När gudar dör

Den 11 januari klockan 08:17 fick jag ett meddelande från en gammal vän jag inte pratat med på åratal. Det var kort, koncist och fick hela morgonen att frysa till is.
"Beklagar sorgen. Bowie har gått bort."
Det har nu gått tjugo dagar sedan dess och jag trodde således att jag skulle lyckas skriva det här utan att gråta. Jag trodde fel.
Så det långa inlägget får vänta ytterligare en tid. Det där inlägget som jag liksom vill använda för att fylla tomrummet med ord.

Tills dess lyssnar jag om och åter på Lazarus och drömmer om en värld där gudar aldrig dör.

Tunn tråd

Jag vandrar på en tunn tråd genom fredagen. I dag har jag på något sätt reducerats till ett känslodjur, tankarna är långsamma, osamarbetsvilliga, men känslorna slår till snabbt och skoningslöst. Det är som att ha fastnat oförberedd i en storm, och mitt i allt detta har jag ett barn att ta hand om. Så jag tar fram allt skådespeleri jag kan uppbåda, klistrar fast ett leende i nyllet och doppar den giftdrypande tungan i honung. Nedräkningen till Läggdags pågår ständigt, för när han äntligen sover kan jag till sist kura ihop mig i fosterställning.

Modeblogg - strumpor

Så. Nytt år, nya strumpor.

Summan av hat är konstant

Jag hörde häromdagen någon säga att den lider av sitt människohat och kunde inte låta bli att le litet överseende. Ni som känner mig eller följt mig på nätet vet att jag själv en gång led av detsamma. Inte längre. Har jag då blivit en mer kärleksfull människa på senare år? Inte direkt. Summan av mitt hat är alltid konstant, en fixerad punkt i min existens, det är bara fördelning och inriktning som skiftar.
När jag mått som sämst har hatet sträckts ut, riktats mot verkligheten och mot mig själv, stundtals även mot såväl vänner som släktingar. Det har varit jobbigt, men nu har jag hittat en god balans. Jag har intensivt hat riktat mot saker som språkmisshandel och allmän idioti, men de flesta saker orkar jag inte ödsla intresse eller energi på. Som idioter (människor). I sådana fall känner jag mest bara en trött acceptans av läget. Det är som det är. Jag kan inte utrota alla idioter, då skulle jag aldrig få tid till viktiga saker som att läsa bra böcker eller hitta på sardoniska observationer av livets missfostrade sidor.
Det underlättar också att inte längre helt och fullt kunna ta något på allvar. Som den store filosofen Jack Handey sa en gång:
"Jag hoppas inte livet är ett skämt, för jag fattar det inte."
Och jag sedemera fyllde i:
"Livet är ett rätt dåligt skämt, men jag skrattar ändå, för det är roligare att skratta än att gråta."