Det växer mossa på Mossa

Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.

Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.

Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.

Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.

Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.

Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.

Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".

Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.

Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.

Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.

Jag är tillbaka

Jag har under nästan ett års tid försökt få tillbaka min riktiga hårfärg. Samtidigt slutade jag med hårprodukter och började använda enbart ekologiskt schampo och balsam. Håret mådde bra. Det gjorde inte jag. För jag gillar inte min hårfärg. Har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig att göra det. Känner mig inte hemma i den. Känner inte igen mig i spegeln. Blir bara deppig.
Så i natt gav jag upp. Jag blev erbjuden hårfärg och nappade direkt.
Nu känner jag igen kvinnan i spegeln. Jag tycker om henne. Jag är glad att hon är tillbaka.

Och jag kan fortfarande köra på ekologiskt, minimera hårproduktanvändning och dessutom färga med henna, så det blir nog bra ändå.

Den moderna jävla kvinnan

Den perfekta, moderna kvinnan av i dag är feminist och bakar muffins. Hon bär femtiotalsretro och kör någon slags hemmafru-feminism på sin blogg med den där gamla bilden ni vet "Kvinnor kan!" blandat med glasyr och små fiffiga Martha Stewart-tips. Dessutom kallar hon alla för "hen" och skriver aldrig "man borde" utan det grammatiskt felaktiga "en borde" i stället.
Hon är vänster och sopsorterar och med i Djurens rätt och WWF och Greenpeace. Hon är dessutom vegetarian och köper bara ekologiskt och Fair Trade. Hon har skapat ett eget företag och "odlar sitt eget varumärke" via bloggen och FB och Twitter och Linkedin och alla möjliga andra sidor. Den moderna kvinnan tror att alla skämt är på riktigt och anklagar således alla för att vara antifeminister och rasister jämt och ständigt. Hon poängterar att alla får vara religiösa, men är också noga med att säga att hon inte är det. För egentligen ser hon ned på religiösa. Egentligen ser hon ned på de som äter kött och inte har råd med ekologiskt och inte vill kalla sig feminister och som inte orkar och som skämtar om allt. Hon ser ned på dem från sin jävligt höga häst, ty hon är Sveriges unga idealkvinna just nu och det skrämmer fan skiten ur mig.

Anglofili-oförstående igen

Ja, jag har skrivit om det här förut, men jag kan fortfarande inte förstå. Varför skriver svenska personer med svenska som modersmål på engelska till sina svenska vänner med svenska som modersmål? Varför pratar de engelska med varandra? Vad är grejen? Jag kan inte förstå.

Det finns liksom inga argument som håller.

"Det är lättare att uttrycka sig på engelska"
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det låter bättre på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det finns fler ord på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk som du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

I mitt tidigare inlägg så fick jag en kommentar om att en del ord faktiskt är svåra att översätta, som att "abuse" betyder "misshandel". Men det finns ju andra ord att använda om "misshandel" inte fungerar. Det kan ju exempelvis också översättas till "övergrepp".

Vi är ju faktiskt inte Google translate, gott folk. Vi borde kunna nyansera vårt eget språk så att det blir flytande i stället för att fly in i ett främmande språk som vi aldrig kommer att kunna förstå den yttersta innebörden av - simpelt nog för att det inte är vårt.

Språket är nämligen det viktigaste vi har, mina vänner. Det är vad som ger oss identitet och som skiljer oss från de andra djuren.

Dessutom finns det ingen som helst anledning till att glorifiera språket i ett land som inte ens har haft vett nog att uppfinna osthyveln än. Det är 2013 nu, England, dags att göra om och göra rätt.

Oljud

Jag hatar maskinerna utanför mitt fönster. Oljud. Gräsklippare, snöslungor, trimmare, sopmaskiner och satans, jävla lövblåsare. Jag hatar dem. De gnager på mina nerver. Jag vet inte varifrån det här kommer, men så länge jag bott i lägenhet har jag avskytt alla dessa ljud. En gräsklippare ute vid ett torp en solig förmiddag har aldrig varit ett problem, men dessa förbannade gräsklippare som kör omkring varenda jävla dag i timme efter timme vare sig det behövs eller inte.
Jag hatar dem så brinnande hett. De får mina muskler att krampa och min hjärna att hoppa in på mordiska spår.

En gång läste jag om en underhållsarbetare för ett hyresföretag som blivit knivhuggen under arbetet. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite glad. I mitt huvud var det nämligen någon som blivit galen av alla jävla ljud från vanvettsmaskiner som flippat och gått ut med en förskärare för att ge sig av källan till oljudet.

Jag var lite glad över att det inte var jag, men mest var jag glad över att inte vara ensam om att bli så vansinnigt störd. Jag kan inte tänka, inte älska, inte göra, bara hata.

Jag vet inte vad jag skall göra av saken faktiskt, utöver att längta vidare efter Cthulhu och/eller en lugn gård på landet.

Skärpning

Nej, jag kan inte ha det så här. Någonting måste göras. Jag börjar med att gå och lägga mig, ty det verkar som en bra ände att börja i.

Ensamhet

Det värsta med en del sorts ensamhet är att den inte går att bota med sällskap. Det är den där isande ensamheten, den där stora, tomma, intigheten som kan bo inuti kroppen. Man är omgiven av nära och kära, men de rår inte på tomheten. De rår inte på kylan. De naggar som mest på ytan, men inuti är man så ensam att man bara vill försvinna själv.

Livets jävla salt

Som en abstinent heroinist
skriker jag vid "god morgon"
min morgon smakar aceton och vålnader.
En spänd sträng brister
och ett simpelt "hur är läget?" får mig att bittert gräva upp stridsyxan
och vädra blod.

För jag är oförmögen
Oförvägen
Omöjlig att ha att göra med
Särskilt för mig själv.
Men självklart
går det ut över universum

När du frågar
om jag kan skicka saltet
och jag börjar gråta
över anklagelsen
att jag inte tänkte efter före
och dukade fram salhelvetet
Sedan misslyckandet
när du ger upp
och går och hämtar saltet själv.

Ännu ett liv förstört.

Kärr

Jag trampar vatten i ett jävla kärr
där jag har bott förut
jag är för trött för att reagera
och för arg för att inte göra det

På kant med världen
På kant med allt

Och det finns ingenting kvar i mig
jag är tom
utblåst som ett ägg på påskafton

Det finns kanske något litet
skrumpet
svart
illaluktande
inuti mitt bröst

Men det är också allt.

Jag vet inte ens varför jag trampar vatten längre

Fel

Allt jag gör är fel. Allt jag gör är dåligt. Allt jag tycker, tänker och känner är också fel och dåligt. Ingenting jag gör är bra eller rätt.

Jag är så trött på maktlösheten i den här känslan och jag vet inte längre vad jag skall ta mig till.

Borde borde borde borde

"Kan du hjälpa bapp?"
"Ett ögonblick bara." (fast med ett tonfall som jag inbillar mig är något irriterat)
"Okej, jag fixar det."
"Alltså, jag försöker bara dra in lite extra cash."

Och jag höll på att bygga dockhusdockor med trolldeg och piprensare till mitt Projekt. Det dåliga samvetet högg tag i hälsenorna och höll fast. Han gjorde viktiga saker. Jag gjorde inte viktiga saker. Han försöker dra in pengar. Jag slösar bara. Piprensarna kostade 14 kronor, eller var det 14,90? Jag vet inte och jag börjar plötsligt kallsvettas mitt i värmeböljan.

Jag borde inte ha köpt piprensarna.
Jag borde ha slutat röka.
Jag borde äta mindre, jag är ändå för fet.
Jag borde försöka hitta ett extrajobb, helst ett hemifrån så kan jag jobba på det när bebisen sover. Fast vem försöker jag lura, jag klarar ju inte ens av att plugga 150% när jag är hemma med bebisen. Och alla dessa jävla tidningar där det står "Barnledig? Bästa tillfället att starta eget!" FAR ÅT HELVETE: Förlåt. Jag borde vara trevligare.
Jag borde fatta försäkringskassan system, för då kanske vi kunde fått några kronor till därifrån.

Och lavinen är igång.

Jag borde städa mer, det är fan dammråttor överallt.
Jag borde logga in på mina nya kurser, helst igår. De börjar ju säkert om bara någon vecka eller två.
Jag borde tvätta några maskiner tvätt.
Jag borde arbeta på lotten.
Jag borde försöka hitta något att sälja bland alla mina saker.

Jag borde jag borde jag borde. Jag borde diska. Jag borde ta en dusch (äcklig, äcklig, äcklig). Jag borde sortera skrivbordet och barnsäkra bokhyllan och barnsäkra CD-hyllorna och städa bebisens rum där han redan rivit runt hela världen. Igen.

Jag borde ta itu med att sortera skafferiet och plugga lite språk och lära mig alfabetet till det där lajvet som är snart och skriva en kokbok och läsa på om världen som också tillhör det där lajvet.

Jag borde skriva packlistor och planera min sommar helg för helg, vecka för vecka, dag för dag, för att effektivisera skiten som mest.

Jag borde ta en promenad ned till havet. Jag borde träna. Jag borde rensa förrådet och garderoben och åter igen skrivbordet. Jag borde städa på balkongen och skicka paket till mina vänner utomlands. Jag borde skriva breven jag lovat att skriva och försöka komma på ett sätt att överleva tills pengarna börjar rulla in i slutet av juli. Jag borde borde borde borde.

Jag borde helt klart inte sitta här och försöka göra något kreativt som ändå egentligen bara är larvigt och förmodligen ändå är ett misslyckat och dödsdömt projekt som jag kan lägga till högen av dylika sådana.

Jag är så trött. För jag orkar ingenting. För jag mäktar inte med någonting. Det är inte det att det är varmt, det bara förvärrar saken, men jag fick ingenting gjort innan heller.

Förutom att gråta och ångesthamstra och vilja försvinna. Det tycks jag alltid ha tid med.

Min Doktor

Älskade böcker

Alla älskar vi böcker på olika sätt. Min vän Alv älskar böcker ömt, försiktigt, omhändertagande. Hon plastar in sina pockets, stryker dem milt över sidorna och tycker att hundöron bara hör hemma på hundar.

Jag är tvärt om. Jag älskar böcker passionerat och med hetta. Jag vill ha hundöron och brutna ryggar och mystiska fläckar. Jag vill ha underliga dofter och avrivna hörn. Jag vill att boken faller upp naturligt på varenda uppslag som finns. Jag vill att boken bär skavanker och ärr och sår. Jag vill att den skall behöva lagas med tejp eller lim eller få ett helt nytt omslag ibland.
Jag vill att det skall synas att boken har lästs, att varenda sida har lästs till förbannelse. Att den har gjort människor besatta av bokstäverna och förtrollade av orden. Jag vill se spår av andra läsare, och av mina egna tidigare läsningar.

Jag vill ta upp en bok och hitta flera hundöron och understrukna citat. Jag vill se repor på omslaget och hitta ett gammalt kvitto som är lagt som bokmärke för tiotal år sedan.

Jag vill att böckerna skall vara levande, smutsiga, trasiga, nätt och jämt att de håller ihop. Först då ser man att de blivit lästa, att de blivit älskade. Först då vet jag att jag inte är ensam om min besatthet.

Nattkyla - Telefonsamtal mellan M och okänd

- Nej, alltså jag vet inte. Kalmar är väl som städer är mest, antar jag. Fast...
- ...
- Haha, jag vet! Så sjukt jävla larvigt. Men du vet, sådana är de. Hur som helst så finns det helt klart en del intressanta arbetstillfällen på plats, om man säger så.
- ...
- Det är inte säkert, konstigare saker har hänt.
- ...
- Nä, jag har inte träffat honom än. Han verkar dock fullkomligt körd i roten. Ritualer, sabbat, hela baletten!
- ...!
- Det har du verkligen rätt i. Man får ge alla en chans, antar jag. Men du, vännen, jag måste kila nu. Hörde rykten om ett blivande blodbad.
- ...
- Det är just det som stör mig, så det måste kollas upp! Vi hörs!
*klick*

Äsch, jag som trodde att jag hade blivit snällare...

I Am A: Neutral Evil Human Ranger (5th Level)

Ability Scores:
Strength-13
Dexterity-14
Constitution-13
Intelligence-15
Wisdom-14
Charisma-17

Alignment:
Neutral Evil A neutral evil villain does whatever he can get away with. He is out for himself, pure and simple. He sheds no tears for those he kills, whether for profit, sport, or convenience. He has no love of order and holds no illusion that following laws, traditions, or codes would make him any better or more noble. On the other hand, he doesn�t have the restless nature or love of conflict that a chaotic evil villain has. Some neutral evil villains hold up evil as an ideal, committing evil for its own sake. Most often, such villains are devoted to evil deities or secret societies. Neutral evil is the best alignment you can be because you can advance yourself without regard for others. However, neutral evil can be a dangerous alignment because it represents pure evil without honor and without variation.

Race:
Humans are the most adaptable of the common races. Short generations and a penchant for migration and conquest have made them physically diverse as well. Humans are often unorthodox in their dress, sporting unusual hairstyles, fanciful clothes, tattoos, and the like.

Class:
Rangers are skilled stalkers and hunters who make their home in the woods. Their martial skill is nearly the equal of the fighter, but they lack the latter's dedication to the craft of fighting. Instead, the ranger focuses his skills and training on a specific enemy a type of creature he bears a vengeful grudge against and hunts above all others. Rangers often accept the role of protector, aiding those who live in or travel through the woods. His skills allow him to move quietly and stick to the shadows, especially in natural settings, and he also has special knowledge of certain types of creatures. Finally, an experienced ranger has such a tie to nature that he can actually draw on natural power to cast divine spells, much as a druid does, and like a druid he is often accompanied by animal companions. A ranger's Wisdom score should be high, as this determines the maximum spell level that he can cast.

Find out What Kind of Dungeons and Dragons Character Would You Be?, courtesy of Easydamus (e-mail)

Brev

Hej pappa,

jag hoppas att du och Bamse har det bra och att ni tar långa vandringar i skogen och trivs med efterlivet. Jag har det fint här nere med min familj, även om vi alltid kommer att sakna dig. Silas är så stor nu, han kan stå upp i nästan en minut utan att hålla i sig. Min nya hund skulle du ha avskytt, men jag tycker om honom så det är ju bra att han är kvar hos mig, inte sant?
På tal om hundar har jag en tjänst att be dig om: Det har kommit en ny hund till de sälla jaktmarkerna. Det är en fantastisk hund, en snäll hund, en bra hund. Han heter Gordon. Jag tror att han och Bamse skulle ha det så trevligt tillsammans, så om du kunde låta honom kika förbi din stuga ibland tror jag det skulle vara bra. Du kommer också att gilla honom. Ta med dem båda ut på en vandring över mossarna och genom skogarna. Det kommer göra er alla tre gott.

Minns att ni är älskade.

Vi hörs,
din äldsta dotter

Det här är jag som inte orkar logga in på mailen

Och som hjälpt maken lägga till lite text på en bild. Så nu kan han hämta den här. Varsågod, Yeti. Här är din bild.

Hjärtesträngar

Jag har drabbats av en häftig förälskelse, helt olikt något jag tidigare känt för ett instrument.

Filtar överallt!

För över ett halvår sedan hade vi väldigt ont om filtar. Filtar är bra om man är rökare som röker på balkongen, om man är lajvare och dessutom om man älskar att gosa ned sig i soffan med en bra bok eller film. Filtar är också bra att bygga kojor av, ha på lajv, sova under, leka kålmask i, fånga katter med och eventuellt använda som segel på farofyllda hav.

Vi har inte ont om filtar längre, så jag tänkte tillägna detta inlägg åt våra filtar. Hurra! Ännu mer vettiga inlägg om bra saker till internet!

1. Den blå filten med armar fick jag av kära Johanna och den är superdupermysig.
2. Yetin har en egen filt som är zebrarandig och älskad av såväl honom som Voldie.
3. Två bruna och två grå, gosiga filtar från IKEA som bara är perfekta att mysa ihop sig i eller knöla ihop till huvudkuddar.
4. En bleklila lila fleecefilt som är ett ganska nytt tillskott.
5. En yllefilt i grått för kalla lajv.
6. En militärfilt i grått för detsamma.
7. Den ljusbruna filten som är fodrad med något som ser ut som korthårig fuskpäls är den näst nyaste in i familjen.
8. Den svartvitrutiga som vi fick i present efter en picknick.
9. Filten med UFO:n och stjärnor som jag fått av Alv.
10. En helsvart, tjock fleecefilt som Silas har.
11. Den fina blå filten med glada dödskallar som Yetin skaffade åt Silas innan den lilla plutten ens föddes.
12. Den tunna röda fleecefilten som jag har kvar sedan jag bodde i Örebro.
13. Och slutligen den gröna drakfilten från IKEA.

Många filtar blir det! Sexton stycken just nu allt som allt. Yetin börjar bli lite tveksam till om vi verkligen behöver fler... av någon anledning.

Recept på en god helg

Ta din äkta hälfts trettioårsfirande. Addera en Alv för smak och känsla. Skaka om ordentligt med silverrom. Tillsätt sedan i tur och ordning en Ols, en Rylander, en Niklas och en Tommy, varav det är en fördel om den sista har sina vanliga djävulshorn. Plocka sedan in en Linda och låt festen vara i timmarna många.
Lägg till cannelloni, cola, Kung Fu, en skattjakt utanför denna värld och fortsatt Alvsällskap. Rör ned mysiga TV-program och sånger om bacon.

Luta dig sedan tillbaka och le stort.