ME + 7H = LOVE

Torsdagen
Vi anlände trots absurt jävla många förseningar i god tid till Ulricehamn där vi först provianterade och sedan letade rätt på festivalområdet. Snart hade vi lokaliserat var vi skulle checka in och få våra fina, lila VIP-armband (även om jag fortfarande hävdar att de var rosa). Dessa armband gav oss tillträde till den renare delen av campingen, backstageområdet och sådant trevligt. Tälten sattes smidigt upp och alla var vid gott mod när det var dags för att gå och se det första uppträdandet vi kryssat för på schemat. Det var ingen mindre än Kjell Höglund, kompad av Johan Johansson.


Det blåste friskt och papprena med låttexter fladdrade i vinden, men över huvud taget var det mycket gemytligt och dessutom fick jag höra båda mina favoritlåtar, så jag var nöjd. En skön början på festivalen. Efter den spelningen gick vi och såg Viisa, vilket var ett tvåmansband med nyckelharpa, gitarr och fiol, samt då en av de mest skönsjungande kvinnor jag fått äran att lyssna till. Hon var dessutom strålande vacker att se på, och trots den bristfälliga ljudtekniken (någon snubbe skruvade på rattar under hela föreställningen) så var det ett minnesvärt framträdande med härliga folkmusikmelodier blandat med lite mer annorlunda tolkningar av annan musik.
Det som följde senare var ingenting som imponerade på mig. Lönnis var väl lite cool i sin bjärt färgade kostym, M.A.N. var mest skrattretande och Ninjaspark var jag för nykter för. Jag lider fortfarande av föreställningen att musik skall innehålla minst ett icke-elektroniskt instrument för att faktiskt räknas som musik. Old fashion gal'.
Efter det var det redan kväll och dags för Cirkus Miramar, ett utav de band som jag verkligen längtat efter att få se.

Och nog för att jag hade hoppats på att de skulle vara bra, men jag hade aldrig vågat tro att de skulle vara så fantastiska. Vinden blåste omkring röken under de skiftande lamporna och musiken växlade fantastiskt i tempo. De inledde med att deras skickliga livepoet Johan Lindblom steg fram och lät sina ord skölja över publiken... och sedan kom Mauritszon. En sådan dynamik och utstrålning har jag inte sett på scenen sedan Ziggy Stardusts dagar. Jag var förtrollad, fullkomligt bergtagen. Jag kände hur jag blev ett fjortonårigt litet fan som ville skrika rakt ut och bara få nudda vid hans klädnad.
Det som gjorde upplevelsen komplett var bandets helt fantastiska detaljrikedom och känsla för musiken. Små saker som plingade, klingade och lade till precis rätt touch där det behövdes.
Kort sagt var det en av de bästa spelningar jag sett i hela mitt liv, och jag har sett en del genom åren.
Näste man på scen att se var Johan Johansson. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men bestämde mig för att ge honom en chans. Till hans fördel måste man ju säga att jag aldrig hört någon använda så många nödrim och faktiskt få det att fungera. Dessutom vet vi nu ju alla att Holger är kvar. Det är betryggande att veta.
Resten av dagen innehöll lite zombiefilm och en del Singstar. Helt otroligt att Alv fick mig att ställa upp på det.

Fredagen
Vi vaknade av att arbetet på byggplatsen mitt emot campingen satte igång. Det var fruktansvärt, men inte mycket att göra åt direkt. Regnet var värre. Vi konstaterade att det regnat hela, förbannade natten och inte verkade det vilja sluta heller.
Hela dagen ömsom öste det ned och ömsom var det korta uppehåll och precis allt blev blött. Det bildades till och med nya sjöar. Fyra av dem fick egna namn. Dels var det den som syns här nedan, Loch Plask.

Förutom Loch Plask fanns det också Loch Plums (där Öltältet stod först), Loch Backstage (bakom scenen vid Loch Plask) och Loch Kipp som låg precis mellan våra tält. Loch Plask fick dock sätta livet till när det effektivt sögs bort vatten från gångvägarna och dränering med grus och slangar ordnades.
Eftersom Ronnys röst tydligen tagit livet av sig så blev tyvärr Dockteater of Doom +3 inställt. Jag kommer att kräva en re-check någon gång på den. I stället irrade vi iväg och köpte fina paraplyer i väntan på att Navid Modiri och Gudarna skulle dyka upp på scenen klockan tre.

Navid med sällskap verkade faktiskt lite slitna och trötta den här gången, dessutom känns det som om de passar bäst för små lokaler i stället för stora fält. Givetvis njöt jag dock av spelningen och dansade, trots att jag annars aldrig dansar nykter. Navid och Gudarna får helt enkelt vara mitt speciella undantag på den punkten.
Efter den spelningen har jag ingen aning om vad vi hade för oss förrän det var dags för teatersport. Det verkade skoj, så jag och Alv var med... även om mitt självförtroende vek i samband med att jag på skämt blev utbuad i samband med att jag äntligen vågade gå upp på scenen. Visst, det var inte illa ment, men det gjorde ont ändå. Alv var desto mer framstående och hon hoppade in i nästan allting och var verkligen i sitt esse.

Efter teatersporten bestämde jag mig för att prova på Poetry Slam medan Alv och Oscar tittade på Disharmoni och Einar gav upp och gick och lade sig en stund.
Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag hörde inte hemma där. Poetry Slam går uppenbarligen ut på att man skall vara någon slags hiphop-poet, gärna med något slags viktigt budskap. Man skall inte vara för personlig och tydligen var man duktig om man predikade om kristendom och såg ut som ett emo. Jag var så malplacerad att det var sjukt och blev totalt kuggad. Inte min grej. Helt klart. Nåväl, nu har jag lärt mig att aldrig gå i närheten av något sådant igen i alla fall. Jag trodde att det inte fanns några regler för hur dikterna skulle vara på en dylik "tävling", men uppenbarligen finns det osynliga regler som ingen brydde sig om att berätta om. Kanske förutsätter man att alla som inte vet lär sig det genom nederlag. Kultur suger. Det är precis som på alla skrivarcommunitys: alla vill bli lästa, ingen vill läsa.
Så hemskt stukad blev jag dock inte, det fanns det inte tid till, för snart var det dags för mitt eget framträdande. En kvarts flaska Kir senare var jag mäkta redo.

Precis som jag blivit instruerad (fast något försenad), anlände jag till incheckningen för att få träffa mina kobolder (artistvärdar, scenvärdar, något sådant). Gissa vad? Inga kobolder där. De som satt där berättade vad de hette och sa åt mig att gå och fråga runt efter dem, eller gå till scenen och vänta.

Gå och fråga efter mina kobolder? Pah. Det skulle aldrig falla mig in. Jag gick i alla fall till scenen och väntade. Gissa vad. Inga kobolder kom. Till slut kom det en lång kille med en massa blont hår som sa att han var ansvarig för scenen. Han såg till att högtalare och ljus blev påslaget och satt dessutom kvar och lyssnade under min föreställning. Jag utsåg honom till Överkobold och förbannade alla lägre stående kobolder hela vägen till backstageområdet där vi åt korv och drack nyponsoppa.
Det kan tänkas att vi frotterade oss med kändisar också, men jag känner ju ändå aldrig igen folk, så vad vet jag. Det var lyxigt att sitta inomhus i alla fall. Dessutom träffade jag en gammal chatbekant från Syskonskapet, vilket kändes lite otippat.

Resten av kvällen ägnades åt Singstar och filosofier om huruvida Ronny var ungefär som Sasquatch. Man såg honom liksom skymta förbi överallt, men han var svår att få med på kort eller fånga över huvud taget. En del sade sig ha pratat med honom, men ingen kunde bevisa något.

Lördagen

Vi vaknade av mer regn och visst uppehåll. Det var vad som satte normen för dagen. Först och främst snyltade vi saft backstage och såg Ninja Magic (!!!!) checka in, innan vi gav oss av till ett urmysigt café ett par mil bort. Man satt på små öar mitt ute i en fors med fiskodling (jättestora fiskar!) och vattenfall. Ljuvligt, helt klart ljuvligt.

När vi kom tillbaka till området kikade vi på det som var kvar av Albert Einstein Show. De var skickliga, men jag tror att det var lite för mycket verklighet för min smak.

Sedan drog vi iväg och provianterade igen. Innan det var dags för det härliga föredraget om Zelda!
Först höll en kille ett ganska utförligt föredrag om Zelda-spelen. Han var bra på att snacka och höll texten precis lagom lättsam för att man skulle kunna lyssna. Sedan kom ett par biffiga typer in med en kidnappad Link som man ställde lite frågor till. Exempelvis undrade man vad hans favoritöl hette. Han svar var att han föredrog "healingpotions". Naturligtvis. Mycket underhållande och en söt Link dessutom!

Sedan var det dags för det jag väntat på hela tiden!


Ninja Magic! Mina gudar! Jag stod och hoppade av lycka framför scenen. Hur kan man låta bli att avguda ett band där alla bär ninjamasker och sångaren kommer in med en brummande motorsåg på scenen? Att det dessutom fanns en fyrverkerisprutande gitarr, mer fyrverkerier och massor med eld gjorde ju knappast saken sämre och den sista låten "Way of Life" gjorde helt att det lilla mellanläget där lite saker gick sönder och skulle lagas minskade ned och försvann ur minnet. Efteråt var jag helt lycklig och kunde inte sluta le.
När vi fikat lite backstage så fixade jag Oscars hår.


Skrivarworkshop, Avatar och Hammerfall var liksom mest bara någon slags avrundning för mig. Det var trevligt att sitta och skriva lite med folk, Avatar var snygga och Hammerfall hade en söt snubbe i lackrock på scenen, men i övrigt har jag inte så mycket att säga om saken alls.

Nu så här efteråt kvarstår dock några frågor:

Vad bygger de för någonting?

Varför låtsas alltid Zegrod att han bara låtsas vara emo? Vi vet ju alla sanningen, inte sant?

Dessutom undrar jag verkligen var mina kobolder tog vägen, om Ninja Magics sångare hade en strumpa instoppad på lämpligt ställe eller om det var äkta vara, samt ifall det blir en festival nästa år?

Det var nämligen den bästa festivalen i mitt liv. Tack Ronny, vi avgudar dig hela högen.

Och blir det ingen mer festival så har vi ju alltid Holger... för Holger är kvar.

---

Lite mer:

Bäst på festivalen: Singstar-tältet, Cirkus Miramar och Ninja Magic. Helt klart underbart. Dessutom var det ett urtrevligt och vackert område och renhållningen var bättre än jag någonsin sett festivalmässigt. Mycket proffsigt på så vis.

Sämst på festivalen:
Att mina kobolder aldrig kom. Vädret. Så klart.

Saker som kunde varit bättre:
- Om man skrev skyltar med uppträdanden/dagar/tider för alla scener OCH tält.
- En chill-out-zon. Ett mysigt tält med golv och värme och filtar och kuddar och mjuk musik och ingenting annat speciellt alls. Bara ett mys-ställe där man kan sitta och snacka och värma sig.

Kan inte sova

Åter igen kan jag inte sova. Det är extra underligt eftersom jag somnade sött innan Oscar ens tänkt tanken, sedan väckte han mig och efter det var det kört. Gissa vem som ligger och sover djupt och mysigt i sängen bakom mig? Javisst, självklart. Själv sitter jag här.

Tänker på Sjuhäradsfestivalen hela tiden. Kallsvettas. Har skrivit hela manus nu under kvällen. Har raderat hälften och inte kommit på vad jag skall skriva i stället. Har bestämt mig för att inte ha något manus, för att bara ha ett manus och för att i stället för att faktiskt göra ett framträdande be Alv att hoppa upp på scenen och steppa i stället. Hon kan inte steppa, så det borde nog bli kul.

Eller också får jag ta mig i kragen, skriva ut allt vettigt material, stoppa ned det i en väska och ta med det till landet. Där ute brukar jag kunna rensa tankarna bättre än i den här ytterst belamrade lägenheten.

I morgon skall jag instruera Oscar om vad som händer när man väcker någon med sömnproblem som lyckats somna som omväxling.

Nu tänkte jag spela Worms tills ögonen börjar blöda. Det är också bra.

Snart är det dags för festival!

Nu är det en vecka kvar till Sjuhäradsfestivalen och jag längtar. Det blir jag, Oscar, Alv och Einar som åker bil ned.
Jag har knappt vågat glutta på schemat ens eftersom jag vet att det finns saker som kommer att krocka. Aldrig tidigare har jag sett fram emot så många saker på en och samma festival.
Helgen skall tillägnas mitt framträdande, för än så länge har jag bara lite lösa röda trådar som på något sätt måste bli en tröja, en bolero eller i alla fall en halsduk av ord.

Det finns biljetter kvar, köp och kom dit!

Ormar ogillar mig

Jag skröt ju glatt om att jag åter skulle åka till Öland Roots i år igen. Gissa vad, det blev inte av. Tydligen så är det inte bara vi två som segt tänkte att "ööh... det är ju bara några dagar kvar och det finns massor av biljetter kvar", bara för att i sista stund upptäcka att alla biljetterna var slut. Därmed konstaterat att flummare köper sina biljetter i sista stund.

I stället bestämde vi oss för att gå ut och vandra. Munkastigen verkade som en lagom tripp. Vi surfade genast in på min systers sida om Tiveden, läste all information där, köpte lite utrustning i form av sovsäck, liggunderlag och en stilig ryggsäck till mig och planerade vandringen. På lördagen bar det av. Klockan två stod vi vid Ramundeboda Kloster och insåg att kartorna där var slut. Lyckligtvis var vägen väl utmärkt, så vi vandrade iväg i alla fall. Första biten av färden gick bra, förutom att min nya ryggsäck gick sönder och fick lagas med knutar.
Det var omväxlande terräng och även om det fanns lite väl många vanliga vägar så var de stigar som fanns mycket trevliga och lättvandrade. Sedan mötte vi blåbärsriset och fastnade. Det var outsägligt mumsigt. Vid ett tillfälle halkade jag till och något stack till i benet, men jag fäste ingen jättenotis vid det. I stället blev det fler blåbär innan vi lullade vidare. Då märkte jag att benet kändes lite konstigt, men reflekterade inte närmare över det. När vi gått kanske sex, sju kilometer så började det regna. Det regnade och regnade och öste ned och vi ilade framåt för att hinna till det första vindskyddet för lite lä mot vädrets makter. Mitt ben gjorde bara ondare och ondare och till slut gick det knappt att lyfta det över huvud taget. Regnet tilltog. Allt var ren och rosa ångest. Så... slutligen... vindskyddet! Som. Var. UPPTAGET. Av en hel familj. Så där stod vi, blöta inpå bara kroppen, ont som fan i benet, runt en mils vandring bakom oss och ingenstans att ta vägen. Skamset blev det till att ringa efter min mor som fick komma och hämta oss.

Väl hemma insåg jag vad det var som gjort så ont. På benet fanns två omisskänneliga sår som förklarade all smärta. Huggormsbett. Igen. Jag får ett varje år. Det är fjärde året i rad och jag börjar tro att ormar verkligen hatar mig och har startat någon slags personlig vendetta. Lyckligtvis så är jag ju van nu och kan rutinen. Jag sov gott och vaknade med trötthet och ont i benet. Kunde knappt röra mig ordentligt och hade feber och yrsel till och från hela dagen. Mot kvällningen till så åkte vi ut till ett vindskydd vid en av mina favoritkvällar och tillbringade natten där. Vi grillade, fiskade, pratade och skrattade. Helt klart en lisa för själen. När jag vaknade i morse mådde jag prima igen och nu är vi hemma en sväng i lägenheten.... för i morgon bär det av på fler äventyr!

Vuxenlivet

Fullkomligt rätt!

Satan dog i dag

I dag dog Satan. När jag vaknade så låg han stilla på sidan i sin bur. Det såg ut som om han sov. Han sov inte. Han andades inte. Hans nya fru Belinda skrek och skrek. Nu har hon äntligen lugnat sig lite. Tillsammans satt vi jättelänge och jag klappade henne över ryggen så att hon skulle må lite bättre. Så att jag skulle må lite bättre.
Jag saknar Satan.
Ända sedan jag var sju år gammal och min då bästa vän Isabell hade ett svart marsvin så har jag själv velat ha ett. Jag minns inte vad han hette, men jag minns känslan av de små klorna som raspade mot armarna när han klättrade omkring.
Förra året bestämde jag mig slutligen för att skaffa ett marsvin. Ett eget marsvin. Jag hittade annonsen med Satan och bestämde mig för att han var allt jag ville ha. Ett charmtroll, ganska gammal redan då, lite skygg i början. Nu på senaste halvåret har han varit otroligt tam och inte skyggat för någonting. Som när han rymde ur betesburen för några veckor sedan och när mamma kom ut kom han glatt larvande mot henne utan en tanke på att springa sin väg. Satan tyckte om oss och vi tyckte om Satan.
Jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle göra det, men jag saknar honom otroligt mycket. I kväll blir det begravning ute hos mamma. Sedan måste jag hitta en ny vän åt Belinda som är ensam kvar.
Satan, du var det bästa marsvinet i världen.

Conspirare.se

Ziggy är tillbaka...

1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.

Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.

I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.

I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.

---

Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."

För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.

Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd - Banana Phone...

Dagen har gått i nördighetens tecken. Först blev jag ledsen för att jag inte fick min utlovade cola, sedan sorterade jag mina tärningar. Efter det ringde min bror och ville leka. Det gick bra. I väntan på honom cyklade jag och köpte cola och sedan skapade jag en rollspelskaraktär som jag sedan spelade över en rollspelschat över nätet samtidigt som försökte få ordning på lite html på en sida jag jobbar med.
Einar kom fram och jag spelade en stund till och drack cola medan han läste Sandman. Under tiden lyssnade vi på Banana Phone.

När jag spelat klart så gick vi och köpte pizza, pratade rollspel och lajv och sedan gick vi hem och tittade på Anime. Vampire Hunter D, närmare bestämt. Jag skiter i att jag hatar anime. Jag är kär i honom. Det finns bra och dålig anime. Dålig anime är sådan där huvudkaraktärerna får stora svettdroppar och helt plötsligt kan krympa till knubbiga barn med stora munnar och ögon. Blä. Hur som helst. Efter det tittade vi på den svåraste Super Mario-modden i världen på You Tube. Nu i kväll har jag sett den två gånger eftersom Alv ville se den också.
Kvällen kommer att avslutas med Epic Movie och sedan läser jag nog lite i Liftarens Guide för att göra dagen komplett.
Och ja, jag äger tröjan på bilden.

Andas in, andas ut

Sedan praktikens slut har jag vistats hos min mor ute på landet. Träden vajar i vinden, solen kikar fram flera timmar ibland och jag har läst mig in i oändligheten. Jag har vandrat i skogen med en god vän, suttit och sett på solnedgången med en annan slik, plockat smultron med modershjärtat och pratat en hel natt med Alv. Jag har målat lite, tecknat lite och tänkte göra en liten skulptur innan den här kvällen är över.

Andas in, andas ut.

I morgon skall jag röja undan en plats för mitt altare och sedan börja den långa vägen till att ställa i ordning det. Vad är poängen med att ha det hemma där det ändå är trångt och överbelamrat? Här finns plats och luft jag kan andas.

Andas in, andas ut.

Jag är så trött hela tiden. Det är som om tröttheten sveper in mig i ett luddigt täcke och gör att jag inte kommer mig för det jag har tänkt mig. Helst skulle jag sova hela dagarna.
Faunen frågar enträget när jag kommer hem, men jag vill inte hem. Jag är redan hemma. Jag vill inte tillbaka till värmen och kaoset och den förbaskade soffan som inte vill lämna oss. Jag vill inte tillbaka till den dagliga ensamheten och oföretagsamheten och ickekreativiteten som kryper som äcklig sörja över min hud.

Andas in, andas ut.

Det är så svårt att finna en balans. Jag finner mig åter igen ligga i krig med större delen av världen, men världen kommer sällan hit ut. Den håller sig utanför gårdens gränser och dväljs i en osynlig dimma som döljer den helt från mig.
Jag vill inte tillbaka till onödiga gräl om saker som jag egentligen inte ens borde ta illa vid mig av, men jag vet inte hur man låter bli. Det är som om alla nerver ligger utanpå huden och skadas vid minsta vidröring.

Andas in, andas ut.
För helvete.