plattityder innan tiden går ut vinner. Om någon (Gud förbjude!) skulle läsa upp en klassisk dikt, en dikt med rim, versmått och innehåll så sågas denne jämsmed fotknölarna.

Likadant med visuell konst. Jag var inne på en hemsida för en konstskola här i krokarna. Någons examensarbete bestod utav att hänga upp ett antal jävla regnrockar i ett tak. Är det konst? Nej. Det är dags att vi börjar skilja på konst och konstigt. Man måste för fan ha någon slags talang för att slå igenom i konsten, och då en kreativ och konstnärlig talang och inte bara talang för att snacka skit om en tom tavelduk med en fläck på i timmar. "Åh, den här fläcken representerar det transendala i mänsklighetens flourocerande mosträvighet. Dess transparenta styrka leder till... bla bla bla."

Var är alla de konstnärer som faktiskt är skickliga inom sitt gebit? De gör ibland illustrationer till böcker, men ställer inte ut. De som skriver fantastiska dikter blir inte utgivna, eller så blir de utgivna och glömda eftersom de faktiskt är skickliga på vad de gör. Att vara skicklig är inte upprörande längre, och är man inte upprörande är man inte konstnärlig. Eller så börjar de skriva sångtexter, för i musikbranchen kan man i bästa fall komma någonvart med talang.

Samtidigt som ingen talang krävs för kultursektorn, så är de också en liten grupp med Kafkaslukande, Norénhyllande hycklare. Ingen släpps in om man inte tycker om samma skit som satt upp riktlinjerna för vad de anser vara finkultur. De har ingen aning om vad i helvete de pratar om, men de pratar och pratar med fina ord tills vanligt folk backar mot dörren och ursäktar sin existens. Ursäktar att de tycker om att titta på tavlor som föreställer saker, pjäser som handlar om saker och läsa böcker där man förstår vad som skrivs och får reda på varför huvudpersonen ställs inför rätta.

Vet ni vad som var den mest fantastiska konstutställningen på de senaste trettio åren?
Rondellhundarna!
Det var det vanliga folket som tog tillbaka kulturen från de baskerbeklädda, vindrickande vänsterivrarna. Det var vanligt folk som helt plötsligt intresserade sig för att skapa och visa världen sina verk. Det var fantastiskt...

och, mina vänner; Det var konst.

Hjärnskakning

Folk har sagt att de vill läsa om klassfesten - och jag vill väldigt gärna också skriva om (beklaga mig över) den också. Problematiken ligger i att jag med all trolighet har fått en lätt hjärnskakning och skriver det här med ren viljestyrka.

Vintertid är tider för statisk elektricitet. Särskilt när man ryktar en långhårig hästrackare som brukar bära fleecetäcke. Lägg då till historien att hästkraken är livrädd för stötar, även de allra minsta. När en av de största stötarna jag varit med om i hår sprakade till mot hans mule slängde han in sitt huvud i mitt huvud i ren skräck. Jag flög åt ett håll, mina glasögon flög åt ett annat och hjärnan rumlade om mer än nödvändigt.

Så, ursäkta mig, jag skriver mer senare. Nu skall jag gå och kräkas eller äta frukost.

Zombiefobi

I dagens samhälle är det fånigt att bara vara rädd för något, i stället skall man ha fobier. Jag tror att den officiella skillnaden är att när man utsätts för något som man är fobisk inför så kan man inte fungera rationellt. Jag har alltså under senare år utvecklat en zombiefobi.

Det började med att jag drömde mycket om att bli itusliten av zombier ett tag. Exakt vad som utlöste drömmarna vet jag inte. Nu har det hela dock eskalerat till att jag inte ens klarar av att någon leker zombie och försöker bita mig, eller helt enkelt biter mig. En våg av iskall skräck sköljer igenom mig och jag brukar lyckas utstöta en varning, om personen då inte lägger av så tar jag till våld. Direkt våld, utan omsvep.

För jag är helt enkelt livrädd för zombier. Tanken på att någon man känner helt plötsligt förvandlas till något annat, till en fiende är fullkomligt outhärdlig.

Så nu har jag erkänt, nu vet ni det. Den enda zombie jag erkänner som en bra zombie är Rob Zombie. Han är dessutom snygg.

En början?

Det jag nu skall posta är kanske en början på en bok, jag vet inte riktigt än. Det jag nu behöver är utlåtanden från er läsare. Duger det? Blir man sugen att läsa mer? Något som är extra bra, eller dåligt? Snälla, berätta för mig!

-----------------------------------

Tänk dig en hamnstad. Det är inte en särskilt stor stad, men inte heller säskilt liten. Invånarna i staden brukar snarare påstå att den är alldeles lagom att bo i. I denna hamnstad finns, som i de flesta städer, ett finare kvarter. I det finare kvarteret ligger det fina villor med gamla anor, de flesta omgivna av höga murar som skall visa folk att det är minsann är privata byggnader och ingenting som vem som helst får titta på.
Gatorna i det fina området är döpta efter olika sagofigurer. Huvudgatan heter Jacks Allé efter Jack och Bönstjälken och de mindre gatorna som går ut från denna heter saker som Trollgränd, Strömkarlsstigen och Rövarvägen. Längst bort från alla de andra finns en liten avsides gata som heter Sagopromenaden och det är det som vår egen saga skall börja. På Sagopromenaden ligger den absolut största villan i hela staden.
Det första man lägger märke till är att den omges av ett staket i svart järnsmide i stället för en mur. Grindarna är höga, men prydda med många fina snirkliga mönster. Om man ställer sig där och lutar ansiktet mot grindarna, så att de nästan inte märks alls, kan man se en lång grusväg som leder fram till villan och en mycket vildvuxen trädgård som prunknar av växter. Själva villan är byggd i sten och om man lade till ett torn här och några tinnar där så skulle den likna ett litet slott. Det är in dit vi skall bege oss nu.

I det fönster som ligger på gaveln mot öster, bort från staden, är ljuset nästan alltid tänt. Det beror på att där ligger biblioteket. Det är rader och åter rader med mörka träbokhyllor som är helt översållade med böcker. I vanliga fina privatbibliotek brukar dessa läderinbundna volymer i hyllorna vara outsägligt tråkiga böcker som mest står där för att verka stiliga snarare än för att läsas. Så är dock inte fallet här, på Sagostigen nio, nej passande nog består hela biblioteket av den största privata sagosamlingen i världen. Där finns alla sagor du och dina vänner någonsin läst, alla sagor dina föräldrar läst när de var små och ännu fler sagor. Ja, det finns fler hjältar, prinsessor, otyg och knytt i det där biblioteket än du någonsin kan fantisera fram om du så försöker hela livet.
Mitt i detta bibliotek står en skön länstol med högt ryggstöd och mjuk sits framför ett stort skrivbord, som även det är fullproppat med böcker. I stolen sitter en gammal, gammal man och bläddrar förstrött i skenet från en liten bordslampa. Han har nog varit ganska lång och ståtlig en gång i tiden, men nu är ryggen krum och hela ansiktet fullt med rynkor. Han har inget skägg, med väl de längsta mustacherna på hela gatan. De når honom långt nedanför hakan och de är, precis som hans hår, alldeles strimmiga i vitt och grått. På den stora potatisnäsan vilar ett par runda glasögon och han är klädd i en blårutig morgonrock och tofflor. Det är inte för att det är morgon, utan för att han helt enkelt då han klev upp fastnade i en god bok och inte har rört sig ur stolen sedan dess. Mannens namn är Severin Mammonvarv och han är en av av huvudpersonerna i vår berättelse.

Denna eftermiddag då vår historia börjar hade Severin, som sagt, inte rört på sig alls utan suttit i sin länstol i många timmar. Han var precis nu på den sista sidan och de grå ögonen var som klistrade vid bokens innehåll. Men ack, den sista sidan tog slut den också.
Försiktigt slog han ihop boken och lutade sig tillbaka medan han stoppade sin pipa och tände den för att ta några försiktiga bloss. Han satt där och funderade som bäst när telefonen som stod brevid honom på bordet plötsligt gav upp en ringsignal så hög att den förmodligen hade kunnat väcka döda. Han suckade lite, lade ifrån sig pipan och sträckte sig efter luren för att svara.

Snö!

Andra år har jag gått och längtat efter snö, men den här hösten har gått så vansinnigt fort att jag mest blev förvånad över de stora flingorna som dalade utanför fönstret i morse.
Nu är marken täckt av vitt och jag pälsar på mig lager på lager för att inte förfrysa i stallet i dag. Åker om en halvtimme och har ingen aning om när jag kommer hem. Det skall bli mysigt!

Dags att ta en promenad med jycken och testa mina vinterkläder!

Sagan om Giger

En gång för länge sedan (några veckor sedan) fick jag ta hand om en katt åt en kompis på obestämd tid. Snurra hette katten och hon och Murkla hatade varandra från första stund och slogs som blådårar så fort de fick en chans. En näst intill ohållbar situation.

Så hände det sig natten mellan söndag och måndag att Snurra var ovanligt gosig. Hon slog sig ned i soffan (där hon för övrigt aldrig tidigare satt sin tass) och innan vi visste ordet av hade hon fött en unge. Mellan en halvtimme och en timme senare kom två ungar till, men dessa överlevde inte natten. Den första ungen var så liten och ful och då Snurra inte ens brydde sig särskilt mycket så fick jag klippa navelsträngen på honom.
Jag döpte honom till Giger, dels för att han var ful som en utomjording (eller kanske en demon) och dels för att han ser ut att bli randig och Giger rimmar ju på tiger... och diger.
Snurra var helt uppenbart för ung för kattungar och förstod inte alls vad hon skulle göra. Då och då satte hon sig på ungen så den skrek i högan sky. Jag fick hjälpa Giger att hitta spenar för att äta och på måndagen köpte jag mjölkersättning och en pipett så att han skulle få lite extra näring.
I dag hämtade min kompis pappa både Snurra och Giger. De skall bo hemma hos mitt ex Malte i Stockholm. Jag skickade med mjölkersättning och mat och ett långt brev om Giger. Det är konstigt hur en så ful liten pjuklarv fått mig helt ur spel. Jag älskar den äckliga lilla krabaten och ber till gudinnan att han skall klara sig. Om han gör det så hoppas jag att han en gång återvänder till mig.
Giger, en kämpe. Den fulaste kattungen i världen. All lycka till honom.

Hästperson

Det är nästan fånigt hur bra det känns att pyssla med hästar igen, att vara en hästperson. Jag hade glömt hur mycket jag tyckte om det. Häromdagen var jag och Micke på en ridsportsbutik. Jag köpte vantar, ridskor och några borstar för att komplettera min gamla ryktlåda. För övrigt behöver jag en ny ryktlåda också. Den jag har nu är grön och trasig. Det är nog den bästa beskrivningen.

Jag har ridit ut själv nu och jag och Fagge kommer bra överens. Han kan vara lite fånig ibland, men jag tror att det är hälften osäkerhet och hälften ren tjurskallighet. Han tycker nog helt enkelt att han ser vansinnigt tuff ut med öronen bakåt. Han är en sötnos.

I dag blir det ingen ridning, eftersom det är så mycket annat på tapeten, men i morgon är det dags igen. Kroppen känns mer rörlig än någonsin!