Den mörkaste hösten

Den här hösten har varit för mycket. Den har innehållit fina saker och bra människor och en del rent magiska stunder, men den har ändå varit tyngre än andra höster.
I sviterna efter Händelsen har jag dragit mig tillbaka, mår konstigt, bär på en massa rädslor jag inte haft tidigare. Att mitt barndomshem nu är sålt har inte underlättat. Att älskade medlemmar av makens släkt gått bort har inte underlättat.
Det är helt enkelt inte många saker som underlättat, men många saker som bidragit till att tynga ned själen och få fötterna att släpa i spåren.

Och jag har skurit bort folk. En del som jag inte egentligen ogillar, men som jag helt enkelt inte har energi för. Folk som inte kan räknas som det populära uttrycket "energitjuvar", men som definitivt tar för mycket energi av mig.
Energi som jag inte har.

All min energi går åt till jobb och familj. Jag går på knäna, här. För det mesta är jag ganska glad, men jag är samtidigt slutkörd, ledsen och går på sparlåga. Det är nog det värsta, att jag som började återhämta mig föll så mycket djupare igen.

Jag vet inte ens hur jag skall uttrycka det längre. Lyckligtvis är det ju knappt någon som bloggar längre, så jag antar att jag kan skriva ifred. Alltid något?

I dag har jag mått illa hela kvällen utan att veta varför. Stress? Ångest? Begynnande sjukdom? Fan om jag vet.

Allt jag vet är att jag tar dag för dag, och att någon gång blir det väl bättre.
Men inte i dag.
Inte den här veckan.
Inte den här månaden.
Inte det här året.

Förmodligen inte nästa heller.

Tröttheten

Och just som jag tror att jag nästan är som normalt igen så inser jag att jag inte är det. Just som jag tar en promenad ute kan jag överfallas av kallsvettningar och illamående och en sådan ren och skär skräck att det isar i hjärnan.
Jag kan må bra hela dagen, ta det lugnt, hålla blodsockret på en bra nivå och så PANG kommer Den Enorma Tröttheten som en blixt från klar himmel.
Eller gråtanfallen.
Eller allat annat jävla skit.

Men det mesta kan jag hålla stånget. Jag vill inte tillåta mig själv att gråta, tillåta mig själv att må skit. Jag har inte tid. Det är inte värt det. Jag har redan slösat bort så jävla mycket tid i mitt liv genom att må dåligt.

Visstja, illamåendet glömde jag. Det som bara kommer och stannar i en timme eller fem. Det som pågår just nu. Det finns ingen grund för det. Det bara är så.

Och snart skall jag iväg och jobba tills på söndag, ett rätt ansträngande men väldigt roligt jobb. Jag kommer att sköta det. Jag kommer att trycka undan allt igen.
Förut tröstade jag mig med att det fanns några säkra punkter på plats, men jag tror att jag hade fel.

Jag får vara min egen säkra punkt.

Det näst värsta

Vad fan skall jag med en blogg till om jag inte vågar skriva av mig i den? Om jag är rädd för att det skall nå fel personer eller att folk som läser inte fattar bakgrunden? Eller om jag är rädd att såra de jag älskar genom att de får läsa exakt hur jävla ruttet jag mår just nu i detta ögonblick? Ingen jävla aning. Jag tänker bara skriva nu, vet inte var det leder, skriver bara.

Jag mår illa konstant. Det är som att det sitter en stor klump i min hals och trycker sig uppåt. Det känns litet som att det enda som skulle kunna underlätta vore att kräkas, men jag kan inte göra det heller. Det är svårt att andas. Jag har nu lämnat staden Apati för att inträda i landet Känslomässig Kakafoni. Jag är ledsen och gråtfärdig och arg och förbannad och sorgsen och trött och nervös och rädd och bara så jävla bitter att jag inte ens vet åt vilket håll jag skall vända mig. Jag vill prata med någon om vad som hänt, prata igenom alltihop så jävla detaljerat jag kan. Säga orden så många gånger att de blir verklighet och sedan inte lika hemska.
Men det finns ingen jag vill lägga den bördan på heller.
Så jag pratar med polisen. Jag pratar med vården. Jag pratar med mig själv. Jag pratar inuti mitt huvud. Samma haranger upprepar sig, samma händelseförlopp, illamåendet som växer. Det är väl så att det enda man kan göra när man befinner sig i helvetet är att fortsätta gå, och det ämnar jag göra också. Jag har inga planer på att ge upp bara för att jag mår skit, bara så ni vet. Bra, då har vi tydliggjort det.

Och jag har inga vackra ord, för det var inget vackert som hände. Jag har tårar och ilska och sorg och illamående, men inga formuleringar som duger någonting till. Och jag har deadlines på texter och illustrationer som närmar sig med stormsteg. Har fått veta att det inte är några problem om jag inte klarar av det, men jag vill ju klara av det. Jag vet bara inte hur. Hjärnan fungerar jävligt bristfälligt, om man säger så.

Jag är rörd över det stöd jag ändå får och fått från de omkring mig - fysiskt nära eller fjärran. Det värmer mitt lilla skrumpna hjärta.

Raderat

Jag försökte skriva, men blev ledsen och raderade allt igen.

Det enda jag har att tillägga är väl att livet fortsätter. På något vis.

Orka ha vänner

Jag vill så gärna vara den som får mina nära vänner att orka, en hjälp, ett stöd, en av många anledningar.
I stället är jag den som de inte orkar med, den första de släpper taget om så fort svärtan kommer. Alltid först ut.
Och de säger "Det är inte bara du, jag gör så mot alla!" men jag trodde jag var förmer än "alla". Och jag ser ju hur ni hellre umgås med andra och undviker mig. Tror ni inte jag märker det? Och nej, du som säkert läser det här och känner dig träffad, det är inte bara du. Jag är van. Det är ett mönster som följs av fler.

Jag måste sluta benämna folk som "nära" när jag egentligen bara vill att de skall stå mig nära. De är inte nära, de är långt, långt borta och det är bara i mitt dumma jävla huvud som de är nära vänner till mig.
Många av mina närmaste vänner är och har alltid varit hjärnspöken, oavsett om de finns på riktigt eller inte.

För många av mina närmaste vänner tycker inte om mig i verkligheten.

Och jag är så trött på att vara ensam, men jag måste vänja mig till sist. Finna på hjärnspöken som inte finns i verkligheten och inte kan göra mig ledsen och besviken. Jag gjorde det förr, så jag kan nog göra det igen.

Jag måste bara lära mig att sålla agnarna från vetet.

Försmak: Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör

"Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör."
De hade svurit den eden högtidligt och låtit en kyss besegla den. Bättre än att blanda blod. Monstren kunde lukta sig till levande blod. Som hajar. Skadade man sig bara det allra minsta så ökade risken för ett möte med ungefär tvåhundra procent. Det var i alla fall vad Sam hade räknat ut, själv var hon inte så förtjust i siffror. Hon visste bara att det var dåligt att blöda, det visste de båda. Som kvinnor visste de det alltför väl. Det var hur som helst två månader sedan. Två oändligt långa månader, under vilka de till mesta delen varit på flykt.

Nu hade de till sist gett sig ut från staden, kommit bort från den spruckna asfalten och bilköerna fyllda med illaluktande överraskningar. De hade funnit ett hus med rejäla väggar och "barrikaderat skiten ur det" som Sam poetiskt uttryckt sig. Fönstren på nedervåningen var förspikade. Trappan var sönderslagen och ersatt med repstege. De bodde på övervåningen och gick bara ned när det var absolut nödvändigt. Ut gick de bara om de verkligen inte kunde undvika det. Visserligen var det inte lika många odöda här på landet, men de fanns lik förbannat och dök alltid upp när man minst anade det.

Just nu var de dock på väg ut. Jonna hade just snört på sig kängorna och Sam stod nonchalant lutad mot dörrposten med jaktgeväret över axeln.

"Ser du några?" frågade Jonna och kastade en blick upp mot Sam. Hon i sin tur kastade en blick ut genom fönstret, tog några steg fram till det, spanade nedåt och skakade sedan på huvudet.
"Det var ett tag sedan nu. Kanske håller de på att försvinna?"
Det var samma sak som de alltid sa. Kanske höll de på att försvinna. Kanske höll de på att dö ut. Kanske skulle de en vacker dag lägga sig ned och ruttna klart? Konstigare saker hade hänt. Ungefär allt som hänt under det senaste året var konstigare.

Jonna reste sig upp och nickade mot repstegen.
"Okej, då sticker vi."
Och med en repstegsvana endast jämförbar med tioåriga barn som har en trädkoja tog de sig vigt ned och lät kängorna landa tungt på golvet, för att i nästa stund utbyta en orolig blick. Var det för mycket ljud? När Jonna landat stod de tysta och lyssnade spänt i några ögonblick, men ingenting hördes utöver fåglarna utanför. Fåglarna. Något så normalt och hemtrevligt kändes alltid märkligt att lägga märke till nuförtiden. De log lättade mot varandra och låste upp ytterdörren. Där ute var allt lugnt. För lugnt? Det skulle tiden utvisa.

#bowiecreativitychallenge

Let us create in his memory. Let us all be blackstars in january!