Är det här kraschen?

Problemet med att ha levt med psykisk ohälsa i så många tidigare år är att man inte längre vet vad kroppens signaler betyder. I dag är jag trött. Huvudet värker. Sjukskriven från ett arbetspass och har två till denna veckan, plus konstutställningen som skall vara fix och färdig och öppna på fredag kväll.

Och jag är utmattad. Känner mig naken, svag, bortkopplad, avslagen. Jag vet inte om det är för att jag lade för mycket energi på jobbet förra veckan (jag har ju studerat på distans i många år och är inte van vid att jobba heltid på regelbundna tider) och därmed bara är litet utarbetad, eller om det är mitt sinne och min kropp som kollapsar. Och jag är så rädd. Rädd för att inte orka, inte klara, inte kunna fortsätta trivas och må bra.

Och jag är så trött. Jag kan inte sova, men vill bara ligga ned. Alla kroppsdelar känns så tunga. Hjärtat känns som om det skaver. Det är vackra höstdagar ute, men jag har bara en svag längtan att ta mig ut, alldeles för svag för att det skall leda till något.

Så är det bara tillfälligt eller är det ett sammanbrott? Hur skall man veta? Vad skall jag göra? Jag vet inte.

Trötthet och pride

I dag är jag åter igen förbaskat trött. Huvudet känns som om det vore fyllt med begagnat tuggummi och jag känner mig sådär märkligt sårbar som jag bara gör när jag är trött.

I dag är det Pride-parad i Kalmar. Det är inte och har aldrig varit min grej, ändå funderar jag litet på att gå. Kanske främst för att jag läste några fjantigt negativa kommentarer om det hela från kreti och pleti på Facebook. Hah. Galet att en sådan struntsak får mig att överväga att gå på något jag inte vill gå på.

Varför vill jag inte gå? Tja, det är väl ingen hemlighet att jag inte gillar folk? Särskilt i horder.

Min hemliga vän

- Du vet Nemi? frågade jag. Hon har ju Alice Cooper som låtsaskompis och i vissa serier så pratar de med varandra och han ger henne stöd och tröst och råd och sådär?
Stigen vindlade längsmed havet och luften låg tung och kvav omkring oss.
- Det måste vara skönt... fortsatte jag. Att liksom ha en sådan vän som alltid finns där. Som speglar ens inre och aldrig dömer eller är fjärran.
Så log jag plötsligt när vinden vände och såg på mannen som spatserade långsamt vid min sida.
- Och som kan följa med på äventyr och verkligen fatta var magi kommer ifrån. Som du.
- Som jag, höll Di Leva stoiskt med.

Tröttheten naggar och urholkar

Jag är så förbenat trött. Om det inte är sömnbrist så är det blodsockerjidder eller bara värme och kvav luft som pressar all lust ur kroppen.
Nu har jag börjat promenera en längre stund varje dag. Försöker återfinna mig själv, lusten till naturen, lugnet. Tror att det kan fungera, men det är inte lätt att pussla ihop med jobb och barn och sjuk yeti och trötthet, trötthet, trötthet.

I dag skall jag gå till en av mina favoritplatser vid havet, är tanken. Har inte varit där på länge och ser verkligen fram mot det. Med litet tur blir det några bilder att posta här senare!

Havet

En långpromenad ledde mig som så ofta förr till havet. Luften var kvav, men den ljumma vinden hjälpte till en aning så det gick att andas. Ett stim strömming huserade under bryggan och förgyllde min tillvaro med att bli uppfiskade. Jag måste ha tillbringat flera timmar på den där bryggan. Jag hade till och med glömt att jag kunde trivas så bra i sällskap med mig själv.

Kan det vara hösten?

Kan det vara hösten som gör så här med mig? Bjuder in rastlösheten till mina ben igen och får mig att längta någonstans, men utan något speciellt mål för min längtan?

"I am an ex citizen of nowhere and sometimes I get mighty homesick" som en av mina filmhjältar en gång uttryckte sig.

Så jag tror jag borde promenera mer. Vandra. Steg för steg. Skall strax ned till havet och se om vågorna kan ge mig litet ro i själen.

Please trip me gently, I don't like to fall

Sitter just nu på ett av mina jobb. Det är lugnt i butiken. Bowies The Man Who Sold the World spelar på låg volym i bakgrunden.
Jag mår konstigt i dag. Desperat på något sätt. Hjärtat klappar, fast det känns som att det bultar mot knivseggar. Jag vet inte varför det fortfarande blir så här ibland. Jag vet inte heller vad jag kan göra åt det förutom att försöka andas. Lyssna på musiken. Andas. Ett steg i taget. Andas.

Känner mig så vansinnigt ensam också, även om jag vet att det mest sitter inuti. För jag har vänner. Jag har umgänge. Jag är gift med en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Men jag känner mig så ensam att mitt femtonåriga jag vill skära sig i armarna och skriva dikter på Skunk

Och jag längtar, men jag vet inte till vad. Till lugn och ro. Till ett par dagar utan några som helst krav eller förpliktelser. Till en vecka. Till en månad. Jag vet inte. Semester från mitt liv? Ja, tack. Jag missade den semestern i år, så jag skulle behöva ett substitut.
Men det finns ingenting sådant. Det finns inte dagar då jag bara kan gömma mig i sängen och gråta längre. Jag är vuxen nu. Vuxna bryter inte ihop. Vuxna tar itu med dagen och håller ihop vad som än krävs.

Kanske måste jag bara försöka släppa vad det än är som gnager, men först måste jag lista ut vad det är.